Odd påstår att kilopriset på den fisk jag får upp är flera tusen kronor, med tanke på utrustningen som krävs. Fiskespöet sitter fast i en särskild hållare i aktern, draget släpar efter båten utan att jag behöver hålla i någon lina. När en fisk hugger, och linan löper ut, knattrar det i rullen så att jag kan rusa dit. Igår råkade jag få mig själv på kroken, just när vi närmade oss hamn och jag hade vevat upp fiskelinan.

Kroken gick in med hela hullingen i det rynkiga hänget vid armbågen som retar mig så mycket. En sladdrig skinnpåse som  uppstått efter viktnergången. Det gjorde inte så ont, men jag skrek ändå, av ilska mest. Försökte rycka ut kroken med våld, men det var omöjligt. Jag satt fast. Odd blev tvungen att nypa av kroken med avbitartången, ta tag i spetsen som stack ut genom skinnet, med en annan tång, och dra ut hela kroken b a k l ä n g e s … Han hällde på handsprit innan han drog. Jag var mest rädd att det skulle blöda väldigt mycket, pga min blodförtunnande medicin. Men jag har trappat ner på den, tar bara varannan dag. Det blödde bara lite, och kändes inte mycket heller. Idag känns det helt bra. I fortsättningen kopplar jag av dragen dirket, när jag har fiskat färdigt. Det satt korkploppar på krokarna, men de hade trillat av.

Det blåser som f…n idag, rakt i sidan, ostligt som omväxling. Två franska båtar har gett upp och under stor dramatik lämnat hamnen eftersom deras ankare inte hållit. Vårt ankare håller än så länge, ta i trä, men vi har spänt springlinor kors och tvärs och det känns oroligt, vi vågar inte lämna båten.

En älskad familjemedlem har fått tillbaka livet och är nu hemma från sjukhuset, med en ny kamrat inopererad i kroppen. En sorts personlig hjärtstartare som känner av om det blir stopp igen. Det kallar jag sjukvårdskonst. Kram till alla som brytt sig och skickat omtankar på bloggen och facebook!

Själv är jag alltså i båten på Samos igen, efter två veckors mormorstjänst i Göteborg medan barnbarnens pappa låg på sjukhus.  Med nyrenoverad motor, blankputsad upp till vindexen, låg Ellem och kluckade av iver att få kasta loss och komma ut på havet. Över en månad har vi legat i marinan nu, utan att komma iväg. Allt var äntligen klart för avfärd tidigt i morse, vi la till vid båtmacken på väg ut, skulle bara tanka diesel först. Det var ett år sen sist, tanken är kvartsfull fortfarande, men lika bra att fylla upp.

”Men va faaan!” (Odds favorituttryck börjar jag tro.) Tanklocket satt som fastgjutet. Alla knep, sprayer och verktyg användes under mer än en timme, utan framgång. Medseglare flockades för att hjälpa till. Mackgubben stängde in sig i sin lilla kiosk. Erbjudandet från en vänlig hjälpare att värma upp tanklocket med en gasolbrännare avböjdes artigt men bestämt. Jag hämtade Slatco, mekanikern. Han kom, provdrog, och bedömde att risken var stor för att tanklocket med skruvar, beslag och allt skulle dras loss från däcket om vi fortsatte. Odd måste demontera allt underifrån. Inte så lätt som det låter. För att komma åt måste man börja med att ta bort kylskåpet.

Detta kommer också att lösa sig. Vad betyder väl ett fastärgat tanklock, en krånglande motor och ändrade resplaner. Ingenting. Nu fick vi lite tid att träna backning in mot bryggan. Vi har hittills envisats med att göra som hemma och lägga till med fören, eftersom det känts enklast och man är mer ostörd i sittbrunnen. Nu har vi tänkt om, och tar seden dit vi kommit. Så svårt är det inte att backa in. Dessutom är det faktiskt trevligt att få mer kontakt med båtgrannar som går förbi på bryggan.

