Att segla i Grekland låter underbart, och är det också på många vis. Men det blir många dygn som fördrivs i väntan på bättre väder. Visst skiner solen, och visst är det 18C i vattnet. Men sedan vi kom hit i måndags kväll har vinden pendlat mellan noll och drygt femton m/sek nordligt, natt som dag. Vår första etapp går sex timmar söderut, till marinan i Didim, där det är möjligt att klarera in i Turkiet. Det ska fortsätta blåsa över hela påskhelgen, om man får tro prognosen. Vi går inte gärna om prognosen säger mer än fem beaufort, drygt tio m/sek. Det är visserligen medvind för oss, men prognosen är alltid i underkant. Om den säger tio, får man räkna med tolv – femton. Eller mer.

Nu gör det inte så mycket att vi får vänta några dagar, eftersom kylvattenpumpen till motorn behagar läcka och det kommer in havsvatten i motorrummet när motorn går. Inte så bra. Packningar och kullager måste bytas. Odd har demonterat pumpen och den har varit på renovering idag, vi håller tummarna för att den fungerar och håller tätt när den kommer tillbaks.
För övrigt är det gott om småfix, som att bara en spislåga på gasspisen fungerar, gummiflotten har skarvar som släpper och måste limmas, seglen ska hämtas från vinterförvaringen och hissas upp. Det går inte om det blåser som nu.

Att komma till Samos i april är att hoppa över den kalla, nyckfulla våren hemma och hamna direkt i midsommartid. Klippbranter och stenskravel är överdragna av mjukt böljande gröna mattor, med mönster i alla färger av vallmo, cikoria, prästkragar, blåklockor, risp, geranium, violer och en massa andra blommor som jag inte kan namnet på. Men jag sparar alla blombilder till imorgon. Då har jag stämt träff med norska Heidi som bor här och känner alla bergsstigar och blommor som sin egen täppa. Vi ska gå en tretimmars vandring bort mot Mytilini, har vi bestämt.

Jag dras till grönsaksaffären som av en magnet. Idag tog grönsakshandlaren mig i armen, där jag stod och plockade bland spenaten för att hitta de största och bästa plantorna. Kom, kom, sa han, och drog mig ut i kylrummet där dagens leverans av nyplockad spenat, rödbetor och sallad väntade på att packas upp. Lycka!

I båten äter vi bättre än hemma, och definitivt bättre än på restaurang. I går lagade jag ostgratinerad moussaka på aubergine, tomater och lammfärs, jordgubbar till efterätt. Idag blir det spenatsoppa med tärningar av fetaost och grekiska frikadeller, dvs köttbullar som jag kryddar med mynta, lök och persilja. Salladsskålen till lunch och middag innehåller spenat, bindsallad, persilja, dill, rödbetsblad, tomat, gurka, salladslök, morot, solrosfrön och svarta oliver som jag lagt in själv. Olivoljan har vi köpt av Anitta, som är segelsömmerska förutom att hon odlar apelsiner och oliver. Vi dricker retsina och vatten till maten.

Det blir vemodigt att lämna Samos, vem vet när eller om vi kommer tillbaka. Vi har börjat fundera på en långtidsplan för att segla hem till Sverige.  Man vill inte vara kvar i Medelhavet i åttioårsåldern. Men jag ser fram emot att uppleva Turkiet igen. Vi kom ju till Medelhavet 2016 via Donau och Svarta Havet, och seglade utmed den turkiska kusten söderut innan vi hamnade på Samos. Vi ankrade i sagovikar, trängde oss in i fiskehamnar och ankrade på redden utanför alltför dyra och snofsiga marinor. Överallt blev vi vänligt bemötta av nyfikna och snälla människor, och kände oss både trygga och välkomna. Jag har bloggat om det här.  http://katinkabloggen.se/2016/05/18/18-maj-i-canakkale-kunde-jag-stanna/ Och här: http://katinkabloggen.se/2016/06/02/  Och inte minst här: http://katinkabloggen.se/2016/06/05/

Jag somnar till vågornas kluck och fantasier om min trädgård där hemma. Drömmer om pumpor, krasse och solrosor där det nu bara är ett ganska skräpigt fält täckt av ensilage. Igår åt vi bondbönspesto, bara för att jag måste ta reda på om jag ska odla bondbönor eller inte. Det låter så gott när Sara Bäckmo skriver om dom, men Odd har barndomsminnen av bittra bönor som växte i munnen. Peston smakade nästan som guacamole, så det blir sådd när vi kommer hem. Odd tycker det kan räcka med tio plantor.

Vi får väl se.

Vild fänkål och timjan, det blir extra krydda i dagens middag.

