Det finns folk som frågar hur jag hinner med allt jag håller på med. Det undrar jag också. Särskilt med tanke på alla de timmar och dagar som bara driver bort som i dimma, utan att någonting alls blir gjort. Den där pensionerade stinsen som går ut på perrongen och säger: ”där går ett tåg, och det skiter jag i”, den stinsen har min fulla sympati. Så lockande det är att helt enkelt stanna i nuet och låta omvärlden fortsätta rusa omkring bäst den vill. Bara räkningarna är betalda bryr jag mig inte om något annat.

De där dagarna (veckorna!) efter influensan, eller dagar när Odd är bortrest och huset är tomt, när jag kan bestämma helt själv. Då händer det att jag helt enkelt inte går upp alls. Jag har en sån där säng med fjärrkontroll, för att höja upp huvudändan. Så jag vänder på dygnet, sover mitt på dan, dricker te och äter mackor efter midnatt, begraver hans del av dubbelsängen under böcker, anteckningsböcker och läsplattor. Mest är det researchlitteratur. Typ ”Kvinnors liv på Klädesholmen” och ”Sjökaptener, frakt- och skutskeppare i Fiskebäckskil” och liknande. Ibland måste jag gå upp för att hämta något att äta eller släppa ut Sigge i trädgården. Det är kusligt hur fort en sån ickedag rinner iväg. Rätt som det är, är det kväll igen.

Nej, det är inte ett stadium i den kreativa processen. Ingen idé att lura sig själv. Snarare ett farligt balanserande på gränsen till depression. Kanske är det helt enkelt februari. Egentligen tål jag inte januari, februari, mars. Men man kan ju inte vara bortrest jämt. Jag ska ta mig i kragen. Så fort kylan ger med sig, och så fort jag slutat hosta.

Idag ringde det en för mig okänd läsare, bara för att berätta  hur mycket hon tyckt om Diktaren. Tänk, hon hade tagit reda på mitt mobilnummer och gjorde sig besväret att ringa, bara för att hon ville säga direkt till mig hur mycket boken hade betytt för henne. Efter samtalet, som blev ganska långt, kände jag att jag kan vara helt lugn när det gäller det fortsatta skrivandet.  Jag älskade att skriva Diktaren, och jag tänker skriva en likadan bok till. Faktiskt. Även om några kommer att kritisera den för exakt samma saker som de inte gillade med Diktaren, till exempel att det är för många karaktärer och för många trådar. Det är inte de läsarna jag skriver för. Jag skriver för dig, Inger, och alla andra som läst Diktaren på samma sätt som du.

Barnbarnen är förstås värmande facklor i mörkret. Igår såg vi underbara, nyskapande Vayana på matine tillsammans. En ny disneyfilm som inger hopp, man tror inte det är sant! Men barnbarnen pratar jag om på Facebook, inte här.

Motiv som kommer i min väg och fastnar i kameran så här års. En gång dyrbar, nödvändig, uppskattad. Nu utkastad, bortglömd, värdelös.

I morse kom det efterlängtade mailet från Tina på Nordlitt som fått i uppdrag att designa omslaget till Diktaren. Jag hittade henne på Facebook – var annars? Ibland tänker jag att jag måste minska ner min tid på Facebook. Men vad skulle jag ha tagit mig till utan alla hjälpsamma människor i de olika grupperna för författare och egenutgivare?

Via gruppen Egenutgivarna hittade jag till exempel boken ”Förverkliga din bokdröm” av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist, helt nödvändig för den som tänker ge ut en bok på eget förlag.

Omslaget som Tina gjort träffade mig rakt i magen. Det är precis som jag vill ha det, fast det inte alls liknar den skiss jag skickat till henne. I mailet förklarade hon varför min idé inte fungerar som omslag, och det är bara att böja sig för proffskunskapen och inse att hon har helt rätt.

Bilderna har jag tagit själv. Bryggan vid Handelsman Flink en tidig morgon när höstens hummerfiske har dragit igång. Det gråtande barnet är ett av mina barnbarn första gången hon träffade tomten för några år sedan. Numera sitter hon glatt i hans knä. Hennes lillasyster blev mäkta stolt över bokomslaget, övertygad om att det var en bild på henne.

Som motvikt till det skräckslagna barnet kommer här en dagsfärsk bild på samma barn som tre gånger på raken slog sin morfar i Kinaschack.

Senaste numret av Tidningen Skriva ockuperar tankarna tillsammans med somliga inlägg i gruppen Författare på Facebook

Så väldigt många romaner som aldrig får godkänt av något förlag, som stannar i byrålådor eller pärmar.

