Efter Zell och Cochem blev resten av Mosel lite av transportsträcka till Koblenz. Även om vi passerade flera idylliska små korsvirkesstäder, borgar och ett oändligt antal vinodlingar så tog den vackraste delen av Mosel slut strax efter Cochem. Någon gång skulle jag vilja cykla längs Mosel. Vi såg ett passagerarfartyg i Cochem som hade specialiserat sig på ”cykelhopping”. Cyklisterna sov och åt ombord och cyklade på dagen. När de kom fram till sitt mål låg fartyget där och väntade. Vi såg också flera enorma, flytande lyxhotell, där varje hytt hade egen balkong. Fartygen är byggda för att få plats i slussarna, de största är 170 meter långa och 12 meter breda.

Det var med fjärilar i magen jag styrde ut ur Koblenz pampiga hamninlopp med den enorma statyn med Kaiser Wilhelm den förste till häst. Deutsche Ecke kallas den här udden där Mosel möter Rhen. Från att ha dansat fram i medström på ett par knop blev det tvärstopp. Över fyra knop motström mötte Ellem, och i första häpenheten stod vi helt still. Jättelika pråmar kommer skenande nedströms med bogvattnet sprutande.  Men trafiken är ändå inte så tät som jag hade föreställt mig. Liknelsen med motorväg är att ta i, åtminstone här där det är så brett.

Långsamt kämpade vi oss tvärs över Rhen till en liten marina någon kilometer uppströms. Här stannar vi en dag eller två och tittar på Koblenz medan Rhen förhoppningsvis lugnar sig någon knop.

Här ligger vi inne i lugnt vatten till höger i bild.

Vi går korta sträckor nu, vill inte stressa genom Moseldalen. Bara tre timmar idag, från Bernkastel Kues till Traben Trarbach. På förmiddagen klättrade vi upp till ruinerna av borgen som vakar över Bernkastel Kues. Tyvärr var den under reparation, man fick inte gå upp i själva tornet. Utsikten var ändå magnifik.

Vinodlingarna draperar varenda solsluttning som mattor av afroflätor, ibland så branta att det är obegripligt hur man kommer åt att sköta om plantorna.

En sluss idag, bara sex meter, någon knops medström, enstaka pråmar, sol och värme. Traben Trarbach har jag aldrig hört talas om, men Odd läser i guideboken att det var Tysklands rikaste plats under 200 år och den första staden med elektrisk gatubelysning. Gästhamnen ligger som vanligt en bra bit utanför stadskärnan, det är inte alls som i Holland och Frankrike där man lägger till med båten mitt i stan. Att handla mat har blivit ett problem sen vi lämnade Frankrike, men här finns en bra supermarket bara ett par kilometer bort. Vi cyklar dit och fyller ryggsäckarna, imorgon får det bli en tur till med cykelkärran för att handla vatten, öl och mjölk.

Längst inne i den smala viken ligger gästhamnen.

Borgen högt uppe ovanför Bernkastel Kues. På serveringen där uppe åt vi varsin bit äpplepaj som höll oss mätta ända till kvällen.

Utsikten…

Halv nio i morse gjorde jag en ny repa i Ellems sida på samma förbannade vassa hörn när jag lade ut från bryggan. Varför? Det regnade på mina glasögon, hamnkaptenen och flera andra stod och såg på, Odd fipplade med tamparna istället för att bära av,  jag hade för bråttom – välj själv.
När vi hade rett ut alla upprörda känslor var vi framme vid dagens första sluss, åtta meter neråt. I de här stora slussarna är det bara möjligt att få en fästpunkt i slussväggen, inte två. Vi får dra en lina från fören och en lina från aktern och hålla an i mittknapen. Vi hade tänkt ut ett nytt system med tamparna och det funkade nästan perfekt. Nu står vi både två vid mittknapen och håller varsin tamp. Förut stod Odd vid mittknapen och flyttade båda tamparna mellan pollarna i slussväggen medan jag höll an och släppte efter med hjälp av skotvinscharna. Det blev stressigt och kändes riskabelt.
När det finns flytande pollare, eller när det bara är upp till sex meters nivåskillnad, så att man slipper flytta tamparna medan man stiger eller sjunker, då funkar skotvinscharna bra. Nackdelen med att hålla för hand i tamparna är att man kanske inte orkar hålla emot om vattnet släpps på eller sjunker för snabbt, eller om man slussar med en pråm som ligger och kör med propellern. Det vill jag inte tänka på just nu.
Efter en finjustering av metoden slussade vi en elvameterssluss och därefter en fjortonochenhalvmeters utan problem. I den sista slussen hade vi sällskap av ett gäng söndagsfiskare i gummiflotte som drack öl och sjöng i stämmor genom hela slussningen.
Det har regnat hela dagen. Saarburg är vackert och båtklubben välordnad. Imorgon kommer solen. Då ska vi cykla upp till slottet på kullen.