Min dagliga tur till grönsaksaffären giv mig idag…

Odd har en ”va-faan-dag” med kylvattenpumpen.

Men det löser sig förstås, som vanligt. <3

”Inte en natt till på Ikaria”, var det första vi sa till varann i morse, urtrötta på blåsandet, gungandet och studsandet mot kajen, som visserligen är gummiskodd, men ändå.

Igår var vi på en heldagsutflykt med buss runt Ikaria, och konstaterade att på nordsidan blåste det mycket mindre än där vi ligger på sydsidan, fast det är från norr vinden kommer till oss! Det är den höga bergskedjan som löper längs hela ön, från väster till öster, som pressar upp vinden på lovartsidan och sedan släpper iväg laviner av vindmassor på läsidan. Det var en fin busstur på slingriga vägar över branta bergsstup, en bra guide och storslagna vyer. Trots att vi sluppit köra själva var vi helt utmattade på kvällen när vi kom tillbaka till båten. Där slet och rev vinden lika brutalt som någonsin sedan vi kom dit för fem dagar sedan. Men väderfönstret på fredag/lördag var fortfarande öppet, då skulle vi kunna lämna.

När prognosen i morse visade en lucka i blåsandet fram till lunch, bestämde vi oss för att gå genast. Det blev den kanske hittills tuffaste seglingen för Ellem. Innanför Ikaria och österut var det värst. Stadigt 12 m/sek med byar upp till 17. Vi har nog aldrig krängt så mycket. Men båten balanserade fint, dvs det var inte tungt att styra, och vi forsade fram med vind och vågor från sidan.

När vi kom ut på öppet hav i sundet mellan Samos och Ikaria blev både vinden och vågorna mindre bråkiga, och så snart vi kom in i lä under det höga berget på Samos västra udde, upphörde vinden helt och det blev dags att starta motorn!

Nu hade vi ju siktat in oss på den lilla hamnen på Marathocambos, dit våra vänner Lennart och Eva väntas imorgon från Leros. Men efter  hamnstressen på Ikaria blev vi sugna på en lugn ankarnatt i den lilla fina viken Ormos Limnionas på Samos sydvästra spets. När vi passerade den var det stiltje, vi lagade lunch och snorklade.

En vindby svepte ner från berget. Och en till, och en till. Jo, vindökningen syns i prognosen. Men så farligt såg det inte ut. Fast det står ”fierce gusts” i pilotboken, så vi borde förstått. Mellan byarna på 15m/sek blåser det bara 5. Det ska öka sent ikväll och minska efter  midnatt. All kätting ligger ute, dvs 55 m, på 8 meters djup. Vi har ankarlarm på Garmin och kan följa båtens rörelser på Navionics.

Planen är att turas om att sitta ankarvakt fram till midnatt. Skulle ankaret släppa får vi ligga och köra i bukten här utanför tills det lugnar sig såpass att vi kan ankra om. Det känns bra att få kvitto på att ankaret håller för detta (om det nu gör det). Det sitter djupt ner i sandbotten. Fast det är klart, om det blir så att vi måste ta upp ankaret och gå härifrån i nattens mörker är jag väl inte så kaxig.

Lugnt och idylliskt, så länge det inte blåser på andra sidan berget.

Innanför marginalen.

Medan det fortfarande kändes rätt bra med femton sekundmeter.

Under hela kanalresan genom Europa, utmed Donau, i Turkiet och ända fram till Samos träffade vi många trevliga och intressanta människor, men inga andra svenskar förutom två kanotister.

Den här hösten i Dodekaneserna har vi fått fler nya svenska seglarvänner på tre veckor än under de senaste tre åren. Alla är hjälpsamma och delar med sig av erfarenheter och smultronställen till oss som är gröna och nyanlända. Ingrid och Rolf, Ghita och Anders, Lou-Lou och Pelle, Birgitta och Anders, Lena och Kjell är alla veteraner i Medelhavet. Göran Schildt regatta och musikn underlättade förstås kontakten. Många kvällar har slutat med spel och allsång på någon taverna. Rolf och Pelle kompar på gitarr och jag på ucke.

Till tavernan Artistico i den vackra viken Emporio på Kalymnos nordvästsida kom vi i Ingrids och Rolfs hyrbil. ”Alla” var där, i bukten låg flera svenskbåtar för ankar. Det blev ännu en glad och musikalisk sen kväll som vi inte glömmer, med god mat, bra samtal och evergreens. Tavernaägaren strålade och kompade sin sjungande fru, en israelisk gäst sjöng solo med fantastisk röst.

När vi körde hem över bergen till Vahti på natten fick Rolf väja flera gånger för getter på vägen.

Först rubbade och vaxade jag hela båten enligt konstens alla regler. Alltså dem jag kände till dittills.

