Han ringde just och undrade om det går bra att byta ut Dijonsenap mot vanlig senap, i receptet på ugnsbakad fisk.

Från noll till tjugo har gått fortare än det går att begripa.

Jag har ju inte blivit äldre sen den dagen han kravlade nyfödd på mitt bröst, med öppna, blåa ögon. Men nu är han plötsligt vuxen och har flyttat till egen lya i Kalmar och ska bli sjöingenjör. Hur gick det till?

Tänk om han får svininfluensa där borta på andra sidan Sverige, vem ska ta hand om honom då?

Min man, förstås. Han är mitt fundament, min betongplint mot urberget, mitt ankare i djuphavet, min outsinliga brunn av livgivande friskt vatten och min bäste reskamrat, äventyrskompis och sällskap över huvud taget.

Men vissa saker kan vi ändå inte dela.

 Poesi till exempel. Och jag som älskar Kristina Lugn. Man kan inte få allt.

Det är en sån himla bra mening. Jag lånar den av Tove Jansson.

Min mamma är 90 år, pigg och glad.  När hon berättar hur det var när hon var liten, är det omöjligt att begripa att världen kan ha ändrats så mycket, på så kort tid. Men mina 3 barnbarn är hon alltså mormors mor till.

Min morfars mor hette Hanna Nilsdotter. Jag har aldrig träffat henne, men mamma har, och hon har berättat historien om den sura gumman i huvudduken.

Hur Hanna gifte sig väldigt ung och fick 5 små flickor.  Alla dog som små!  Mamma tror att det var en mässlingepidemi. Hur överlevde hon det? Inte sörjde hon mindre än en mamma idag skulle gjort, det tror jag inte på. Därefter dog mannen också. Hanna gifte då om sig med sin döde mans bror och de fick 6 pojkar som alla växte upp till rediga skånska bönder. En av dem blev min morfar.

Livet är nu. Det väntar inte och går inte i repris. Det är sant för dig och mig, lika sant som för min mamma och för Hanna Nilsdotter.

Men nuet är också en pärla i ett långt långt halsband utan varken början eller slut. Skynda att älska så att din del i halsbandet skimrar.

Vattenslangen är min bästa barnvakt när lilla A ska sysselsättas. Hon kan vattna krukorna på altanen i timtal. Eller tills vattnet i brunnen tar slut. Vad  är det som är så uppslukande? Det är inte en lek, som när lille L 2 år sprutar omkring sig på allt och alla. Nej, hon är noggrann och uppmärksam på varje enskild blomma. Kollar att den stora fikonbusken verkligen har fått så mycket vatten att det rinner ut på fatet, och går tillbaka efter en stund och ger en liten dutt till.

Jag frågar om hon kanske ska bli trädgårdsmästare när hon blir stor?

”Nej, jag ska bli djurpolis!”

Den här teckningen är gjord av min äldsta dotter A.

Jag minns att hon nästan alltid ritade och målade när hon var liten.

Hennes farmor hade alltid någon anmärkning på varenda färdigt konstverk.

 ”Ja, den är fin, men det är någonting med halsen som inte är naturligt för en häst.”

Och 7-åringen ritade snällt om halsen, eller benen, eller vad det nu var som inte var perfekt på den annars uttrycksfulla hästen.

Det gjorde mig rasande och jag grälade på min svärmor. ”Hon behöver inte måla en perfekt häst! Hon målar sin bild av en häst! Och den kan inte vara fel, även om den bilden kanske är annorlunda än din!”

Min svärmors milda anmärkningar påverkade inte min dotters talang.  Det enda resultatet av våra gräl över hennes huvud, blev kanske att hon fortfarande avskyr när folk bråkar!

Hon fortsatte att måla och rita, gick på konstskola och blev med tiden riktig Konstnär, med egen atelje och utställningar på olika gallerier. Åh vad jag önskar att hennes farmor hade fått uppleva en enda av hennes vernissager, så stolt hon hade varit! Fast jag är säker på att hon fortfarande hade haft synpunkter på färg eller form!

För fyra år sedan inköptes och planterades två amerikanska Blåbärsbuskar. Jag såg framför mig hur barnbarnen skulle tindra med ögonen och smaska i sig de jättestora bären. Sen skulle det  lyckliga barndomsminnet av farmors blåbär vara inprogrammerat. Liksom jordgubbarna och vinbären som man bara kan plocka och äta precis hur mycket man vill. Minnet av Farmors trädgård skulle hos barnbarnen framstå som ett överdådigt paradis forever after. Kanske i motsats till mina egna barndomsminnen av trädgårdar där man bara fick ta fallfrukt och aldrig äta direkt från bärbuskarna.

Blåbärsbusken har inte riktigt varit med på planerna hittills. Men i år – oj, oj,oj! Den bjuder på ett dignande överflöd som är mer än jag bad om, mycket mer.

Så när lilla S och lilla A kommer, försöker jag inspirera dem att plocka bären. Bara äta direkt från busken och njuta i solen. Det går sådär.

”Dom e goda,” säger lilla A med ett tröstande tonfall. ”Men jag gillar dom vanliga bättre.”

Idag tänker jag i alla fall baka blåbärspaj och frysa in.

 ”Ikväll tar vi båten till Pelles Rökeri och äter middag!” 

