Tre veckor kvar till avsegling.
Bloggen har varit öde en månad. Livet har däremot myllrat. Du som inte hör till närmaste familjen kan sluta läsa nu. Det här är egentligen ointressant för alla utom för mig som har teflonminne och kommer att glömma kaossommaren 2015 väldigt snart. Om jag inte sätter ord på den i bloggen.
Odd och jag avvecklade morbror E:s lägenhet eftersom han flyttat till äldreboende. Påfrestande både mentalt och praktiskt. Så snabbt ett liv fördelas och förskingras. Så lite sakerna vi samlar på oss betyder egentligen. Samma situation uppstod samtidigt med mamma, 96. Där gick vi, hennes fyra vuxna barn, omkring i hennes hus och plockade och sorterade, delade upp i högar att fördelas, att ge bort, att kastas. Det mesta ville vi inte ha. Men vad skulle vi göra av det?
Å andra sidan. Så mycket glädje dessa överblivna sängar, köksbord, stolar, lampor, lakan, soffor och husgeråd förde med sig till A från Eritrea som fick allt hon behövde till sitt första egna hem. Hon som flytt ensam genom en öken och över ett hav och nyss fått uppehållstillstånd. Tack vare en vän på Facebook fick jag vara den som förmedlade kontakten till en egen liten lägenhet på Orust. Tack vare det slapp vi köra morbrors saker till ett anonymt loppis. Lyckan i hennes ansikte sparar jag som sommarens finaste upplevelse, det är rent beroendeframkallande att få vara med om att göra en sån skillnad i en människas liv.
Regnet har öst ner, temperaturen har sällan gått över +20C och några barnbarn har suttit parkerade i TV-soffan hemma varje dag. Den senaste veckan har vi haft nästan full pott, fem stycken i omgångar och ibland övernattande. (Det sjätte barnbarnet pendlar till Östra med astma. 🙁 ) Det som lockar här är nog inte vi utan Netflix (som vi själva aldrig ser på), en rolig hund, ett stort hus med gott om plats att pyssla och leka, en stor och spännande trädgård, en studsmatta, flädersaft och en massa glassar i frysen. När jag nu ser på mina bilder och tänker tillbaka inser jag att det har varit en riktig kusinsommar, precis som vi drömde om i båten i våras, då när vi hade så dåligt samvete för att vi är såna frånvarande mor- och farföräldrar.
Fast det är inte klokt så trött man blir av små barn.
Allt jag inte har hunnit: Skriva, träna, fotografera, rensa i trädgården, städa växthuset. Men vad gör det om hundra år?
Om bara tre veckor är vi på väg nerför Donau igen. Jag längtar och planerar, det är det jag gör istället för allt det där jag inte hunnit. Idag har jag till exempel listat ut hur vi ska få till en serbisk gästflagga.
Minns i december…
Nu har det äntligen vänt. Nu är det närmare till nästa midsommar än till den som varit.
Hittade de här bilderna när jag botaniserade i min bildbank för att beställa kalendrar.
Kan man få beställa en specialkalender för 2014 med tre junimånader?
Chokladpaj med klarbär
Klarbärsträden dignar av bär i år, vi hinner omöjligt plocka alla men jag har bestämt mig för att inte släppa in det dåliga samvetet. Fåglarna behöver bären bättre än vi.
Jag har gjort flera kg sylt och dessutom fryst massor. Den här chokladkolapajen är en blandning av två recept – fyllningen kommer från Arla , fast det är lingon i originalreceptet, och pajdegen från bloggen 56 kg.
En riktigt smarrig, glutenfri efterrätt. Ta bort eller ersätt sockret med Sukrin så blir det LCHF.
Pajskal:
Blanda 3 dl mandelmjöl, 0,5 dl kokosflingor, 1 msk fiberhusk, 40 gr smör, 1 tsk salt, 3 msk socker, 1 ägg. Tryck ut degen i en pajform. Ströa över med mer kokosflingor och tryck ut lite till.
Grädda i +175C tills pajskalet fått fin färg, ca 12 minuter.
Fyllning: koka upp 1,5 dl vispgrädde, 50 gr smör och 1,5 dl ljus sirap. Sjud i tio minuter.
Stäng av värmen och blanda ner 200 gr blandad ljus och mörk choklad som du brutit i mindre bitar. Rör tills smeten är blank och jämn. Häll i det avsvalnade pajskalet och lägg ca 3 dl urkärnade klarbär ovanpå smeten. Ställ i kylskåp över natten. Servera med vispgrädde.
Nej, romanen är INTE färdig än. Och jag vet inte när den blir klar.
Jag trodde verkligen att den var klar när jag skickade in mitt manus till de största förlagen i april.
Men nu har jag fått tack, men nej tack, från allihop, så uppenbarligen är den inte färdig.