Resultatet liknade f..n rent ut sagt.

Alltså frågade jag Andreas på varvet i Munkeby, där vi har vår båt, hur han gjorde. Han är Expert, och vårutrustar andras båtar hela dagarna. När han är färdig med en båt gnistrar den som en diamant. De som har råd betalar flera tusen för att slippa göra det här jobbet själva.

Min nya polermaskin, en likadan som Andreas har, var inte heller billig. Men vilken skillnad den gör! Och vilka armmuskler jag får!

Nu är babordssidan av skrovet färdigt. Det tog en vecka, jag orkar bara tre timmar i taget.

Det gör ingenting, för det blir så himla fint! 🙂

Bohus Malmön var fint och vackert men vi pallade inte för atmosfären i marinan två övernattningar. Vi blev mentalt påverkade av någonting. När klockan var 18 igår kväll och vi fortfarande var helt apatiska, sura och handlingsförlamade kastade vi loss och gick tvärs över fjorden med kurs mot Lilla Kornö. Så fort vi kommit ut på sjön släppte den konstiga stämningen och allt kändes bra igen. För många jättelika cruisers och lyxiga men obefolkade andelslägenheter? För mycket staket? För många storsvenskar och stornorskar på bryggorna? Kanske är vi inte tillräckligt härdade än mot alla hermeliner på sjön? I vissa hamnar är antalet skrytnissar med för mycket pengar helt klart större än i andra.
På Lilla Kornö fanns fortfarande lediga platser och där rådde en helt annan atmosfär i gästhamnen. Odd blev genast kompis med paret på den norska Hanse 32an som låg bredvid och en livlig diskussion om hundar, norska Sörlandet och båtlivet när barnen flyttat hemifrån tog fart.
”Tänk, när vi seglade med våra tre barn var vi fem personer i en Maxi 77” sa den norske mannen. ”Nu tycker vi att den här stora båten är lagom för oss två.” Vi kände igen oss. Det var nog det som var felet med Malmön. Vi kände inte igen oss.
På Lilla Kornö finns ingen affär, inget färskvatten på bryggorna och bara torrdass iland. Men när vi vaknade imorse bestämde vi ändå att stanna kvar här till imorgon också. Vi behövde en vilodag båda två.
Fast först flyttade vi över till norra sidan av hamnbassängen där det finns bojar och där vi får bättre lä för kulingen som ska komma ikväll.
Dessutom slapp vi brandövningen som pågick på hamnplan med Räddningstjänsten hela förmiddagen. Öns motorspruta testades och närvaro var obligatorisk för alla öbor. Jag räknade till 19 st inklusive barn.

Vi styrde utomskärs från Skärhamn i fin vind, sommarvärme, lagom sjögång och blå himmel. Det känns fortfarande magiskt att ha en båt där man känner sig trygg ute vid Bonden även om vindprognosen säger 6-10 m/ sek. När jag var liten var just Bonden det värsta, yttersta tänkbara målet för en fisketur med snipan. Otänkbart för pappa att han skulle ta med något barn på den turen. Tänk om det skulle blåsa upp. Då fanns förstås varken Sjöräddningens väderapp eller gps.
Vi strök tätt förbi Måseskär i sydlig bris och när vi sneddade över Brofjordens angöring kom regnet. 25 sjömil blev det totalt.
Det positiva med det dåliga semestervädret är att det finns gott om plats i hamn även om man kommer sent. Vi spanade in en bra plats med boj och vinden i fören och genast dök det upp en hjälpsam norrman ur en jättelik Storebro för att ta emot förtampen.
”Tack!” sa vi. ”Bare göj” sa han.
Bohus Malmön väntar på att upptäckas. Jag har aldrig varit här, försöker trycka ner mina förutfattade meningar om ”den röda ön” längst ner i kölsvinet.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Vår nya, stora, trygga båt gör saker med mig. Jag blir modigare och säkrare. Fortfarande är det jag som kör, hela tiden. Odd har ett helt liv vid rodret bakom sig, han behöver inte träna. Jag samlar på lyckade tilläggningar. Inga katastrofer hittills, men en riktig triumf idag. Vi gick från ett öde Bovallstrand till Väderöarna och trodde det skulle vara lika gott om plats där. Men där var det fullt. Jag blev tvungen att backa hela vägen in genom en trång kanal, till en plats längst in, utanpå en annan båt. ”Examensprov” sa Odd efteråt. ”Du förvånar mig varje dag.” Eftersom det var han som sa det blev jag inte arg. Dessutom förvånar jag mig själv…
Imorgon går vi hemåt. Planen är att sträcka utomskärs hela vägen till Brofjordens angöring, om vindprognosen håller. Otänkbart med förra båten och förra årets kunskapsnivå.
Den lyckade tilläggningen var det näst roligaste som hände idag. Det roligaste var ett telefonsamtal från Joar. Han fick jobbet, det första maskinistjobbet och på ett västsvenskt rederi dessutom! 🙂

