”Livsfilosofi”  låter så högtidligt och allvarligt. Hur många har en sån idag? Och hur många lever isåfall upp till den?

Om jag hade försökt formulera en egen skulle den nog ha handlat om att jag vill vara vänlig och snäll mot mina medmänniskor. Och att jag alltid försöker se det positiva i allting.

(Fast jag vet att jag kan vara den mest långsinta människa som går i ett par skor. Samt även ovänlig, elak och negativ.) 

En mer ärlig livsfilosofi  är kanske den jag ser i backspegeln. Den låter i såfall så här: Gör det –  nu! Det har varit både bra och dåligt.

Bra, för att jag har fått en massa saker att hända i mitt liv eftersom avståndet mellan tanke och handling är väldigt kort. Jag är en typisk s k ”doer”. Hopp i tunnan!

Dåligt, av precis samma skäl. Det finns katastrofer jag kunde ha undvikit om jag hade tänkt ett tag till. Det finns katastrofer jag slapp undan av ren tur. Tänk att jag kunde ha flyttat till Haiti  som ensamstående mamma med min lilla 3-åring. Tur för mamma A att jag träffade Odd och blev kär i honom istället! 😉

Dåligt var det också att ”Gör det nu!” uppmuntrade stress, otålighet och extrema prestationskrav. Det kunde faktiskt ha tagit livet av mig alldeles för tidigt.

Nej, från och med nu tror jag att jag ska prova den här livsfilosofin istället: ”Njut av livet och var tacksam!”

Frågan var: Vad får dig att känna hopp?

Jag måste akta mig för att fördjupa mig i nyheterna just nu. Radion står på om dagarna, men jag undviker TV och kvällstidningar. Det är för mycket jordbävning, tsunami, krig och Migrationsverk. Inget blir bättre av att jag blir deprimerad och känner att allt är hopplöst. Jag kan inte vara medlidande med hela världen.

Dalai Lama har över 1,5 miljon följare på Twitter, varje dag twittrar han några  kloka och/eller inspirerande rader. Häromdagen skrev han: ”Overcoming negative tendencies and enhancing positive potential are the very essence of the spiritual path.”

Det går inte att känna hopp inför vad som ska hända om tusen år. Men om jag tar en generation i taget, eller två, går det alldeles utmärkt. Tänk så mycket som har hänt inom teknik och vetenskap bara de senaste 50 åren. 

Tänk så många kloka, intelligenta, positiva, kreativa och ansvarskännande barn som har vuxit upp de senaste 30 åren! Nu börjar de bli färdigutbildade och ersätta gamla knarriga bakåtsträvare och negodiler (tack Caroline på Allsports för det utmärkta ordet! ).

Förutom tekniska framsteg inom hållbar energiproduktion, så är alla nya sociala media det som gör mig mest hoppfull. Helt nya infrastrukturer för kommunikation och därmed förståelse mellan människor har vuxit fram på väldigt kort tid.  Facebook, Twitter, YouTube osv kan inte överskattas.

Kommunikation är lika viktigt för världens framtid som kärlek. 

Den här bilden på Sigge (med totalt fokus på husse) tog jag egentligen för temat Kontakt i gruppen Fotosöndag. Men temat kunde lika gärna ha varit Kommunikation, eller Kärlek! 🙂

Jag har alltid varit den där irriterande familjefotografen som jämt ska störa alla dop, bröllop och födelsedagar.

Men riktigt biten blev jag först i somras, efter en fotokors på Nösunds Värdshus med min nyköpta kamera Nikon D60. Efter den kursen bytte jag upp mig till en Nikon D300s och gav mig hän på riktigt. Jag fotograferar både på jobbet och privat. Mest privat, om jag ska vara ärlig…

För att utvecklas som fotograf behöver man ständigt utmana sig själv och tänja på gränserna för sina kunskaper. Då är det perfekt att gå med i någon grupp på fotosajten Flickr. Jag är med i Fotosöndag, 365bilder2011 och Fotografer för livet. I gruppen Fotosöndag får man ett nytt tema att fotografera varje vecka. Temat ska redovisas på söndag, och meningen är alltså att medlemmarna i gruppen ger varann konstruktiv kritik. Den här veckan var temat ”hjälte” och jag har lagt upp en bild på min mamma, 92. Oj så mycket fina kommentarer jag har fått, och dagen är inte slut ännu! Kommentarer mottages tacksamt, även från icke-fotografer! 😉

Hur visar man att man bryr sig? På ett sätt som får den man älskar att växa?