Jag hade för bråttom, den var inte riktigt genomarbetad än. Den största bristen i min karaktär – otålighet – fick mig att än en gång göra något förhastat. För tiotusende gången i mitt liv.
Men alla frågar ju: När är den klar? Och jag sätter hela tiden upp nya deadlines för mig själv; innan jul, till påsk, efter sommaren. Prestationsjävulen i mitt huvud vill se resultat, och ju fortare desto bättre.
Det är slut med det nu. Tomas Bannerhed, som vann Augustpriset med sin debutroman Korparna 2011, använde tio år av sitt liv för att skriva den. Tio år!
I en intervju i Månpocket beskriver han varför det tog så lång tid. Här är ett kort citat:
”Jag hade skrivit mycket tidigare men bara journalistiskt och akademiskt och hade svårt att hitta min litterära röst. /………/ Under arbetet med Korparna sökte jag länge efter mitt eget språk och visste dessutom inte riktigt vilken historia jag ville berätta. Jag började mer dokumentärt men lät sedan berättelsen ta mig i sitt våld, tillät mig själv att ljuga, dramatisera och hålla på. Att det tog så lång tid berodde också på att jag måste läsa in mig på sådant som den svenska fågelfaunan och dåtidens jordbruk, sedvänjor och folktro.”
Han får också frågan vad som krävs för att en människa ska ägna åttatusen timmar åt att skriva en text som kanske aldrig kommer att ges ut. Här är svaret:
” Överdriven självupptagenhet, misslyckad psykoanalys, språklig besatthet och minimala materiella och gastronomiska anspråk. Därutöver kanske revanschlystnad, äregirighet, skuldkänslor, inlevelseförmåga och dödsskräck i lämpliga doser.”
Tack, Tomas Bannerhed. Precis så är det för mig med. (Utom kanske det där med minimala materiella och gastronomiska anspråk.)
Min nya strategi är därför: Jag börjar om. Själva grundhistorien är bra. Men inledningen ska skrivas om, fler konflikter ska byggas in, några personer ska bort och de som är kvar ska bli tydligare, mer utmejslade. Miljöbeskrivning och metaforer är försummade. Dessutom måste jag fundera på formen med tre olika tidsplan som alternerar. Ska studera Åsa Larssons ”Molok” närmare, och Johan Theorins ”Skumtimmen”. Där finns mästerliga varvningar av nutid och dåtid. Ska jag kanske försöka göra om konstruktionen till en berättelse inuti en ramberättelse? Som i Fannie Flaggs ”Stekta Gröna Tomater”?
Framför allt ska jag inte ha bråttom. Inte tänka: Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna skriva några böcker innan jag dör. Joyce Carol Oates är faktiskt 75 år och skriver en roman om året.
Och ibland, särskilt på sommaren, måste man ägna sig åt annat än skrivande också.
Vad var det han sa, Rosseau? ”Il faut cultiver notre jardin.” Ja, man måste odla sin trädgård. I alla bemärkelser.
Varför sitta med vid bordet när man kan äta middag i en stor kartong?
Äntligen sommar!
När höskörden är avklarad, då kan man börja njuta av sommaren.
Från och med nu är det bara jag som jobbar på LifeStone. All annan personal har gått på semester. Jag tänker ta det lugnt och bara göra det allra nödvändigaste. Ta mig tid att redigera min roman några timmar varje morgon, besegra ogräset i trädgården och njuta av barnbarn och båt.
Livet är så härligt just nu att det måste vara en parentes. Det gäller att ta vara på varje minut.
100% mindfulness.
Trädgården är just nu ett enda stort doftande rum. Flädern som vi planterade som en liten pinne för 20 (?) år sedan är nu lika bred och hög som hela huset. Den har aldrig blommat så rikligt som i år, det måste vara tiotusen blommor minst. Den tunga, lite sövande doften från flädern blandar sig med den söta Honungsrosen. Den planterade jag för 3 -4 år sedan för att den skulle få klättra i bigarråträdet. Men den har nu tagit över hela trädet, som nog inte klarar så många år till. Det gör i och för sig inget om det dör, för det syns inte längre under rosenbusken.
För första året blommar nu också minikiwin. Jag planterade en han och en hon. Den ena blommade för en månad sedan, den andra blommar nu. Verkar inte särskilt bra timing för befruktning? Blommorna är hur som helst väldigt speciella.
Varje dag tänker jag på hur bra jag har det och hur tacksam jag är för min ofattbara tur i livet. Idag blev det särskilt påtagligt när jag lyssnade på dagens Sommar med AMIRZAI SANGIN, it-minister i Afghanistan.
Det var ett riktigt höjdarprogram. Mina förväntningar var noll, jag tänkte faktiskt: fy så trist med en politisk sommarpratare idag också! för jag tyckte inte gårdagens Sommar var så värst kul. Även om det också var en imponerande livsresa som beskrevs.
