I backspegeln.
”Ångrar du dig?” undrade min son härom dagen, apropå yrkesval och ett samtal om livet som entreprenör, där det egna företaget alltid måste prioriteras, både vad gäller tid, pengar och mentalt engagemang. Det kom lite hastigt på, så jag mumlade väl något om att nja, njäe, jo kanske lite. Frågan är så hypotetisk, och dessutom lite känslig. Åtminstone för mig. Nu när jag har facit av mitt moderskap, ser vad som satt spår hos barnen i form av både beundran och avståndstagande.
Men nu har jag hunnit tänka efter, och jo, jag ångrar mig. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag inte låta mig jagas av prestationskrav, inte hetsas att vara så duktig och kompetent, inte låta mig fångas i ett konsumtionsmönster som krävde så mycket pengar. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag faktiskt välja ett helt annat yrke. Ett som var osäkrare, sämre betalt och friare. Ett som gav utrymme för mera tid för barnen och mig själv, och som krävde mindre restid till och från jobbet.
Men vad hjälper det att ångra. Det enda man förhoppningsvis kan påverka är framtiden. Om tjugo år slipper jag i alla fall ångra att jag inte blev författare, inte seglade till Medelhavet, inte lärde mig spela bouzouki, inte satsade på att vårda kärleken så länge jag hade den.
Självporträtt 2010. 60 år och ganska vidbränd.
Selfie 2017. 66 år och ganska cool.
6 november. Fyrtio år med dig.
Idag har vi varit gifta i fyrtio år. Det går inte att fatta. Av dig och mig har det blivit en flock på sjutton människor. Vi har dragit den ena vinstlotten i livet efter den andra. Jag oroar mig ibland över att det måste vända, snart får olyckan syn på oss och inser att han glömt bort oss. Så tänker aldrig du.
Jag sitter ensam på en uteservering i Las Palmas med en skål kanariska kokta potatisar och ett glas vin framför mig. Vi var överens om att skjuta upp firandet till nästa vecka. Nu längtar jag efter dig och tänker att det var dumt, jag borde försökt komma hem i tid.
Nu är det som det är, vi har ringt och smsat med massa hjärtan och kärlek och mitt vemod just nu är bara tillfällig ensamhet. Men i fortsättningen tänker jag inte resa ifrån dig så långa perioder.
För en stund sedan letade jag upp bilder i paddan med dig och oss. Kanske gör jag ett kollage av dem och ger dig i present. ❤️
Efter trettiosju år med samme man.
I förrgår glömde jag vår bröllopsdag. Mitt enda försvar är att det var första gången på trettiosju år som vi inte firade den tillsammans.
Odd glömde såklart inte. När vi kopplade upp varann på Skype satt han där med en stor ros som fyllde hela skärmen.
Ibland får jag frågan vad som är hemligheten bakom att lyckas hålla ihop så länge utan att tröttna. Det finns många svar på den frågan.
Ett svar är: jag vet inte, det har bara blivit så, vi har haft tur.
Ett annat är kanske att vi är så väldigt olika och inte försöker ändra på det. (Eller rättare sagt, inte tillåter den andre att ändra på det.) Vi har alltid haft både gemensamma drömmar och planer och samtidigt egna projekt .
För det mesta har solen lyst över oss. Och det är ju inget annat än tur och befrämjar säkert hållfastheten i en relation.
Nu gäller mer än någonsin att ta vara på nuet. För trettiosju år till blir det ju inte. Karl-Hans och Olli som vi köpte nya båten av var 85, dem brukar vi ha som mått på hur länge vi kommer att orka med båtlivet. Tjugo år till alltså.
Då hinner man segla rätt långt.
Här får du en blomma av mig. En sällsynt sippa som vill växa nära havet.
Kommer du ihåg när jag tog bilden?
Året som gick.
Jag känner inte längre att jag måste försvara bloggandet, som i början för drygt tre år sedan. Då när jag tyckte att jag måste svara de människor som undrade hur jag kunde ”lägga ut mitt privatliv på nätet.” Det där som Lars Lerin så träffande beskrev som ”vänlighetsraseriet” i dagens vinterprat i P1, det drabbas jag inte lika ofta av numera. Grattis om du inte ännu har hört programmet!
