När blev du senast någons vän?

Lille L och Sigge har vuxit upp ihop. Sigge är en dansksvensk gårdshund som vi skaffade som 10 veckors valp i september 2008. Lille L var 1 år då.
Sigge har fått lära sig att alltid gå undan för lille L, fast vi har förstås passat på så att inte Sigge har blivit misshandlad i oförstånd.
Lille L älskar Sigge, och Sigge blir helt tokig av glädje när lille L kommer på besök.
Så här kul hade de i sandlådan.

Som alltid är det lättare att börja fundera över vad jag inte vill att mitt liv ska handla om. Bantning hör absolut dit. Jag hör till dom som går upp 1 kg så fort jag hör hemglassbilen. När jag tänker på all den energi och all tid som jag har lagt på olika dieter och metoder i mitt liv blir jag gråtfärdig.

Jag vill inte heller att mitt liv ska handla om att jämföra sig med hur andra har det, eller att sträva efter status och anseende. Jag vill inte att mitt liv ska handla om vad andra tycker om mig.

Det mitt liv ska handla om ska vara något som jag klarar att göra med glädje varje dag, en uppgift jag längtar efter att utföra, en roll jag älskar att vara i. 

Just nu läser jag en bok av Stefan Einhorn som heter Vägar till visdom. Han har också skrivit den bästsäljande boken Konsten att vara snäll, och varit Sommarpratare i radion. Egentligen är han cancerprofessor på Karolinska Institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Hans tankar går kortfattat ut på att meningen med livet är att lära sig bli en god medmänniska.

Det vill jag att mitt liv ska handla om!  Jag nöjer mig med att vara en god medmänniska inom en rätt liten krets, till exempel min familj, mina närmaste och mina arbetskamrater. Eftersom jag egentligen är en ganska kantig och osocial typ är det ingen idé att jag försöker ha några större ambitioner.

Stefan Einhorn skrev i juni 2009 ett Manifest i Dagens Nyheter där han försöker sammanfatta vad det är att vara en god människa. Detta är huvudpunkterna, men gå gärna in och läs hans förklaringar också! 

1. Öppenhet. 2. Respekt. 3. Etik. 4. Allas lika värde och möjligheter. 5. Ödmjukhet. 6. Sanningssökande. 7. Gemensamt ansvar.  

Sakta stillnar huset. Små barn snusar på madrasser på golvet och i extrasängar. En liten hund sover helt utmattad på sitt fårskinn. Vi vuxna börjar så smått fundera på om vi kanske trots allt orkar en omgång påskbuffé igen, det är ju faktiskt flera timmar sen vi åt.

Upp från matkällaren hämtas: Hemrökt lax, gravad lax, olika röror med creme fraiche och örter, rökt lammfiol, potatisgratäng, olika sillinläggningar, kokt ägg förstås, bröd och ost. 

Det har varit en perfekt påskafton. En sådan vi kommer att minnas. Sol och vindstilla, lagom lång poängpromenad, alla barn någotsånär friska och väldigt glada och positiva hela dan. Nyfödda lamm att bära och klappa. En liten bebis att gosa med. En jättestor påskbrasa medan mörkret föll.

Bara store J fattades oss, han stannade i studentlägenheten i Kalmar och firade påsk med nya kompisar. För första gången inte hemma en påskafton. Kanske för att pröva hur det kändes. Han var hemma för 2 veckor sedan och det är en lång tågresa. Fast själv säger han ”hemma” om Kalmar nu. Navelsträngen är avklippt, även om alla andra band är intakta. Det är stort att se sina barn bli vuxna och självständiga, och underbart att uppleva när de kommer hem igen med sina familjer och fyller huset med nya småbarn.

Nu ska jag skriva några reflektioner om beröm som ni kanske inte väntar er..;-)

Min pappa var världens bästa på att ge beröm. Han hade bara gått 7 år i folkskolan och hade aldrig läst några böcker i psykologi eller barnuppfostran. Han var helt enkelt en naturbegåvning när det gällde att ge positiv feedback, varenda dag, i vardagslag, som en del av det normala tilltalet. Eftersom han var född 1904 och ett barn av sin tid berömde han naturligtvis sina döttrar på ett vis och sin son på ett annat, men det är en annan historia…

Jag märker att jag låter precis som han gjorde när jag pratar med mina barnbarn. Jag säger ”Åh vad du är duktig!” och ”Titta, vad bra du kan!” i varannan mening. Det skrämmer mig ofta. För jag vet ju att det viktiga är att man känner sig uppskattad och älskad för vem man är, och inte för vad man kan eller gör.

