Mysig fredag med Tiny.
Shiloh (uttalas ”schajlo”) får i fortsättningen heta Tiny på bloggen. Det hette hon i magen, så det känns naturligt. De andra barnbarnen heter ju Lilla S och Lilla A och Lille L, för att deras föräldrar tycker att det känns bäst att inte använda hela deras riktiga namn på bloggen.
Tinys mamma är född till att vara mamma. Hon har alltid burit, passat, matat och tagit hand om bebisar. Sin egen tvillingbror inte minst. Nu byter hon blöjor och ammar som om Tiny var hennes 4e barn och inte det första. Tiny har hon redan badat, 6 dagar gammal! Pappa N är dessutom världens mest omtänksamma, husliga och trygga person, så mitt besök idag var inte precis nödvändigt för att hjälpa till. 😉 Jag satt mest i soffan med Tiny i famnen som snusade och sov, medan N serverade te, städade och lagade lunch och nyblivna mamman vilade. Tiny sover på dagen och är vaken på natten. Hon skriker bara när hon är hungrig, och mjölken sprutar så hungrig behöver hon inte vara många minuter.
När pappa bytte blöja öppnade Tiny äntligen ögonen, och jag lyckades få ett litet leende på bild! Fast det var nog inte meningen. Men ändå.
Shiloh 34 timmar!
Precis hemkommen från första mötet med nya barnbarnet, det är sent och jag känner mig helt utmattad av all sinnesrörelse och kärlek, men måste bara få dela med mig av ett par bilder.
I väntan på ett telefonsamtal…
Det är två och ett halvt år sedan sist. En mycket matt och trött, men lycklig röst i telefonen, och ett svagt gnyende i bakgrunden. Det gick bra. Bebin mår bra, och mamman mår bra.
Den gången hade jag själv skjutsat föräldrarna till BB, och kramat om innan de försvann innanför sjukhusporten. Sen blev det en djävulsk, tyst väntan i 36 timmar som jag helst inte vill uppleva igen. Till sist ringde jag förlossningen, helt förtvivlad av oro, och kopplades till en underbar barnmorska som sa: ”Vänta lite, jag ska lämna över telefonen…” och så fick jag äntligen höra att allt nyss hade slutat lyckligt, även om det varit väldigt besvärligt och utdraget.
Jag vet inte vad jag vill just nu. Att hon ska ringa redan när de åker in till BB, eller att hon ska vänta tills bebisen är född. Jag kan ju inget göra! Helst skulle jag ju vilja vara med hela tiden, det är bara att erkänna! Komma med svala fuktiga handdukar, hålla handen, peppa… Pappan kunde säkert också behöva stöttas, det är första gången för honom också.
Men jag vet förstås att det är helt omöjligt. Vi kommer inte ens att få hälsa på efteråt, inga besök tillåts pga smittorisken just nu. Det går svininfluensa, RS-virus, vanlig influensa och vinterkräksjuka. Inte ens syskon släpps in.
Jo, nu har jag bestämt mig, jag vill absolut veta när de åker in, det vill jag! Hur olidligt det än kommer att bli att sitta här, tio mil bort, med armarna i kors…
Svar på Farmorsfrågan nr 48.
Vilken Nyårsafton det blev! 14 minusgrader, helt vindstilla, fullmåne. Bara O. och jag, två humrar från Niklas och en liten flaska champagne. Strömmen gick 3 gånger så hummern fick kokas på vedspisen. Tolvslaget på bryggan. Allting gnistrade och glimmade av månskenets reflexer i rimfrosten och snön, det såg ut som inbyggda små spotlights i havsisen. Det var magiskt, som i en Disneyfilm!
Vad var det bästa som hände förra året?