Den blå handduken är nedstoppad i tankröret under däck. Tanklocket med däcksfäste lyckades Odd till slut demontera underifrån med hjälp av avancerad båtyoga.

Ute på atlanten ligger en storm och vrider sig i ilsket gula och röda virvlar i alla våra väderappar. Passageweather.com lovar lagom medvind mot Lanzarote framåt onsdag. Till dess ska vågorna också lägga sig. Från 4 – 5 meter till 2 – 3. Så vi väntar här.

Vi lider inte precis i den fina marinan i Rabat. Igår satt jag hela dagen i marinarestaurangen och skrev ikapp på bloggen. Jag vill inte glömma en enda dag av det här äventyret, måste skriva och lägga upp bilder så att jag kan minnas precis hur det var.

Igår kväll tog vi spårvagnen in till Rabats stadskärna och en restaurang som Sofi letat upp. Vilket folkliv! Lika packat som under chalmerskortegen på Valborg i Göteborg. Vi plankade på ditvägen eftersom vi inte lyckades lista ut hur man betalar. På hemvägen hade bara två av oss biljetter, naturligtvis kom det på en kontrollant. Vi kom undan genom att hoppa av en hållplats tidigare under stort flams och trams.

Idag letade vi oss upp till högsta utsiktspunkten i Kasban, fästningen som vaktar inloppet till Rabat. Ska ta med mig riktiga kameran imorgon eftermiddag. Vilka miljöer! Vill också hinna med Medinan innan vi lämnar Rabat. Det är lätt att röra sig här, även ensam. Alla talar franska, det känns som en modern stad även om allt är totalt annorlunda mot hemma och väldigt orientaliskt.

Tillbaka till marinan valde vi båttaxi tvärs över floden.

Här kom vi in i förrgår.  Så här ser det ut vid lågvatten. Gunilla och Sofi högst upp på Kasban.

Jutta passade på att fylla år och bjöd på bubbel.

Vid vår ponton ligger en riktig kändis, den svenska Vegan Maja som seglades till Västindien av Sven Yrvind och Tomas Gran. Läs boken om resan: Den unge, den gamle och havet. Vart är hon på väg nu?

”Köpa presenter” stod det på en av mina Attgöralistor. Vi behöver småsaker att ge bort till hjälpsamma människor vi möter i hamnar och på vattenvägar. Var hittar man en liten typisk svensk pryl som inte kostar skjortan och inte väger för mycket? På Göksäter såklart. Orusts eget Ullared. Nu har vi ett skeppsförråd med läckra flaggpins som ser ut som medaljer, fina pappersmuggar med flaggtryck och några dalahästar i porslin.

Gästflaggor har varit ett annat problem som inte kunnat strykas från min lista. Att hitta en serbisk gästflagga visade sig helt omöjligt, jag har verkligen försökt allt. Lösningen blev T-shirttryck. Transferpapper inhandlades på Panduro, och sen skrev jag ut flaggorna för Serbien, Ungern, Bulgarien, Rumänien och Turkiet på min bläckstråleskrivare. Därefter tog jag strykjärnet till hjälp för att föra över trycket på flaggtyg, också inhandlat på Göksäter.

Idag har Berit lånat ut sin fina Husqvarna och visat hur man hanterar den. Flaggorna blev inte perfekta, men helt acceptabla. En sån symaskin måste jag skaffa. Den vi äger, ett gammalt grönt monster som bara kan sy rakt fram, kommer aldrig upp ur källaren. Det är lika inspirerande att sy med den som att spela på en oduglig ukulele eller skriva på min gamla Remington. Det är viktigt med bra verktyg!

