Releasefesten för Diktaren. Flatöns gamla skola. Påskdagen 2016.
Alla från ön var inte där. Men många. Många kom också över vattnet, färjan fick köra extratur. Parkeringsplatserna runt skolan tog slut, några körde ut på fotbollsplanen och fick dras loss med traktor.
Över hundratrettio böcker hittade sina läsare. Nu kan jag skriva mitt namn fint.
Champagnen tog inte slut, och inte laxsnittarna, och inte de glaserade morotsmuffinsen, och inte chipsen heller.
Det var bara jag som tog slut. Mitt huvud är fortfarande bara påfyllt till hälften med rediga tankar och hela meningar.
Därför blir det nästan bara bilder idag.
Förutom den här videon där Tomas von Brömssen berättar vad han tycker om boken, och intervjuar mig.
Är det verkligen min bok som Tomas von Brömssen läser högt ur?
Så mycket folk …
Parkeringskaos.
Först bokköp, sedan nästa kö till signeringsbordet. Man kunde välja mellan Swish, iZettle och kontanter.
Favoritveterinären anfaller.
När man inte minns vad folk heter längre. Då frågar man artigt: Hur stavar du ditt namn?
”Men Tomas, inte ska väl du betala? ” ”Du, det har gått bra för mig…”
Den store Diktaren i egen hög person. I alla fall hans basker.
Bakom kulisserna.
”Vad vill du jag ska skriva?”
Det var nog broschens förtjänst. Min fina SelmaLagerlöfmedalj från Anna Örnberg. <3
Till slut fick jag också champagne. Bakom varje lycklig författare finns en hängiven man.
Tre veckor kvar till avsegling.
Bloggen har varit öde en månad. Livet har däremot myllrat. Du som inte hör till närmaste familjen kan sluta läsa nu. Det här är egentligen ointressant för alla utom för mig som har teflonminne och kommer att glömma kaossommaren 2015 väldigt snart. Om jag inte sätter ord på den i bloggen.
Odd och jag avvecklade morbror E:s lägenhet eftersom han flyttat till äldreboende. Påfrestande både mentalt och praktiskt. Så snabbt ett liv fördelas och förskingras. Så lite sakerna vi samlar på oss betyder egentligen. Samma situation uppstod samtidigt med mamma, 96. Där gick vi, hennes fyra vuxna barn, omkring i hennes hus och plockade och sorterade, delade upp i högar att fördelas, att ge bort, att kastas. Det mesta ville vi inte ha. Men vad skulle vi göra av det?
Å andra sidan. Så mycket glädje dessa överblivna sängar, köksbord, stolar, lampor, lakan, soffor och husgeråd förde med sig till A från Eritrea som fick allt hon behövde till sitt första egna hem. Hon som flytt ensam genom en öken och över ett hav och nyss fått uppehållstillstånd. Tack vare en vän på Facebook fick jag vara den som förmedlade kontakten till en egen liten lägenhet på Orust. Tack vare det slapp vi köra morbrors saker till ett anonymt loppis. Lyckan i hennes ansikte sparar jag som sommarens finaste upplevelse, det är rent beroendeframkallande att få vara med om att göra en sån skillnad i en människas liv.
Regnet har öst ner, temperaturen har sällan gått över +20C och några barnbarn har suttit parkerade i TV-soffan hemma varje dag. Den senaste veckan har vi haft nästan full pott, fem stycken i omgångar och ibland övernattande. (Det sjätte barnbarnet pendlar till Östra med astma. 🙁 ) Det som lockar här är nog inte vi utan Netflix (som vi själva aldrig ser på), en rolig hund, ett stort hus med gott om plats att pyssla och leka, en stor och spännande trädgård, en studsmatta, flädersaft och en massa glassar i frysen. När jag nu ser på mina bilder och tänker tillbaka inser jag att det har varit en riktig kusinsommar, precis som vi drömde om i båten i våras, då när vi hade så dåligt samvete för att vi är såna frånvarande mor- och farföräldrar.
Fast det är inte klokt så trött man blir av små barn.
Allt jag inte har hunnit: Skriva, träna, fotografera, rensa i trädgården, städa växthuset. Men vad gör det om hundra år?
Om bara tre veckor är vi på väg nerför Donau igen. Jag längtar och planerar, det är det jag gör istället för allt det där jag inte hunnit. Idag har jag till exempel listat ut hur vi ska få till en serbisk gästflagga.
Musik som drog.
Nu tar jag mig i kragen och skriver eftersom Gunnel, 80+ och synskadad, har hälsat att hon läser bloggen varje dag. Jag står inte ut med tanken att hon loggar in med näsan fem centimeter från datorn och inte hittar något nytt idag heller… Hej Gunnel, vi saknar dig (och din goda sockerkaka) här ute på ön 🙂
Igår hade vi vår första spelning i en kyrka. Hällevikstrands kyrka är en märkvärdig byggnad, väldigt vacker men på något sätt osvensk. Titta bara på dopfunten! Men även exteriören är spännande, kyrkan dyker upp i landskapet efter en kurva, som en explosion i färg och form, man får en riktig estetisk glädjechock.