Sladdisen stora J startar lycklig sitt vuxenliv med högskolestudier, eget boende och nya kompisar. Lyckad knäoperation i april. Lyckade affärsresor till Paris och Bergen i maj. Oförglömlig Gotlandsvecka med O. i juni, med cykling, övernattning och ringmärkning av fågelungar på Stora Karlsö. Besked om att nytt barnbarn är på gång! 🙂 Jag börjar blogga i juli. Canadaresa i september. Företaget växer så det knakar; bästa, värsta och roligaste året någonsin. En skilsmässa i familjen löser sig på bästa sätt. Det som inte kunde hända mig, det händer – jag brakar in i väggen med blodtrycket före. Livet tvärnitar, till all lycka i tid. Underbar julafton firas med hela familjen (18 personer) och pigg gamlamormor. På nyårsafton är jag 12 kg lättare än innan kraschen. Starkare och lugnare än på många, många år.
Varför har jag aldrig gjort sådana här summeringar förut? Tänk, jag kunde ha haft 40 stycken om jag hade börjat när jag var 19. Vilken perfekt dagbok det hade varit både för barnen och mig!
När vi hade filosoferat klart om året som varit, ägnade vi oss åt att planera framtiden. Jag fyller 60 i år. Stort kalas? Nix! Vi reser till Borneo och vandrar i djungeln istället! 🙂
Filmkväll!
Vi har nästan ingen TV. Bara en liten burk i ett hörn på övre hallen, för att barnbarnen ska kunna se på Bollibompa-kanalen själva när de vaknar före alla andra på morgonen. De är vana vid jättelika, platta, väggmonterade skärmar i sina hem. De är jämt påslagna, som en slags ljud- och bildtapet.
För min del räcker det utmärkt med möjligheten att kolla upp på nätet efteråt. Till exempel när alla, ALLA, talade om Anna Anka efter att hon gästat Skolmen och Aschberg. Då kände jag att jag måste kolla upp på nätet om det var något jag hade missat. Det var det inte.
Igår kväll ville store L och store J se på film, och då dög inte vår mini-TV, fast den faktiskt har dvd-spelare också. Istället riggade de upp ett lakan som filmduk i vardagsrummet och kopplade O:s jobbprojektor till laptopen.
Sen satt vi klistrade och såg först ”UP” med lille L, och när han hade somnat ”Oh, brother where art thou?”.
Det var riktigt mysigt! 🙂 Jag kan hålla med om att storleken gör skillnad. Men det går lika bra med ett lakan.
Idag föddes mitt första barn.
Idag för 38 år sedan blev jag mamma för första gången.
Sedan dess har vi firat ytterligare 37 födelsedagar tillsammans, min förstfödda och jag. När hon var liten kunde det ibland vara jobbigt att ladda om för Födelsedag dagen efter julafton. I vår familj innebär det nämligen att man blir väckt på morgonen med presenter och sång och nybakade scones…
Men nu när hon är vuxen och har egen familj känns det som världens bästa planering. Alla är samlade, alla är lediga och har redan fått egna presenter, huset är pyntat och fullt av god mat, kakor och godis. Om hon vore född på någon annan dag än just Juldagen, är det ju inte alls säkert att hon hade valt att fira födelsedagen hemma på Flatön.
Nu är klockan snart läggdags efter årets bästa helg. Alla är friska, alla är ganska glada och lyckliga, alla var nöjda med besöket. Här är några av julens bilder det här året.
Förbjudna ord.
När vi flyttade till vår lilla ö på 80-talet, upptäckte jag att en del saker skilde sig väldigt mycket från hur det var i stan, där jag vuxit upp. Kalasen till exempel. När man hade barnkalas kom alla mammorna också. Och stannade hela tiden! Det var väldigt svårt att vänja sig vid. Men jag var tvungen.
Lite senare upptäckte jag att barnens tjejkompisar – aldrig killarna! – ofta och gärna använde uttrycket: ”Men Guuuud, va dum jag e!” Det vande jag mig aldrig vid. Jag sa till, med sträng röst, varje gång. Då blev de stackars flickorna ännu mer blyga och osäkra. Jag lärde mig att säga med snäll röst: ”För varje gång du säger att du är dum, måste du säga två gånger högt och tydligt Gud vad jag är smart! ” Det tog bättre skruv.
Jag hör fortfarande de där orden ganska ofta: ”Guuud, va jag e dum!” Alltid från tjejer eller kvinnor. I affären, på gymmet, på festen, på gatan…
Men aldrig i mitt hem, och aldrig på mitt jobb. Där är de förbjudna.