Adjö Läsö, vi kommer gärna tillbaka. Tidigt i morse joggade jag en runda runt ett sovande Österby. Plockade konvaljer i ett dike, stannade till vid Hedvigs Hus som har ett metertjockt tak av tång och ser ut som hämtat från Sagan om Ringen. På en informationstavla intill huset satt en skylt med historien om Hedvig som bodde här för inte alls länge sen, och om gamla tiders levnadsvillkor och husbyggnadsteknik. Ett citat fastnade i mitt huvud: ”Den samtid som inte förstår sin historia är blind.”

Jag tycker att det är en sanning som gäller både hus och människor. Inte så att jag är emot utveckling eller vill stanna kvar i tider som varit. Men jag önskar att jag visste mycket mer, om mina föräldrars och äldre generationers tankevärld och vardag. Min morfars mor Hannah, som förlorade fem barn och sin man, gifte om sig och födde åtta barn till, och sedan startade Bjärnums första sparbank. Vem var hon? Varifrån fick hon sin viljestyrka – med en försupen man och utan rösträtt i en liten håla på landet?
Men somliga berättelser måste man skriva själv om man vill veta hur det går. Våra franska båtgrannar med den häftiga jordenruntseglaren gav sig av innan jag kom tillbaka från min morgonrunda.
Vi lämnade Österby havn på Läsö 10.30 och har nu lagt till i hamnen på Björkö. 46 sjömil och 8 timmar senare. Det har varit en jobbig etapp med mycket vind och gropig sjö på Kattegatt, men inget avskräckande, tvärtom. När det blåste 13m/sek fick vi reva både storen och genuan, men kunde ändå fortsätta segla även om det var obekvämt med lutningen. ”Segelbåtar ska luta”, sa Odd när jag klagade och fräste. Jag tappar humöret när det kränger och gungar för mycket, det är en lärdom. Kanske hänger det ihop med att jag blir lite sjösjuk. Det hjälper att småäta, frukt, skorpor och lite allt möjligt. Men arg blir jag ändå. Särskilt när jag måste gå på toa och ramlar omkull på vägen. Fast kanske är det ändå värst för Odd som får stå ut med en svärande och skällande fru när vinden tar i.
Nu har vi det i alla fall hur mysigt som helst i salongen medan regnet skvalar på taket, Odd med en bok och jag med min Ipad. Imorgon är vi hemma. Och jag har seglat över Kattegatt för första gången. 🙂

– Posted using BlogPress from my iPad

Vad har vi gjort idag? Flyttat båten till en bättre plats. Tvättat kläder i mynttvättmaskiner, mekat, organiserat skafferiet ombord i nya plastlådor som fanns i den mest välsorterade Sparaffär jag sett. Luftat sängkläder. Cyklat en liten sväng ut på landet och köpt nyplockad sparris vid vägkanten. Studerat det sociala spelet runt bryggorna. Störst båt = mest makt, den skepparen pratar högst och längst med hamnvakten, berättar om åskvädret han just seglat igenom. Åskan har kommit och gått idag, Sigge var så stressad att vi inte kunde lämna honom ensam ombord.
Mitt emot oss förtöjde mitt i värsta åskbyn en osannolik långfärdsbåt med extra allt, fransk flagg och en crocodile dundee typ i dryga femtioårsåldern vid rodret. Det var en jättebåt, men han sladdade runt i den trånga hamnen som vore den en moppe, medan letade efter en plats. Han var bararmad i en kort T-shirt, nedtill hade han nån sorts specialhängslebyxor där sitsen och baksidan av låren var i svart, tight material, och resten brandgult regnställstyg. Säkert väldigt praktiskt när man sitter under bar himmel och styr, och very, very macho… Hans blonda, jämnåriga kvinna var inpackad i ett tjockt lager Helly Hansen kläder och verkade förhållandevis normal, möjligen åt det konstnärliga f d hippiehållet. (Jag vet att jag låter fruktansvärt fördomsfull, men detta är mina ocensurerade första intryck.) Odd hoppade upp på bryggan och hjälpte till att förtöja, Crocodile Dundee tog i hand (!) med ett strålande leende och tackade för hjälpen, hans kvinna också, och hon log så vänligt och presenterade sig och jag blev så himla nyfiken på dem. De hade aldrig lagt till vid pålar, som är så typiskt danskt, vilket talar för att de kommit direkt från Frankrike. Över Nordsjön? Runt Skagen? Jag vill veta mer!