En kort bit efter sista slussen i Kelheim rinner Main-Donaukanal ut i Donau. Jag drog ner gasen till fem knop – hur mycket skulle strömmen lägga till? Det såg inte så farligt ut på vattnet. Lite virvlar och strömstråk men inga vågor med vita gäss, som i Koblenz när vi lämnade Mosel och gick ut på Rhen. Färgen på vattnet växlade från olivgrönt till gråblått, en osynlig hand grep tag i båten och hastigheten ökade till åtta knop. Yippee!
Marina Saal är jättestor men har en infart som ett nålsöga. Trots den blygsamma strömmen var det nödvändigt att först gå förbi och sedan vända upp motströms och ta sig in genom öppningen medelst sidledes förflyttning. Det är högst välgörande för självförtroendet att klara av en sådan manöver utan rädsla eller problem. Så mycket jag har lärt mig under den här resan!
Imorgon går vi vidare till Regensburg där vi ska uträtta några ärenden (skaffa donautillstånd och boka flygresa hem) samt äta middag med våra nyfunna vänner, besättningarna på Naima och Tara. De fortsätter med målet att hinna till Grekland i höst, så vi ses kanske inte mer.
Vi hoppar alltså över sightseeing i Kelheim, fastän det lär vara en väldigt vacker ringmursstad. Ingenting kan ändå överträffa Bamberg och förresten orkar vi inte. Däremot tänker vi stanna en dag extra i Regensburg och se oss omkring.

Sista sträckan på Main-Donaukanal, efter högplatån,  var väldigt speciell. Inte bara att det var så vackert. Gökarna gol. Fiskar hoppade i vattenytan. Familjer badade. Det luktade gott också. Barrskog. Nyslaget hö. Sommar. Slott vaktade på bergstopparna. Örnar cirklade över oss.

Igår firade vi högsta slussen. Idag Donau. Nästa ursäkt för bubbel blir Svarta Havet.

Bild bakåt. Kanalen till höger, Donau till vänster, men där är inte farbart, för grunt. Härifrån är det 2410 km till Svarta Havet.

Inloppet till Marina Saal. Vi hann precis innan åskvädret brakade loss.

Vad gör vi om vi fastnar? Frågan blir aktuell flera gånger på vägen mellan Harskirchen och Sarreguemines. Djupet ska vara 1.80 enligt franska kanalmyndigheten men ekolodet visar konstant 1.60 och med jämna mellanrum studsar vi över något hårt eller kanar krasande över något mjukare. Det är ytterst nervpåfrestande, vi kryper fram i tre knop. Ibland högt över landskapet, floden Sarre krullar sig som ett åderbråck vid sidan om kanalen.
I slussen i Zetting ringer jag kanalkontoret för att klaga, och för att få veta hur det ser ut längre fram. Kanalmannen tror mig inte utan hävdar envist att djupet är normalt, dvs 1.80, och att vi ska fortsätta.
Tja, vad är det värsta som kan hända? Att vi blir sittande på grund mitt i kanalen över valborgsmässoafton och första maj när det skall hällregna och hela Frankrike står stilla. Alla slussar är stängda. Över tjugo millimeter regn är prognosen.
Vattendjupet fortsätter att ligga runt skräckinjagande 1.60 hela vägen till Sarreguemines, och vi stöter i botten otaliga gånger. Så plötsligt efter sluss 26 övergår det grunda diket till en bred, djup kanal med förtöjda pråmar vid kanterna, vi hittar tankstället som ska finnas och kan fylla på 150 liter trygghet.
Nu ligger vi förtöjda nedanför stadens vackra casino, det ösregnar men elen är kopplad, värmen på och vi har stark och fin wifisignal. Här börjar Tyskland. Vi är bara någon kilometer från gränsen. När jag tittar på kartan över Frankrikes vattenvägar liknar hela vår rutt mest en futtig liten sväng. Det mesta av Frankrike har vi inte sett. Kanske får vi chansen någon gång i framtiden på hemväg från Medelhavet?
Jag sparar våra franska kartböcker ifall att. De har varit ovärderliga för navigationen, i kombination med Navionics elektroniska karta på Ipaden. I Fluviacarte står allt, från slusshöjder till sevärda katedraler, var man kan köpa färskt bröd och telefonnummer till gästhamnar. Jag har alla kartböckerna, för hela Frankrike. De är väldigt bra att drömma till på vintern också.

Sjökort fast på land. 