Akustik som i kyrkan fjorton meter ner i slussen. Tvåstämmigt och med en korv som taktpinne.

 Saarburg genom regnet.

Kvart i sex låg vi utanför dagens tionde sluss och väntade på grönt ljus som inte kom. Det var bara att gilla läget och förtöja för natten vid kanalkanten. Som tur var kom vi ända in utan att gå på grund i leran. Vi är nu ca tre timmars gång från marinan Navig France i Lagarde där båten skall tas upp på land för reparation av propelleraxeln.
Idag har det blivit sommar. Vi passerar genom en kuliss av idylliskt jordbrukslandskap, tack vare att träden inte har spruckit ut ser man rakt igenom deras kronor, ut över blommande rapsfält och böljande kullar prickiga av vita kor. Jag kör barfota i shorts och linne och solskyddsfaktor trettio. Sexton distans har vi lagt bakom oss. På hela dagen har vi mött tre andra båtar, alla hyrbåtar från Navig France.
Eftersom vi insåg att det skulle bli kanalövernattning stannade vi och handlade middagsmat i en by. Slaktaren trugade på oss vita korvar, lantpate och kallrökt fläskfile som han påstod skulle hålla sig i kylen en månad.
Här finns nästan ingen mobiltäckning. Inga Wi-Fi-nätverk heller. Jag skriver blogginlägg varje dag i Pages på min Ipad och lägger in dem när vi hittar wifi igen.
Dagens internetstrul: Odd har monterat nya wifiantennen men vi lyckas inte få den att acceptera simkortet från Orange. ”No simcard inserted.” Suck. Sen läste vi i manualen att man måste ta bort simkortets Pin-kod innan det sätts på plats i antennen. Hurra, det hade vi missat. Men det hjälpte tyvärr inte. Jag stoppade in Sim-kortet i min gamla Iphone och försökte surfa. ”Du har inget mobilt Surfabonnemang” Det har jag ju visst! Dubbelsuck, nu får jag stå i kö ännu en timme i Oranges butik och vänta på att nån gammal farbror ska välja färg på sin nya mobil.
Vi låter dessa små bekymmer breda ut sig, i förhoppningen att inga större ska få plats. Jag nyper mig i armen där jag sitter med levande ljus, näktergal och vitt vin. (Bilder kommer när vi får tillgång till landström, så att jag kan föra över dem från minneskortet till datorn.)

Det var nära att vi missade avresan. Tänk om inte. Om inte packningen hade blivit så omfattande att vi bestämde oss för att hyra bil på flygplatsen istället för att ta tåget. Om inte hyrbilsfirman frågat efter flightnumret när Odd bokade bilen någon vecka i förväg. Då hade han inte upptäckt att avresedatum var en dag tidigare än vi trott. Då hade vi stått där på Landvetter den 17e april, en dag för sent.
Men ödet ville oss väl. Nu sitter jag här i Ellems sittbrunn i fotogenlampans sken och dricker vitt vin och knaprar Camembert. Koltrasten har just slutat för dagen, göken gav upp samtidigt. Våren är minst tre veckor längre kommen än hemma, luften är tjock av pollen och vi går kvällspromenad i långärmad tröja.
Allting har flutit på helt utan motstånd sen vi vaknade hemma på Flatön kvart över tre i morse. Trots 45 kg bagage plus hundbur, blytunga ryggsäckar och ukulele. Hyrbilen stod där den skulle, vi körde inte vilse en enda gång, solen sken. När sömnigheten hann ikapp stannade vi och sov en stund på en rastplats. Klockan fem parkerade vi vid båten i Toul.
Den var väldigt smutsig på utsidan, men välbevarad och torr inuti och glad att se oss efter en lång vinter.
Ingen av våra vänner har synts till, Marjoleins och Henks röda stålbåt är mörk och tyst, Karin och Rasmus från Strömstad har inte heller kommit.
Men de sa kanske den 17e?