Det finns säkert fler än jag som vuxit upp med någon som har brytt sig för mycket och på fel sätt. En som satt sig sist vid bordet, tagit de minsta och kallaste bitarna, aldrig unnat sig själv något extra och alltid låtit andra komma i första hand. Någon som visat sin kärlek genom att förminska sig själv.

Det finns säkert fler än jag som har brytt sig om sina barn genom att öppna dörrar, jämna vägen, förmana och betala.

Omtänksamhet kan vara kvävande. Överdriven omtänksamhet kan få vem som helst att bli förbannad och stänga dörrar om sig, hårt.

Det är ofta svårt att veta när man ska visa att man bryr sig och hur mycket. Att störta fram och försöka erbjuda lösningar när den man älskar har det svårt, kan vara helt fel. Att bara finnas till hands och lyssna är oftast minst fel.

”Man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede” sa pappa alltid. Och det var faktiskt fel. För en pressad, utvakad, söndergrälad småbarnsförälder kan det vara bästa utvägen. Att inte bry sig, utan somna i soffan eller helt enkelt fly. När solen går upp igen ser kanske allt annorlunda ut, även det man bråkade om kvällen innan.

När man får barnbarn är allt mycket mer okomplicerat. I princip får man visa att man bryr sig helt oreserverat. Det är mycket enklare att visa sina barnbarn att man bryr sig, än det var att visa sina barn.

Kanske beror det på att barnbarnen inte bryr sig lika mycket?

Hur visar du att du bryr dig?

Vad har du lärt dig om dig själv på sistone?

Idag har Odd och jag varit gifta i 34 år. Jag läste om skilsmässostatistik häromdagen. 30 % av alla som gifter sig första gången skiljer sig. 50% av alla som gifter sig andra gången skiljer sig. 70% av alla som gifter sig för tredje gången skiljer sig!

Eftersom jag har varit gift en gång tidigare var alltså chansen 50/50 att det skulle sluta med skilsmässa även andra gången. Hittills har det inte hänt, hittills har det varit som i Bo Kaspers låt: ”Jag väljer dig varenda dag.” . 🙂

Många har frågat mig hur man gör för att ha det så bra ihop, så länge. Jag vet inte. Förmodligen har vi haft massor av tur. Vi passade nog för varandra redan från början, fast hur vi kunde veta det är en gåta.  Jag var ensamstående mamma, han hade inga barn men var ändå en underbar pappa från första stund. Det är klart att det betydde mycket.

Det finns nog saker man ska undvika om man vill ha ett långt och lyckligt äktenskap. Otrohet, tystnad och intolerans till exempel.

Däremot finns nog inget säkert recept för hur man lyckas. Ibland måste man kanske helt enkelt tro på ödet. Eller nåt. Det är hur som helst märkligt och nästan lite skrämmande hur jag blir mer och mer lik Odds mamma ju äldre jag blir. Och hur han blir mer och mer lik min pappa. Fanns de likheterna under ytan redan när vi var 25 år?  Var det våra föräldrar vi såg  i varann redan när vi blev kära den där sommaren 1975?

Ibland är det lite svårt att inte bli bitter… 😉 Vad har Odd som inte jag har? Varför gillar hundar och ungar alltid honom bättre än mig?

När det åskar på natten kommer Sigge smygande in och vill ligga på fårskinnet bredvid min säng. Ändå är det bara husse som gäller på dagarna.

Tiny har träffat mormor mycket mer än morfar. Ändå är det så speciellt att sitta i just hans knä.

Livet är orättvist… Tur att det är minst lika härligt att ge kärlek som att ta emot.

Du kanske inte har hittat till Mammors Underbara Berättelser på min blogg? Där finns alla bidrag till en berättartävling som jag hade förra året. Tävlingen är avslutad, men ibland kommer det in nya historier fast det inte finns något pris längre! 🙂

Häromdagen skrev en mamma och berättade om hur fantastiskt det var att hitta sitt barn på andra sidan jorden. Om du först klickar på länken och sedan skrollar allra längst ner på sidan kommer du till Viktorias berättelse!

Har du också något att dela med dig av? Skriv du också!

Nu har Fråga Svärmor startat på Allt för Föräldrars hemsida! Jag var precis inne på sidan och tittade, och såg att ännu har inga frågor kommit in. Tänk om ingen frågar något?! 🙁 

Krönikan om svärmorsrollen som jag skrev var däremot borttagen från förstasidan. Om du vill läsa I huvudet på din älskades mamma, så hittar du texten här.