Nej, Jante har jag gudskelov blivit mycket bättre på att hantera.
Nyss läste jag igenom mina blogginlägg från slutet av december och början av januari förra året.
Såhär skrev jag den 3e januari 2012:
”Under 2012 vill jag vara: Avstressad. Skapande. Glad. Fri. Älskande. Nära havet.”
Det känns som perfekta föresatser även för nästa år. Så bra, då behöver jag inte anstränga mig för att hitta på några nyårslöften.
Hur gick det då med de höga målen för det här året?
Avstressad? Nja, men i alla fall mycket bättre än i mitt gamla liv. Faktiskt kan jag numera säga nej, ställa in och skjuta upp. Fortfarande är jag väldigt dålig på att planera realistiskt med tid och krafter. Om jag kunde lära mig att inte vara en sån tidsoptimist (till exempel lägga in en resa till Oslo och en till Stockholm samma vecka) så skulle jag slippa ringa dessa tråkiga återbudssamtal.
Skapande? Ja faktiskt. Råmanuset till min roman är färdigt. Ett år har det tagit, och då har jag ändå inte haft mer än ett par perioder av obruten skrivtid. Dessutom har jag fotograferat och målat både på glas och i olja. Ska man mäta framgång i priser så är det fotograferandet som har varit mest framgångsrikt. Första pris i Bohusbilden (en Ipad!) och andrapris i Wikimedias WikiLovesMonuments. Fast när jag tittar i min bildbank har jag fotograferat mycket mindre . Bara 2529 bilder i år, mot 6051 bilder år 2011.
Glad? Jodå, det går fortfarande upp och ner, som för de flesta. Men jag har lärt mig bemästra tungsinnet med promenader, avslappning och så förstås möjligheten att rymma till Las Palmas.
Fri? Nä, långt ifrån. Kanske lite friare än förra året förstås. Fri från några komplex, några ovanor, några tankemissfoster. Friare i tankarna, det känns som om varje ny bok jag läser öppnar ett nytt litet lufthål. Och jag har läst massor det här året. Rena bokbulimin.
Älskande? Ja, absolut. Kärleken växer i proportion till avståndet till förälskelsen som ju är en sorts sjukdomstillstånd, ordnad av naturen för att främja fortplantningen. Egentligen måste vi ju inte fortsätta hålla ihop nu, när barnen är vuxna och utflugna. Men förutsättningarna för kärlek har aldrig varit bättre. Vi har kanske inte alla hormonerna. Men vi har tiden, mognaden, ödmjukheten, nyfikenheten, toleransen, vänskapen.
Nära havet? Ja, och här har det verkligen hänt något fundamentalt nytt 2012. Jag tänker på det varje dag. Nästa sommar gör vi inte utflykter med båten, i sommar BOR vi i vår nya båt. Flera veckor i sträck. Vi kan segla vart vi vill. Till Norge. Eller till Paris.
LM 32 Tumlaren
Bokmässan torsdag.
Vilken dag det har varit. Är sprickfärdig av intryck, det känns som när jag har tagit en alltför full näve lingon ur påsen i frysen och tappar en massa ner bland fryskorgarna. Sitter vid mammas köksbord och sorterar signerade böcker, antecknar och kollar bilder. Nästan allt jag hade planerat hann jag med. Plus en alldeles för stor räkmacka högst upp på 23e våningen på Gothia. För mig själv i en fullpackad skybar, vid ett fönsterbord där alla andra hade sällskap, utan att för den skull känna mig ensam.
En bra erfarenhet.
Anne-Marie Skarp gjorde starkt intryck. Påminner om Amelia fast utan glamour. Samma passion och driv. Respekt!
Från hissen upp till räkmackan. Göteborg kan vara så vackert.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Farmorsfrågan nr 228. Vem ser dig?
Focaccia, chokladbollar och majs.
Tiny och mamma L är på efterlängtat helgbesök. Detta innebär bl a att såhär dags (23:03) är alla utom Tiny väldigt trötta. Jag vet inget barn som sover så lite som hon. Hon har t ex aldrig sovit på dagen, inte ens som spädbarn. Odd var likadan, min svärmor berättade att hon tog honom till doktorn för att han sov så lite. Men doktorn sa bara helt kallsinnigt: ”Napoleon sov inte heller.” När det gäller Odd har vi ju facit, han har som tur är ingenting annat gemensamt med Napoleon.