Min man är världens bäste överraskare. Det här var det sista jag hade väntat mig efter 2 semesterveckor av förkylningar, ryggskott och annat elände som jag gärna besparar er 🙂

Så vi tog dubbla doser Panodil och vår lilla snipa och gav oss iväg. 40 minuters resa i ljuvlig sommarkväll, rakt in i en sjunkande sol.

Pelles Rökeri i Grundsund har döpts om till Lilla Hunden i serien om Saltön. Det är en fantastisk liten restaurang som klättrar på klipporna och där man kan äta god mat från havet, eller bara ta ett glas vin,  medan man ser solen gå ner i havet.

TV-inspelningar för nya serien om Saltön har pågått i Grundsund hela sommaren, och pågick även igår kväll. Det spelades in en restaurangscen, men inte på Lilla Hunden utan vid en liten sjöbod intill som byggts om till restaurangkuliss. Jag tror att det är bögparet i serien om Saltön som öppnar en ny, konkurrerande restaurang i nästa omgång av serien.  Folket i Grundsund är så vana vid filmteamet att ingen bryr sig. Man skulle ju kunna tro att filminspelningen omgavs av nyfiken publik, men icke!

Vi åkte inte hem förrän månen gått upp. Utanför Grundsund gick vi på grund, eftersom vi inte riktigt har lärt oss vår nya marina GPS. Hade vi bara gått som vi brukar och följt prickarna  hade vi INTE kört på den stenen, helt klart 🙂 Men vi halkade snabbt av grundet och kunde fortsätta hem. Utanför Islandsberg tog vi en familj med motorhaveri på släp.  Då är man hjälte!!! De hade annars fått ro halva natten.

Vi kom hem halv tolv. Tänk vad vi hade missat om vi hade stannat kvar i sängen och tyckt synd om oss själva.

Fel datum i bilden! Attans! Men jag orkar inte ladda upp bilden igen, det tar en kvart med mitt mobila bredband!!

Mammagalan i Göteborg i somras var ända från starten ett fantastiskt projekt. På väldigt kort tid sjösattes ett helt nytt koncept. Jag var där som Guldsponsor och njöt av festen, mångfalden och den otroliga glädjen som fanns hos alla att äntligen få mötas IRL.

Sen sjösattes mammabloggarna.se och allt kapsejsade lika fort, av orsaker som det är lika bra att inte sprida. Det blir lätt som att ”kasta skit i en fläkt” om ni ursäktar 🙂

Vi har förmodligen varit med om den första och den sista Mammagalan. Men behovet hos alla mammabloggare att samlas och träffas, inspirera och premiera varandra finns ju kvar!  Dessutom alla sponsorer (inte minst LifeStone) som älskar sådana här evenemang med ”alla” viktiga opinionsbildare på ett ställe.

Därför registrerade jag igår kväll domänen mammabloggfestivalen.com.  Jag tänker inte behålla domänen. Det är inte min grej att organisera festivaler. Men jag vet säkert att det finns någon eller några tjejer där ute som är helt kapabla att vidareutveckla den goda idén som ledde fram till Mammagalan. Tjejer med entreprenörsanda, ledaregenskaper och integritet. Domänen Mammabloggfestivalen. com blir din/er så snart du/ni har bestämt er för att anta den här utmaningen!

Mammabloggfestivalen 2010 är än så länge bara en Dröm. Men så snart en Dröm fästs på papper, har den förvandlats till en Plan 🙂

Denna veckas värstingar: Jättespindel på utedasset. Svart bamsestor fjärilslarv i dikeskantens gräs (det hjälpte inte att jag beskrev vilken underbart vacker fjäril som gömde sig i larven). Hästmyra inne i farstun. Läskig insekt i tvättfatet. Fästing på Sigge. Stor svart fluga på vinbärskakan.

Denna veckas övervinnelser: Knäcka blåmusslor med en sten och sätta fast som bete i krabbsnörets klädnypa. Hålla fast en tångräka så länge att farmor hinner fotografera. Dito med jättestor krabba.

Alla krabborna på krabbstället är medspelare i långköraren ”Krabbfiske vid Svarteskär”. De låter sig fiskas upp minst en gång om dagen, inspekteras och förvaras någon timme i stora baljan tillsammans med sina krabbkompisar, några räkor, lite krossade musslor och tångruskor. Baljan är till stort nöje för de riktigt små barnen som ännu inte lärt sig fiska själva och som behöver lite support från föräldrar för att våga hålla i nån liten krabba. När det är dags att gå hem och äta lunch, eller packa upp picknickmaten, tippas hela baljans innehåll tillbaka i havet. Så kan alltihop börja om igen!

Idag har vi firat yngste sonens 20-årsdag. Det var ett stort och myllrande trädgårdskalas, ett storartat, fullständigt kaos, som Bo Kaspers sjunger. Bara närmaste familjen inräknat blir vi 12 personer. Plus lite kusiner och mostrar och farbröder. Nyss firade vi äldsta barnbarnets 9-årsdag. Till jul väntas 4e barnbarnet.

Sen min man och jag träffades har vi aldrig upplevt en jul utan jultomte!

Det känns vemodigt och underbart på samma gång. Plötsligt är alla barnen vuxna och utflugna. Vi klarade det! De överlevde och klarade skolan och tog körkort och hittade sin väg. 

Men hallå – det gick ju alldeles för fort! Backa bandet!