Det sägs att de flesta förlag får 10 debutantmanus eller mer i veckan. Man ska vara glad om man får svar inom tre månader. Man ska vara ännu gladare om man då får något annat än ett standardiserat nej tack.

Samtidigt är det vanligaste rådet till en debutant att man aldrig ska ge upp.

Först måste man behärska konsten att skriva klart. Sen skriva om. Redigera säger vi på svenska, revise säger man på engelska vilket är ett mer rättvisande ord. Revise betyder ”göra om”. Mycket mer radikalt än redigera, som om det bara vore att leta efter upprepningar och överflödiga kommatecken.  När det handlar om att stryka, lägga till, flytta om bland kapitel och konflikter tills dramaturgi, gestalning och berättelse är perfekt.

En gång, två gånger, tio gånger.  Hur var det det stod i Tidningen Skriva: ” ..snarare tio gånger än två, och troligen tjugo.” Mitt manus som är över 400 sidor långt. Gånger 20…?

Sen gäller det också att skriva ett följebrev som gör att förlagen blir intresserade. Man måste alltså agna sin krok väl.

Om man sedan har turen och lyckan att få ett förlagskontrakt  börjar en ny omskrivningsfas, för nu blandar sig förlagets professionella redaktör i leken. Inga manus går direkt till boktryckeriet. Ofta görs stora förändringar, strykningar och tillägg. Det kan dröja 18 månader mellan kontrakt och boksläpp.

Jag skäms när jag läser följebrevet jag skrev till den första versionen av mitt manus, det jag skickade in till sju förlag i april 2013. Så övermodigt, kort och fånigt.

Tänk om refuseringarna berodde på ett kasst följebrev? Nej, det är klart det inte gjorde. Manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade iväg det, det har jag ju insett för länge sen.

Astrid Lindgren blev också refuserad. Stieg Larsson fick kalla handen. PC Jersild sägs ha skrivit 8 romaner innan den första publicerades. Jonas Jonasson fick nej tack till ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”. J K Rowlings Harry Potter – tummen ner.

Vad gör jag om det händer mig? Igen?

Nej, jag tänker inte ge ut den på eget förlag! Många författare bekostar själva tryckning och försäljning av sina böcker idag. Det digitala teknikskiftet har vänt upp och ner på boktryckarbranschen också och det är inte speciellt dyrt att själv bekosta tryckningen av sin bok.

Det finns egenförläggare som lyckas, som arbetsmyran Kim Kimselius som inte bara försörjer sig utan också gör en kulturgärning med sina historiska äventyrsböcker för ungdomar,  och deckarförfattaren Ramona Fransson  som alltid verkar vara utlånad på biblioteket i Henån. Men jag är alldeles för bekväm och asocial för att upprepa deras storverk. Allt jag vill är att få fantisera fritt och skriva i fred. (Även om jag såklart skulle kunna tänka mig lite boksigneringar och TV-soffor och biblioteksturneer om förlaget propsade på det 🙂  )

När mitt manus är klart, när det verkligen känns så färdigt att jag skulle kunna tänka mig att sälja boken till min granne för 200:- (tack Skriva för det tankeprovet), då postar jag det igen.

Sen börjar jag genast skriva på nästa bok.

Först skriver jag utan att tänka, försöker att öppna dörren inåt och släppa ut allt som vill ut. Sen skriver jag om och skriver om och skriver om. Stryker, ändrar och byter ut. Sådär fortsätter det tills jag är nöjd. Dagen efter, eller nästa vecka, läser jag texten och upptäcker mina tics:
Alldeles för många meningar börjar med ordet Men.
Alltför ofta stoppar jag in tre bisatser för att stegra tempot eller skapa dramatik. Typ: Han kom, han såg, han segrade.
Min text har en tendens att bli baktung, jag lägger in för mycket information istället för att lita på läsaren.
Se där, jag kunde inte låta bli att skriva tre exempel, fastän två hade räckt…

– Posted using BlogPress from my iPad

Jag trodde verkligen att den var klar när jag skickade in mitt manus till de största förlagen i april.

Men nu har jag fått tack, men nej tack, från allihop, så uppenbarligen är den inte färdig.

Jag hade för bråttom, den var inte riktigt genomarbetad än. Den största bristen i min karaktär – otålighet – fick mig att än en gång göra något förhastat. För tiotusende gången i mitt liv.