Vi drog våra vanliga låtar där framme i koret, Folsom Prison Blues till exempel. Alla utom ”Knö dig in” och ”Tom Dooley” som Oa ansåg det bäst att stryka. Applåderna ekade under valven, i halvtid höll sommarprästen en kort betraktelse. Musik i sommarkväll stod det på programmet. Det var vi som var musiken. Vilken häftig känsla när vi insåg det. Vi var huvudnumret! (Om man inte räknar med Gud, alltså.)
Vilket beroende det har väckt, det här att spela och sjunga. Jag kan inte vara utan det, tror inte det går en enda dag utan att jag tar upp ukulelen och spelar en stund, om så bara för att träna några särkilt knepiga grepp. C – G – C till exempel. Eller C#7 – F#7 som i All of me. Enda sättet att få till det är att ta greppen om och om igen, tills de sitter i muskelminnet och man slipper tänka. Sedan vi började spela för Oa på söndagkvällar för ett och ett halvt år sedan har vi tränat in ca 26 låtar, och nästan lika många olika ackord. Tänk vad mycket man hinner utvecklas på kort tid, bara man satsar några timmar i veckan.
Ikväll spelar vi på Henånkalaset, det lär vara tusen sålda biljetter och vi ska stå på en riktig scen, med riktig ljudanläggning. Tror förstås att publiken i Hällevikstrands kyrka var betydligt mer intresserade, uppmärksamma och nyktra än kvällens publik, så jag är inte särskilt nervös. Dessutom är vi långt ifrån huvudnumret. Det är Haaks och räkfrossan. Men vi står med på programmet! 🙂
Nu ska jag skriva upp vilka låtar vi har på repertoaren så här långt. Så att jag kan läsa tillbaka och minnas hur det var, den dagen när jag är lika gammal som du, Gunnel:
Knö dig in (Sten-Åke Cederhök), Det här är mitt land (Mikael Wiehe), Råd till dig och mig (Olle Adolphsson), Nu grönskar det, Det är vi ändå (Benny Andersson), Love´s gonna live here, Give me hope Joanna, Tom Dooley, Folsom Prison blues, Två mörka ögon, Säg inte nej (Sven-Ingvars), Vid din sida (SI), Jag ringer på fredag (SI), Önskebrunnen (SI), Sommar och sol (SI), Te dans mä Karlstatösera (SI), Fröken Fräken (SI), Min gitarr (SI), Börja om från början (SI), All of me, Ingrid Dardels polska (Evert Taube), Britta (ET), Vidalitá (ET), Pepita dansar (ET), Inbjudan till Bohuslän (ET)
Locket till dopfunten. Visst får man associationer till katolicismen med alla de små änglarna?
Minns i december…
Nu har det äntligen vänt. Nu är det närmare till nästa midsommar än till den som varit.
Hittade de här bilderna när jag botaniserade i min bildbank för att beställa kalendrar.
Kan man få beställa en specialkalender för 2014 med tre junimånader?
Chokladpaj med klarbär
Klarbärsträden dignar av bär i år, vi hinner omöjligt plocka alla men jag har bestämt mig för att inte släppa in det dåliga samvetet. Fåglarna behöver bären bättre än vi.
Jag har gjort flera kg sylt och dessutom fryst massor. Den här chokladkolapajen är en blandning av två recept – fyllningen kommer från Arla , fast det är lingon i originalreceptet, och pajdegen från bloggen 56 kg.
En riktigt smarrig, glutenfri efterrätt. Ta bort eller ersätt sockret med Sukrin så blir det LCHF.
Pajskal:
Blanda 3 dl mandelmjöl, 0,5 dl kokosflingor, 1 msk fiberhusk, 40 gr smör, 1 tsk salt, 3 msk socker, 1 ägg. Tryck ut degen i en pajform. Ströa över med mer kokosflingor och tryck ut lite till.
Grädda i +175C tills pajskalet fått fin färg, ca 12 minuter.
Fyllning: koka upp 1,5 dl vispgrädde, 50 gr smör och 1,5 dl ljus sirap. Sjud i tio minuter.
Stäng av värmen och blanda ner 200 gr blandad ljus och mörk choklad som du brutit i mindre bitar. Rör tills smeten är blank och jämn. Häll i det avsvalnade pajskalet och lägg ca 3 dl urkärnade klarbär ovanpå smeten. Ställ i kylskåp över natten. Servera med vispgrädde.
Flatön runt – precis som på Liseberg.
Igår sjösatte vi 606-an och Odd hade planerat seglarskola med Lilla S och Lilla A idag.