Det här med maten spårar alltid ur när barnbarnen kommer, av någon anledning. När de anländer efter en tröttsam bil- eller bussresa från stan är middan aldrig färdig och de måste snabbt, snabbt få nånting i magen. Tiny ville bara ha majs, och som tur var hade jag en liten burk majskorn som hon stoppade i sig. Sen skulle vi grilla lax, men då hade Tiny fått syn på de förkokta majskolvarna i skafferiet, den där nya sorten med två i varje påse, vakuumförpackade och med jättelång hållbarhet. Perfekt att ha med i båten. Hon ville grilla två genast.
Medan de låg på grillen fick hon en skål nykokt pasta, och en bit av min nybakade focaccia med Bregott, och sen ville hon smaka på chokladbollarna som jag gjort enligt recept i Åses blogg 56 kg.
Därefter orkade hon inte särskilt mycket grillad lax…
Nu är klockan alltså 23:15 och Odd ligger och läser ”Morfar är sjörövare” för Tiny, som inte visar några tecken på sömnighet.
Hon har blivit så stor och förståndig sen vi sågs senast. Och gosig. Plötsligt får jag både kramar och pussar och vi sitter en lång stund bara hon och jag framför brasan och spelar Fruit Ninjas på min Ipad. Jag får säja: ”Mormors älskling!” utan att hon protesterar vilt, och det är en mycket stor ärebetygelse säger mamma L. Det brukar bara vara mamma som får säga så.
Fredagsmys!
Lille L och store L är hemma på besök över helgen. Liksom store J från skolan i Kalmar. Njuter av att vara mamma och farmor och …ja, vad är man till sonens flickvän egentligen? Inte svärmor ännu. Men nånting ditåt ändå. Det är mysigt att se sina barn kela med sina kärlekar. Lika mysigt som känslan när små barnbarn kryper upp i knät och vill kramas.
Sven-Bertil vi älskar dig!
Plötsligt förstår jag vad som menas med publikens kärlek. Jag förstår hur svårt det måste vara för en artist att inte få vara med längre, inte få stå där på scenen och känna svallvågen av varma känslor från ett hav av glada människor med strålande ansikten. Sven-Bertil Taube behöver inte vara orolig. Kärleken som strömmade mot honom där han stod på den stora utomhusscenen idag gick nästan att ta på.
Idag är det den första dagen av sommarens Taubespel på Flatön. Hela ön sjunker lite grann av alla bussar som kommer från hela Sverige och också från Norge. Vägen som går över ön, från orustfärjan till dragsmarksfärjan, korkas igen av bilar och cyklister och gående. Här och där längs vägen säljer driftiga barn kaffe, saft och bullar. Idag såg jag också några som sålde fina bigarråer i hemvikta kartonger.
Vi cyklade tvärs över ön till Taubespelen som vanligt, med ost och bröd och lantvin i en korg och min yogamatta på pakethållaren. Vädret var soligt, marken i skogsbacken var torr och fin och alla i publiken kunde alla texterna som vanligt. Några dansar i gräset, man träffar en massa grannar och öbor och det är kort sagt helt underbart.
Sarah Dawn Finer var den perfekta partnern till Sven-Bertil, säker på scen, omtänksam mot den halvblinde Sven-Bertil och samtidigt lagom flirtig. Han var mer inspirerad än någonsin förr och sjöng med inlevelse och stark stämma: ”Rosa jag ääälskar dig!” så att Sarah rodnade.
Självklart ska jag dit imorgon igen. Så länge SvenBertil lever missar jag inte Taubespelen. Imorgon kommer Cajsa-Stina Åkerström, Peter Harryson och Peter Jöback också och den fantastiska Sinfoniettan från Göteborgs symfoniorkester. Ulf Lundell ska få det första Taubestipendiet som utdelas av TaubeSpelen. Kanske herr Lundell också dyker upp? Det lär i alla fall bli publikrekord, ryktet säger att det aldrig sålts så många biljetter på förköp. Tyvärr sägs det också bli regn. Det kan bli många spännande upplevelser både på scen och på parkeringsplatsen som brukar förvandlas till gyttjegrop.