Packar och bockar av listor. Nu är det bara fåren och krukväxterna kvar att ta hand om. Och frysa surdegen och tömma kylskåpet. Fast vi inte behöver packa några kläder och tar all elektronik som handbagage blir det för tungt. Vad sjutton är det som väger så mycket? Tja, balansblock 3 kg. Propelleraxel, en hyllmeter sjökort och guideböcker. Oljefilter och diverse andra reservdelar. Kamera. Odds specialkonstruerade båtshake. Den får gå som specialbagage.

Inser att vi måste skicka 24 kg som paket med posten till varvet i Lagarde där båten ska lyftas upp på land för reparation av propelleraxeln. Kollar vädret där. Arton grader varmt och sol. Försvinner bort i dagdrömmar.

Vi har bokat en hyrbil på flygplatsen. Orkar inte släpa all packning plus hundbur plus blytungt handbagage in till Paris och sedan till tåget. Jag har redan lagt in rutten till Toul på GPSen. Inte för att jag måste veta varenda krök i förväg, men jag vill ha koll på att linjen mellan flyget och båten är dragen.

När vi kommer till Toul behöver jag en startsträcka på ett par dagar innan vi kan släppa förtöjningarna. Vill bekanta mig med rutten på kanalkortet, köra båten bara några meter till en annan bryggplats, påminna hjärnan om handgreppen och instrumentens placering, känna efter hur allting fungerar.

Förra gången vi kom tillbaka till båten efter ett långt uppehåll, i Charleville-Mezieres, drabbades Odd av en allergisk chock och fick åka ambulans till sjukhuset. Det betydde flera dagars försening och därmed andrum. Den här gången hoppar vi över dramatiken och tar det lugnt ändå. Flera kanalbekanta kommer samtidigt till sina båtar i Toul. Henk och Marjolein från Holland och Karin och Rasmus från Strömstad. Behövs nog minst ett par kvällar för att prata ihop oss om färdplaner och båtfix.

Nu är det bara tretton veckor kvar.

Det ska nog gå.

Tankarna rymmer och vill helst vara någon annanstans än här där det bara regnar och blåser. Jag känner hur mörkret och kylan får mig att förändras både på utsidan och insidan. Bloggen tystnar, jag tystnar. Jag krymper mentalt och sväller fysiskt.  Snart är det enda jag vill att sitta framför brasan i uterummet och läsa. Detta duger absolut inte!

Nu tar jag mig i kragen. I tretton veckor ska jag: Vara mormor och farmor. Jobba. Skriva noveller. Börja på nästa roman. Träna. Spela ukulele. Träna mer. Rensa i rabatterna och så sallad i pallkragarna. Läsa. Träffa skrivarvänner. Gå på Båtmässan.

Tidningen Odyssé bad mig skriva en artikel om vår kanalresa. Härligt, en legitim anledning att drömma sig bort till en annan tillvaro.

Om tjugo dagar reser vi ner till båten och fortsätter äventyret på de franska kanalerna. Jag längtar. Fast jag försöker låta bli. Dagarna här hemma är också fyllda av äventyr, fast av annan sort. Jobb och skrivande och ukulele, om man ska sammanfatta det lite slarvigt och inte nämna barn och barnbarn, gammal mamma, hus och trädgård.