Men när vi vaknade i morse blåste det alldeles för mycket. Så vi gav oss ut på en liten utflykt med stora båten istället. Flatön runt motsols. Det blev en lugn och pastoral inledning i lä, med kossor betandes i vattenbrynet i Nordströmmarna. När vi kom ut på Ellösefjord och alltså var halvvägs hade barnen nästan fått nog, trots pannkakor och Ballerinakex (tur att teaken på bänkarna är så gammal och redan har sina adelsmärken) och mormors tuggummigömmor i förpiken. Då hissade vi segel (bara genuan) och det började luta, och tre stora monstermotorbåtar drog upp svall så att vi gungade rejält. DÅ blev det kul igen! Precis som på Liseberg! hojtade Tiny. Inga fegisar här inte. Hela vägen över en rejält gropig Björnsundsfjord stod minstingarna på bänken i lovart och sjöng och skrattade och hoppades på ännu större vågor.
Äntligen sommar!
När höskörden är avklarad, då kan man börja njuta av sommaren.
Från och med nu är det bara jag som jobbar på LifeStone. All annan personal har gått på semester. Jag tänker ta det lugnt och bara göra det allra nödvändigaste. Ta mig tid att redigera min roman några timmar varje morgon, besegra ogräset i trädgården och njuta av barnbarn och båt.
Livet är så härligt just nu att det måste vara en parentes. Det gäller att ta vara på varje minut.
Rösta på min bild!
TIdningen Bohusläningen har utlyst en tävling på Facebook som de kallar Bohusbilden.
För att ta sig till den jurybedömda finalen behöver man samla röster. Snälla du som läser min blogg, gå in och lägg en röst på min bild så blir jag jätteglad!
https://www.facebook.com/Bohuslaningen?v=app_508670172494058&app_data=gaReferrerOverride%3D
Man får bläddra lite för att hitta mina tre bilder, det är massor av bilder. Jag har alltså tre bilder i tävlingen, (de låg på sidan 4 när jag tittade senast men det kanske varierar). Du kan gärna rösta på alla tre, men den som har flest röster just nu heter ”Hummermorgon”.
Nästa lördag är finalen, jag kommer nog att tjata lite i bloggen om det här under veckan.
Ögongodis
Kalla frostnätter i oktober i kombination med sol betyder fantastiskt morgonljus.
Igår missade jag det vackraste precis, man har bara en kvart på sig runt åtta innan solen bryter igenom morgondimman och skingrar den.
Imorse ställde jag klockan en halvtimme tidigare och tog bilen till bryggan vid Flinks där Niklas har sina fiskeredskap.
Så här blev resultatet.
Jag har skickat in bilderna till Bohusläningens Fototävling Bohusbilden som de kör på Facebook. Snälla, gå in och rösta på mina bilder! Jag har aldrig varit med i någon fototävling förut…
Sven-Bertil vi älskar dig!
Plötsligt förstår jag vad som menas med publikens kärlek. Jag förstår hur svårt det måste vara för en artist att inte få vara med längre, inte få stå där på scenen och känna svallvågen av varma känslor från ett hav av glada människor med strålande ansikten. Sven-Bertil Taube behöver inte vara orolig. Kärleken som strömmade mot honom där han stod på den stora utomhusscenen idag gick nästan att ta på.
Idag är det den första dagen av sommarens Taubespel på Flatön. Hela ön sjunker lite grann av alla bussar som kommer från hela Sverige och också från Norge. Vägen som går över ön, från orustfärjan till dragsmarksfärjan, korkas igen av bilar och cyklister och gående. Här och där längs vägen säljer driftiga barn kaffe, saft och bullar. Idag såg jag också några som sålde fina bigarråer i hemvikta kartonger.
Vi cyklade tvärs över ön till Taubespelen som vanligt, med ost och bröd och lantvin i en korg och min yogamatta på pakethållaren. Vädret var soligt, marken i skogsbacken var torr och fin och alla i publiken kunde alla texterna som vanligt. Några dansar i gräset, man träffar en massa grannar och öbor och det är kort sagt helt underbart.
Sarah Dawn Finer var den perfekta partnern till Sven-Bertil, säker på scen, omtänksam mot den halvblinde Sven-Bertil och samtidigt lagom flirtig. Han var mer inspirerad än någonsin förr och sjöng med inlevelse och stark stämma: ”Rosa jag ääälskar dig!” så att Sarah rodnade.
Självklart ska jag dit imorgon igen. Så länge SvenBertil lever missar jag inte Taubespelen. Imorgon kommer Cajsa-Stina Åkerström, Peter Harryson och Peter Jöback också och den fantastiska Sinfoniettan från Göteborgs symfoniorkester. Ulf Lundell ska få det första Taubestipendiet som utdelas av TaubeSpelen. Kanske herr Lundell också dyker upp? Det lär i alla fall bli publikrekord, ryktet säger att det aldrig sålts så många biljetter på förköp. Tyvärr sägs det också bli regn. Det kan bli många spännande upplevelser både på scen och på parkeringsplatsen som brukar förvandlas till gyttjegrop.