Mycket roligare än ”Sköna Hem”

Det är inte bara grunt, det är smalt också. Mitt på den är akvedukten över floden Sarre mötte vi en VNF-bil på uppdrag. 

Det skulle fungera som examensprov på en avancerad författarkurs: Du glider fram på en kanal genom det franska landskapet i april. Gestalta vad du ser. Det går inte. Det finns inte ord. Det går inte ens att fotografera. Skönheten vill vara fri och låter sig inte fångas på bild heller.

Jag blir poetisk och kastar ner några rader i anteckningsboken, glömmer styra, kör nästan upp i kanalbanken. Det gör inget, den är mjuk och vänlig. Fåglarna sjunger, gökarna gal. Sist vi var på väg genom Frankrike, i höstas, såg vi långa sträckor inte mycket mer än träden som kantar kanalerna. Ek, bok, lind, björk, valnöt.  Visserligen vackert men ibland också ganska enformigt. Vi undrade ofta vad som dolde sig där bakom ridåerna, gliporna avslöjade en dold värld av odlingslandskap och grönskande kullar.

Nu i april tar la France emot oss nästan naken. Allt vi inte fick se i höstas visar hon oss nu, oblygt och oskuldsfullt. Hon har nyss stigit upp, duschat och parfymerat sig. Nynnar förväntansfullt medan hon klär på sig sina vackraste underkläder. Negligé vet jag att det heter, det ordet lärde jag mig när jag tjuvläste mammas ”Angelique och piraten”. Vitsen med det ljuvliga plagget tycktes vara att det var genomskinligt och broderat med vackra spetsar.

Frankrikes negligé skimrar i vitt och rosa av blommande mirabeller och vildapel. Ändlösa hudfärgade kullar böljar i ås bortom ås, majsplantorna är ännu bara spirande små spret som knappt har fått en egen skugga än. Slån och hägg draperar sig i skira moln över kantiga skravelbranter. Björken försöker vara anständig och skyla över med ljusgrön spets men lyckas dåligt, kastanjens klibbiga rosetter och ekens svullna knoppar lämnar stora hål i broderiet.

Alldeles för snart var vi framme i Lagarde, på marinan Navig France. Här verkar vara en perfekt plats för att stanna några dagar för vårrustning och reparation. Paketen vi skickade från Sverige har kommit fram. Vi har redan hunnit byta motorolja och bli osams eftersom vi glömde äta lunch. Först var det för vackert på vägen och sen kom vi fram och ville göra för mycket med detsamma.

Men nu är grillen tänd på akterdäck, snart blir det middag. Ikväll ska vi skåla för min uckelärare Oa Gunnarsson som blev utsedd till Årets Orustbo 2014!

Packar och bockar av listor. Nu är det bara fåren och krukväxterna kvar att ta hand om. Och frysa surdegen och tömma kylskåpet. Fast vi inte behöver packa några kläder och tar all elektronik som handbagage blir det för tungt. Vad sjutton är det som väger så mycket? Tja, balansblock 3 kg. Propelleraxel, en hyllmeter sjökort och guideböcker. Oljefilter och diverse andra reservdelar. Kamera. Odds specialkonstruerade båtshake. Den får gå som specialbagage.

Inser att vi måste skicka 24 kg som paket med posten till varvet i Lagarde där båten ska lyftas upp på land för reparation av propelleraxeln. Kollar vädret där. Arton grader varmt och sol. Försvinner bort i dagdrömmar.

Vi har bokat en hyrbil på flygplatsen. Orkar inte släpa all packning plus hundbur plus blytungt handbagage in till Paris och sedan till tåget. Jag har redan lagt in rutten till Toul på GPSen. Inte för att jag måste veta varenda krök i förväg, men jag vill ha koll på att linjen mellan flyget och båten är dragen.

När vi kommer till Toul behöver jag en startsträcka på ett par dagar innan vi kan släppa förtöjningarna. Vill bekanta mig med rutten på kanalkortet, köra båten bara några meter till en annan bryggplats, påminna hjärnan om handgreppen och instrumentens placering, känna efter hur allting fungerar.