Men alla frågar ju: När är den klar? Och jag sätter hela tiden upp nya deadlines för mig själv; innan jul, till påsk, efter sommaren. Prestationsjävulen i mitt huvud vill se resultat, och ju fortare desto bättre.

Det är slut med det nu. Tomas Bannerhed, som vann Augustpriset med sin debutroman Korparna 2011, använde tio år av sitt liv för att skriva den. Tio år!

I en intervju i Månpocket beskriver han varför det tog så lång tid. Här är ett kort citat:

”Jag hade skrivit mycket tidigare men bara journalistiskt och akademiskt och hade svårt att hitta min litterära röst. /………/ Under arbetet med Korparna sökte jag länge efter mitt eget språk och visste dessutom inte riktigt vilken historia jag ville berätta. Jag började mer dokumentärt men lät sedan berättelsen ta mig i sitt våld, tillät mig själv att ljuga, dramatisera och hålla på. Att det tog så lång tid berodde också på att jag måste läsa in mig på sådant som den svenska fågelfaunan och dåtidens jordbruk, sedvänjor och folktro.”

Han får också frågan vad som krävs för att en människa ska ägna åttatusen timmar åt att skriva en text som kanske aldrig kommer att ges ut. Här är svaret:

” Överdriven självupptagenhet, misslyckad psykoanalys, språklig besatthet och minimala materiella och gastronomiska anspråk. Därutöver kanske revanschlystnad, äregirighet, skuldkänslor, inlevelseförmåga och dödsskräck i lämpliga doser.”

Tack, Tomas Bannerhed. Precis så är det för mig med. (Utom kanske det där med minimala materiella och gastronomiska anspråk.)

Min nya strategi är därför: Jag börjar om. Själva grundhistorien är bra. Men inledningen ska skrivas om, fler konflikter ska byggas in, några personer ska bort och de som är kvar ska bli tydligare, mer utmejslade. Miljöbeskrivning och metaforer är försummade. Dessutom måste jag fundera på formen med tre olika tidsplan som alternerar. Ska studera Åsa Larssons ”Molok” närmare, och Johan Theorins ”Skumtimmen”. Där finns mästerliga varvningar av nutid och dåtid. Ska jag kanske försöka göra om konstruktionen till en berättelse inuti en ramberättelse? Som i Fannie Flaggs ”Stekta Gröna Tomater”?

Framför allt ska jag inte ha bråttom. Inte tänka: Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna skriva några böcker innan jag dör. Joyce Carol Oates är faktiskt 75 år och skriver en roman om året.

Och ibland, särskilt på sommaren, måste man ägna sig åt annat än skrivande också.

Vad var det han sa, Rosseau? ”Il faut cultiver notre jardin.” Ja, man måste odla sin trädgård. I alla bemärkelser.

Varför sitta med vid bordet när man kan äta middag i en stor kartong?

Det regnar. Snart ska jag sätta mig nere i salongen (det heter så på en båt, jag är inte högfärdig) med min manushög och min IPad. Snart. Jag Ska Bara först. Blogga och surfa på Författare på Facebook som har en så intressant diskussion om egenutgivning. Ska man, eller ska man inte, ge ut sin bok själv? Det handlar om pengar, marknadsföring och makt. Den författare som lyckas bli utgiven av Bonniers behöver inte bekymra sig, då är alla dörrar öppna eftersom Bonniers är en så stor maktfaktor i Mediesverige. Camilla Läckbergfenomenet utan Bonniers resurser är nog otänkbart.
Men alla andra författare då? I Sverige räknas antalet författare som kan leva på sina böcker till mellan 20-50 personer. Och då lever de flesta på fattigdomsgränsen. Dvs inom de 20% som har lägst löner av alla.
Snart ska jag ta itu med mitt manus. När Odd är klar med programmeringen av plottern. Eller när han går på promenad i regnet.
Det kallas nog egentligen uppskjutarsjuka.

Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Det är förstås en retorisk fråga. Klart det är mig det är fel på.

På sidan 261 i Sofi Oksanens hyllade succebok ”När duvorna försvann” får jag fortfarande kämpa för att inte hoppa över varannan mening. Jag får inget sammanhang i de politiska turerna, de olika ockupationsmakterna, huvudpersonen som byter namn och åsikt fram och tillbaks, berättarrösten som än talar i första, än i tredje person fast det är samma karaktär det handlar om, tidsplanen som hoppar mellan 1942 och 1963 och sen tillbaka igen. De tyska militärtitlarna som sprutar över sidorna får mig att sluddra inombords, min hjärna förmår inte att för hundrade gången artikulera SS-Hauptsturmfûrer Hertz eller Sturmbannfûhrer Aumeiers, jag snubblar över titlar, namn och militära termer och begriper inte hälften av sammanhanget. Fattar inte vem som är vän och vem som är fiende eller varför. Känner mig dum. Politiskt obildbar. Varför begriper jag inte hur det hänger ihop med tyskar, ryssar, judar, ester och balter, det är ju min nutidshistoria?