Men där ser man hur dumt det är att ha förutfattade meningar. Jag tog inte av mig mina hörlurar under hela tiden Amirzai pratade. Jag skrev till och med upp musiken ibland, måste t ex försöka hitta ”Marco Polo” med Lorena McKennett (?) på Itunes. Vilken otrolig historia Amirzai berättade. Jag blev tårögd ibland, till exempel när han beskrev hur väl han som flykting utan uppehållstillstånd blev behandlad på sitt livs första och enda anställningsintervju på Telia. Därifrån gick spåret alltså ganska spikrakt uppåt här i Sverige innan han blev ombedd att bli it-minister i sitt gamla hemland Afghanistan.
Eller när han berättade om hur hans pappa tog med honom på en två dagars vandring över berg och floder för att han skulle få gå i skolan. Lyssna på hans Sommar om du inte gjorde det!
Hallå där, det är ingen idé, hans ståndare har vissnat för länge sen!
Svar på Farmorsfrågan nr 140.
Vad ger mig livslust?
Just nu finns det bara ett svar: SOMMAR! Med allt vad det innebär av båtliv, barnbarn, krabbfiske, ljusa kvällar, sol och värme, blommor, grillmiddagar, uteliv. Ja, alltså att vara utomhus. Jag lever utomhus på sommaren. I min trädgård bland pioner och rosor, i mitt fina växthus eller bara ute i största allmänhet.
Under förra året tog jag enligt mitt fotoprogram Lightroom 304 bilder av lille L. Det låter väldigt lite, men å andra sidan är jag rätt kritisk när det gäller fotografier, jag raderar säkert 75% av alla jag tar.
Den här bilden är inte riktigt skarp, så det förvånar mig att den finns kvar. Men jag kunde väl inte motstå den där blicken. Spelevinkblicken.
I lördags när vi träffades för att äta födelsedagslunch för hans pappa i Göteborg sa han:
”Fammor, jag har saknat dig!”
Är det konstigt att man blir svag i knäna och smälter?
Svar på Farmorsfrågan 131.
Vad har jag för mål för min fritid det här året?
Den var lätt. Jag ska ha roligt på min fritid. Det betyder att göra roliga saker med Odd, med mina barn och barnbarn eller för mig själv.
Här kommer en lista, men den är inte färdig :
Glasmålningskurs hos Ewa Evers, keramikkurs med stora A i sommar, lära mig dansa tango i juli på Krokstrandsfestivalen Man Must Dance med Odd, övernattningsresa med barnbarnen i båten, Kinaresa i vår med Odd, fortsättningskurs i foto i sommar, göra färdigt mammas memoarbok, bo i båten två veckor, bara blommor och sittgrupp i växthuset i sommar (inga krävande odlingar!!), passa nyfött barnbarn, fortsätta anlita RUT för månadsstädning, fotografera mera osv osv
Svar på Farmorsfrågan nr 130.
Det vimlar av familjer med barn i alla åldrar här på vår lilla thailändska ö. Jag grips av en häftig avundsjuka. Varför reste inte vi på det sättet med barnen när de var små? Svaret är enkelt, vi hade inte råd. Och resandet var inte så utvecklat som nu.
Vi gjorde dessutom andra saker, odlade jordgubbar, bilade till England, åkte på skidsemester.
Vad är då mitt mål för i år med familjen? Mer tillsammans kan man nog sammanfatta det. Först och främst tänker jag förstås på det nya lilla barnbarnet som kommer snart, snart. Jag vill vara med så mycket som jag får.
Sen vill jag vara mer med småflickorna, åka mer båt och sova över i båten. Och i sommar ska jag vara en sån där mormor/farmor som är på stranden med barnbarnen och som har med sig saft och bullar och pannkakor.
Kanonkula!
Igår hade vi en heldag. En sån som man vill aldrig ska ta slut.
Vi tog båten till ”Tändkulemotorns dag” i Lysekil. På hemvägen la vi oss i en skyddad vik väster om Gåsö för att laga mat. När jag klev ner i vattnet för att bada upptäckte jag massor av musslor under tången alldeles i vattenbrynet. Det blev en hel bärkasse full av stora, fullmatade musslor som vi lagade till middag senare på kvällen.
Förutom den oväntade skörden kom jag också hem med 350 bilder på båtar, klippor, bilar, folk.
Och bilder på familjen förstås. Som den här, där pappa L imponerar på lille L med att hoppa kanonkula från hög höjd.
Och den här, där lille L spelar Angry Birds på pappas Iphone, medan Sigge sover i sin korg. Inga hundar i sängen ombord!
På bilden har lille L tagit av sig flytvästen, men den kom genast på igen när jag upptäckte det. Flytväst måste man ha på sig hela tiden!
På vägen hem mötte vi också skolfartyget Westkust utanför Lysekil. På det här vackra skeppet seglade pappa L en vecka i början av sjuan, precis som alla högstadieelever i Ellös skola.