För beröm kan ju aldrig ersätta villkorslös kärlek. Det får inte bli så att man som barn måste vara duktig eller göra något bra för att få ett kärleksfullt ord, ett leende och en kram.  Kanske är det en generationsfråga? Jag fick helt klart en överdos av beröm som barn, jag lärde mig tidigt hur man gjorde för att få något i håven. Jag är också den typiska storasystern, pappas flicka med alltför höga prestationskrav på mig själv, och med ett stort behov av bekräftelse utifrån.

När det gäller beröm till barnbarnen måste jag alltså försöka behärska mig.

Men när det gäller beröm till alla andra i min omgivning är det härligt att ösa på. Den glädje jag ser i förvånade blickar och generade kommentarer, säger mig att alla inte är så bortskämda med beröm som jag.

Detta är en verkligt besvärlig fråga, och det kräver först och främst att man definierar vad mod är för något. Hur ska man annars veta om man har gjort något modigt eller ej.

Det första modiga jag kommer att tänka på är det som Abbes pappa just har gjort. Han skriver bloggen Heja Abbe som vann Stora Bloggpriset i början av februari. Trots det drar han nu ner på bloggandet och ber sina läsare om förståelse för det. Hans inlägg den 14 februari handlar förresten just om mod.

Såhär tycker jag att det är: Mod innebär att man väljer att handla i en situation när det finns risk att man misslyckas. Är risken för stor är man dumdristig, inte modig. Man måste åtminstone själv tro att möjligheterna att lyckas är 50/50.

Det man riskerar kan till exempel vara att bli utsatt för våld. Då kan jag ärligt säga att i det fallet har jag inte varit modig sedan jag gick i Böskolan och slogs för min lillasyster på skolgården. Jag är livrädd för fysiskt våld. Jag skäms inte alls för att erkänna att jag är feg. Om jag ska våga handla i en situation där jag riskerar att bli skadad måste risken vara nästan obefintlig. Såvida det inte handlar om mina barn eller barnbarn förstås. Jag har en gång med en enda välriktad karatespark tryckt in dörren på en bil som höll på att meja ner mig och mina barn på ett övergångsställe i Stockholm. Bilen var full av packade ungdomar, den tvärnitade med bucklig dörr. Sen såg dom min blick och rivstartade därifrån. Men det var inte mod. Det var instinkt.

Det man riskerar kan också vara sin position eller sitt rykte. Många tycker att jag var väldigt modig som vågade hoppa av min karriär när jag var 47 för att starta något helt nytt. Men jag kände mig inte modig alls, jag var inte ett dugg rädd för att misslyckas. Och då kan man ju knappast kallas modig.

Man kan också riskera att förlora kärlek. Därför har jag kommit fram till att det verkligt modiga är att våga försöka vara en bra förälder. Varenda dag tills barnet flyttar hemifrån tar man risken att förlora dess kärlek, för att man väljer att göra det man tror är det bästa för barnet. Man kan bli utskälld, hånad, hatad, förbannad, föraktad, lurad, utlämnad, förrådd, övergiven. Men man väljer ändå att våga fortsätta göra det man tror är bäst för barnet.

Det är verkligt mod. Sträck på dig!

Genom Mymlan på Twitter fick jag tips om Solrosbloggen skriven av 15-åriga Björk, och därifrån hittade jag vidare till Baskertomten som skrivs av 17-åriga Hannah. Jag blev sittande klistrad vid datorn och bara läste, nej frossade i deras inlägg. Så långt från trams och flams, Kissies och annat skräp man kan komma. Björk är inget annat än ett språkgeni. Om 10 år är hon en känd skribent och/eller författare. Då är Hannah kanske en lika känd fotograf. Båda två bloggarna lämnar en underbar eftersmak av glädje, ungdom, livsvisdom, skratt och allvar.

Vilket även återspeglas i kommentarerna. Inget näthat här inte, inga fula påhopp som jag sett en hel del av på de ”stora” tonårsbloggarna. Nej, här råder samma varma tonläge som man finner på Heja Abbe och liknande vuxna bloggar.

Respekt och Kärlek till er, som jag har hört att man säger…

Jag lade omedelbart upp båda två som Favoriter. När jag känner mig lite nere och gammal ibland, vilket faktiskt kan inträffa, ska jag gå in där och hämta nytt mod och nya krafter.

Den här bilden tog jag på en ljudmässa i Sozhou i Kina. Tjejen gick omkring inne i en jättebubbla. Tänk att jag skulle få användning för den! 🙂

Hur väl känner din mamma dig?

Min svärmor har framför allt lärt mig att bli en bättre svärmor än jag annars skulle ha varit.

Hon har också lärt mig att bli en bättre farmor än jag annars skulle ha varit.

Kanske har hon till och med lärt mig att bli en bättre mamma, åtminstone till mina vuxna barn.

Jag saknar ofta min svärmor. Vi var olika som natt och dag, men vi gillade och respekterade varann. Kärlek och respekt gav hon mig. Och tolerans.

Vilka tre saker kan du lära av din svärmor?