Då och då drunknar jag i bottenlös beundran inför hennes språk, metaforerna liknar inget annat jag läst. Huden i folks ansikten blir spända, likt svampar på tork på en plåt. Kanske måste jag ändå köpa ett eget exemplar, bara för att kunna stryka under alla makalösa ordbilder.  Och hur hon kan beskriva en stämning mellan två älskande. Sidan 195 är t ex ensam värd all möda läsningen kostat på fram till dess.

Det är inte bara den komplicerade händelseutvecklingen som lägger krokben för läsningen. Karaktärerna blir inte levande för mig heller. Jag förstår till exempel absolut inte hur Juudit kan riskera allt hon uppnått så plötsligt och utan närmare förklaring. Huvudpersonen det fega monstret Edgar är lättare att tro på. Fast jag tycker hon halkar förbi hans sexuella särart alltför lättvindligt.

Det är hundra sidor kvar av romanen. Klart jag ska läsa ut den. Men jag känner inget sug. Inte som med hennes förra bok  Utrensningen, som var omöjlig att lägga ifrån sig.

Efter När duvorna försvann ska jag ta en läspaus. För nu är det dags att ta tag i det egna skrivandet igen. Jag vill skriva två nya noveller, en till ICA-kurirens tävling och en till Hemmets veckotidning. Då duger det inte att läsa litteratur som ger mig skrivkramp och mindrevärdeskänslor.

Fem stora kuvert ska skickas med lantbrevbäraren imorgon, plus att två förlag som accepterar manus digitalt har fått mail.

De flesta förlagen skriver på sina hemsidor att de ger svar inom 2 – 3 månader. Så nu stålsätter jag mig inför att få fem refuseringsbrev. Lika bra att förutsätta det värsta.

En sak förstår jag inte. Hur kan man få 16 refuseringar, som jag läste på en författarblogg att någon fick. Sexton? Så många förlag som tar emot skönlitterära manus kan jag inte hitta. Om inget av mina sju utvalda vill ha mitt manus, så kan jag kanske krysta fram 2 – 3 små förlag till att uppvakta. Eller har jag drabbats av hybris redan (igen)?

En annan sak förstår jag inte heller. Hur kan jag ha missat så mycket när jag korrläst flera gånger? Upprepningar, upprepningar och omständliga meningar som sniglar sig fram och kan kortas till hälften. Hennes hit och hennes dit. Jag fick tvinga mig själv att sluta läsa medan skrivaren spottade ut sina tusentals sidor.

Just nu är det inte läge att ändra. Det får står ”gärna” två gånger i två meningar efter varann, nånting ska väl den där omtalade förlagsredaktören också ha att kommentera.

78/365 foton 2013. Tema: Chansning

Manushögen är nu nästan genomgången. Mina strykningar tar nog ner antalet sidor under 500. Men redigeringen har öppnat ögonen för att det kanske inte räcker med lite ny målarfärg ovanpå den skrangliga konstruktionen. Den måste byggas om ordentligt för att bli bärande.

  NaNoWriMohar lanserat en ny skrivmånad som heter  The ”Now-what?”  months.

Den handlar om att redigera sitt första råmanus. Där används ordet ”revise”, inte ordet ”edit” som är det engelska ordet för redigera.

Revise betyder revidera. Det är något helt annat.

Det står alltmer klart att det är revidera jag måste göra. Rumstera om ordentligt i manus. Utveckla vissa händelser och karaktärer väldigt mycket, minska ner betydelsen av andra. Lägga till dramatiska händelser och konflikter.

Romanen Alltid hos dig av Maria Ernestam är en  förebild just nu. Liksom MajGull Axelssons Slumpvandring och Moderspassion. Det är alldeles för höga mål, men man ska sikta mot stjärnorna står det också  i The ”Now-what?”  months  

(Jag måste bara skriva ner detta, så att jag minns senare hur jag tänkte, nu när jag inte vet riktigt vad jag ska skriva, eller hur, men ändå har en vision av vilken sorts romanbygge jag har som målbild.)

Makronivån.