Förra gången vi kom tillbaka till båten efter ett långt uppehåll, i Charleville-Mezieres, drabbades Odd av en allergisk chock och fick åka ambulans till sjukhuset. Det betydde flera dagars försening och därmed andrum. Den här gången hoppar vi över dramatiken och tar det lugnt ändå. Flera kanalbekanta kommer samtidigt till sina båtar i Toul. Henk och Marjolein från Holland och Karin och Rasmus från Strömstad. Behövs nog minst ett par kvällar för att prata ihop oss om färdplaner och båtfix.

Inblåsta i Varberg. Vi gav oss ut mot Anholt på försök i förmiddags, men vände tillbaka mot den lugna hamnen redan efter någon halvtimme. För stora vågor och för mycket vind. Hela dagen har ägnats åt att skruva fast saker och sjösäkra inredning och prylar. Ikväll blev vi hembjudna på middag till goda vänner som  vi inte har träffat på flera år, och som hade sett på Facebook att vi var i stan. Internet är fantastiskt! Kan man få det på sin gravsten? Glada och varma i själen kryper vi till kojs i en båt som nu är betydligt mer sjömansmässig efter en dags skruvande. Imorgon kl 6 gör vi ett nytt försök mot Anholt. Den här bilden togs igår kväll när det fortfarande var lugnt och stilla. Det är svårt att föreställa sig hur obehagligt det kan vara bara några timmar senare därför att vinden tagit i.

Ikväll har författaren och bästsäljaren Elizabeth Gilmore (”Eat, Pray, Love”) gett mig styrka och mod. Här berättar hon om hur hon hittade  tillbaka till kreativitet och harmoni efter att ha misslyckats med uppföljaren till sin världssuccé ”Eat, pray, love”.

Hon insåg att hon älskar skrivandet mer än något annat i livet. Själva handlingen att skriva var det hon älskade, det betydde mer än att lyckas, till och med mer än hennes ego.

”Succé eller fiasko spelar ingen roll, det är skrivandet som är mitt hem. Det enda viktiga är att jag skriver på en bok nu, och att jag kommer att skriva en bok till efter den, och sen en bok till, och en bok till.”  

Hon talar om vikten av att hitta sin passion i livet, det man älskar mer än sitt ego, och att hålla fast vid den kärleken. Antingen det handlar om att uppfinna saker, att hjälpa andra människor eller att föda upp pudlar. När man har hittat den passionen, som hon liknar vid en plats, kan man tryggt bygga sitt hem där, utan att behöva vara rädd för att knäckas av vare sig en succé eller ett fiasko.

Nu längtar jag ännu starkare efter att äntligen komma iväg. Efter tid som inte räknas, dagar som flyter i varann, efter tystnad och ostörda timmar inuti författarbubblan. Vi har pratat om våra respektive förväntningar, det är viktigt att veta vad den andre hoppas på inför en så lång resa, så tätt tillsammans. Båda ser vi fram emot mycket ostörd egentid. Jag med mitt romanskrivande, Odd med sina publikationer. Det låter ju inte klokt egentligen, hur ska det gå till med allt slussande och all navigation som kräver koncentration och närvaro.

Nyckeln är förstås att inte ha bråttom. Vi jagar inget mål, vi är på väg och samtidigt redan hemma. Att stanna en dag extra på en fin plats betyder inte att vi förlorar tid.

Idag har jag äntligen kunnat börja göra det trivsamt ombord, Odd blev klar med att täta alla läckande slangklämmor och rörkopplingar i undervåningen. Jag har lagt in nya bäddmadrasser i förpiken och kantsydda mattor i salongen, dammtorkat hyllor och tvättat teakdäcket rent från all vintersmuts och slipdamm. Packat skafferilådorna och suttit en lång stund i sittbrunnen och bara njutit i kvällssolen.

Och i trädgården blommar magnolian. Jag har själv planterat den, för sex eller sju år sedan.

I år är den precis så vacker som jag drömde att den skulle bli.