Idag har jag fått en massa nyttig information och en ny trevlig bekantskap. En medelhavsseglare som bor året runt i sin båt i Stenungsunds marina. Det är en vacker ketch, dubbelt så stor som vår båt, men ändå med ett djupgående på bara 1.75. För några år sedan sålde han sitt hus och gav sig av med sin sambo. I två år seglade de i Medelhavet, hela vägen runt, och de gick kanalerna både dit och hem. Vi har hittat varandra via Kryssarklubbens Medelhavssida på nätet, en fantastisk plats. Det han inte vet är inte värt att veta, det var inte sista gången jag satt i hans sittbrunn och diskuterade över pilotböcker och sjökort. Nästa gång följer Odd med.

Det pågår flera projekt här hemma just nu, parallellt med våra vanliga arbetsliv. Förutom mitt bokprojekt är det Utbildning inför kanalresan och Utrustning inför kanalresan.

Ett delprojekt som faller på min lott (som jag roffat åt mig) är uppkopplingen till Internet ombord. Så snart vi kommer in i Tyskland blir det nämligen komplicerat att surfa ombord om vi inte vill ruinera oss. (Eftersom vi har  valt ett abonnemang hos Tre i vår Ipad ombord är surfandet lika billigt i Danmark som i Sverige.)

Om det bara handlar om att kunna ringa och skicka lite sms kan man köpa kontantkort i de olika länder man passerar längs vägen och stoppa in i någon olåst gammal mobil.

Men att blogga, sköta jobbets facebooksida, kolla webmail, korrekturläsa tunga pdf-er, surfa på nätet. Det funkar inte utan Nätet. Antingen mobilnätet eller andra trådlösa nät, skyddade eller oskyddade,  som kan nås med Wifi.

Hur gör alla andra? Jag har verkligen djupdykt i detta och letat information överallt. Båtfolk delar gärna med sig av kunskaper och erfarenheter, på Kryssarklubbens Medelhav.se finns en guldgruva i form av ett medlemsforum där allt, precis allt avhandlas. Från priser i turkiska marinor till bästa toalettrengöringen.

Där ställde jag frågan:Vilken är bästa utrustning för Internet ombord på kanalresan?

Jag kan verkligen inte klaga varken på mängden eller kvaliten på svaren jag fick:

”…köpa en olåst MIFI. En 4G router. Har man en MIFI köper man bara SIMkortet. Däremot måste man även ta reda på APN server samt användarnamn password…”

…en trådlös router som man kopplar till en internetsniffer, en antennförstärkare med egen 91-cm antenn. Vi använder WL510 och en vanlig trådlös Dlink router.”

”Investera gärna i en liten stans för att kunna klippa ner normalstora SIMkort till microSIM”

”En annan möjlighet är att koppla upp sig med WIFI mot en FON användare.”

”Vi har kabelanslutit en vanlig trådlös DLik router med både usb-ingång och tre små wifi-antenner…”

”Jag kör Nanostation M2 med riktad antenn och en 3G dongle kopplad till Dovado Router…”

”Antenn finns av två typer, dels med nätverkskort i och ansluts med nätverkskabel (strömsatt) och dels utan kort och den ansluts med antennsladd till ett nätverkskort. Vi har Nanostation 2. Krånglig installation. Riktas in i varje hamn. Ofta kontakt med nåt cafe. ..”

Suck. Men efter att ha grävt lite till i de där svaren, kontaktat leverantören Trådlöst.se  och slutligen bett min it-guru Torgny om hjälp så klarnade faktiskt en del. Nu vet jag ungefär vad som behövs, och vi har vintern på oss för installationer och upplärning.

Dessutom är goda vännerna Mats och Christina snart hemma efter att ha vinterparkerat sin båt på rätt sida om Gibraltar, dvs i Medelhavet. De har tagit sig dit den hårda vägen längs Atlantkusten och över Biscaya. Och Christina har rapporterat på Facebook hela vägen, så de har uppenbarligen en utrustning som funkar.

Digitala kartor över kanaler och vattenvägar från Travemunde till Marseille är nedladdade. Tyska och franska papperskort och guider inköpta. Reseskildringar belamrar våra sängbord.

Äventyret har redan börjat.

Ser du Lubeck där uppe till höger? Och Marseille där nere till vänster? Däremellan går vägen som är mödan värd.