Om några dagar fyller hon ett år. I min bilddatabas har jag 441 foton som jag har tagit av henne under året.

Men då är det bara de foton jag har behållit. I själva verket har jag knäppt flera tusen.

Ibland kan jag få ångest över alla fantastiska porträtt på barnbarnen som ligger gömda i min dator och som kommer att stanna där. Aldrig framkallas på papper eller canvas, aldrig hamna i en fotobok. Det är lite grann förbannelsen med digitalkameran.

Frusna ögonblick av fullkomlig skönhet. Som det här porträttet av Mini som jag tog igår, i eftermiddagsljuset från fönstret hemma hos mamma A. Mini hade ett litet hårband som hon tuggade på, vi tog ifrån henne det och lät henne spana efter det. På så vis fångade jag den här blicken och hennes fina leende.

Men det är bara en av 54 bilder från samma tillfälle… Jag behöver en sån där klocka som store L önskar sig i födelsedagspresent, en som går baklänges.

Lilla Mini sover och sover. Ofta från kl 22 till klockan 7 nästa morgon. Mamma A ammar nattmålet  i sömnen. Sen har hon en vakenperiod på morgonen, innan det är dags att sova igen mellan 10 och 14. På kvällen kan hon vara lite gnällig, men aldrig skrikig. Mamma A skriver på Facebook om hur hon bakar surdegsbröd, stickar och går på promenader i solen.

”Jag har aldrig hört henne skrika,” sa jag till mamma A igår.

”Inte jag heller!” sa lilla A. Mamma A håller förnöjt med, det närmaste Mini kommer att skrika är lite missnöjda protesttjut på kvällarna. 

Jag minns tvillingarna, som Odd och jag turades om att bära nätterna igenom, galltjutande, i flera månader. Det finns bilder på Odd med två bärselar med en bebis i varje, och hörselskydd på huvudet!

Och jag tänker på  Tiny, som skrek och skrek och måste luftas med pipventil i stjärten flera gången per dygn. Att det kan vara så olika!

En del hänger säkert ihop med att mamma A är lugn och erfaren 3-barnsmamma. Men det skulle förvåna mig om inte lilla Mini redan nu demonstrerar sin alldeles egna personlighet.

Jag ringde hem till de blivande storasystrarna för att fråga barnens farfar och farmor om de hade några nyheter, och lilla A svarade.

”Vi vet redan vad det blev, det blev en liten flicka! ”

Vi som hade ställt in oss på en lång natts väntan.

Men lilla I hade väldigt bråttom ut, mamma A och P hann bara vara på BB knappt två timmar! Tur att mamma A har rutin. 🙂

Lite senare plingade det till i mobilen, och jag fick världens finaste bild, den där som varje mormor väntar på.

 Imorse kom nästa bild. Lite suddig mobilbild, men ändå… Lilla I har redan hittat tummen, så himla bra! Hoppas hon inte glömmer bort den, så skönt att slippa nappstrulet!

 Detta måste förstås firas med lite extra fredagsmys på jobbet. På Ellös Bageri köpte jag den enda tårtan som fanns kvar och en riktigt dyr Harry Boy Special. Idag är det en tur- och Lyckodag.

Åh, jag har en skatt som jag inte kan visa!

Den allra första bilden på Irma, P:s och Mamma A:s tredje dotter som föddes för bara tre timmar sedan! 🙂

Mamma A mms:ade från BB, och jag vill förstås inte publicera bilden utan att ha fått OK från henne. Men jag ser det allra sötaste, runda lilla ansikte titta fram ur under en liten flanellmössa, och jag skymtar den där brickan med en flaggstång på i bakgrunden.

Vilken obeskrivlig lycka. Allt gick bra. Väldigt fort, men bra. Nu är allting förändrat igen, en ny människa har tagit plats.

I stället för en bebisbild på Irma kommer här en bild på Sylvia, en fin skulptur som mamma A har gjort.

Nåja, så värst mörkt är det kanske inte, men lite svårmodigt ändå innan vintern släpper taget på riktigt. Det är svinkallt, halt och massor av snö kvar. Jag fryser ända in i själen. 

Nu måste jag tänka på att verkligen lägga märke till det som är roligt. Som att K ringde och bad mig vara barnvakt till lille L nästa vecka. Det känns som en evighet sen jag kramade om honom. Nu får jag rå om honom en hel kväll för mig själv. 

Och sen ringde mamma A och frågade om jag inte ville hitta på något roligt med lilla S och lilla A på torsdag. Hon har program för hela sportlovsveckan utom för torsdag, och flickorna vill så gärna göra något med mormor. Och mamma A är lite trött, bebisen väntas ju när som helst. 

Så härligt det var att svara ja, det fanns ingenting som hindrade. Flickorna ville gärna åka skridskor på Heden. Tänk, det gjorde jag också när jag var liten! 

Bing Yu är bara fem dagar gammal, vi blir hembjudna till lägenheten på 17e våningen för att titta på underverket. Jag tvättar mina händer noga och sträcker fram ett finger, ser om han har lust att hälsa på mig. Det har han. Det där greppet, det är magiskt.

Lille L har hittills fått mest uppmärksamhet av barnbarnen, eftersom han är minst. Han blir ju gullad med av både oss vuxna och av kusinerna som älskat att släpa, kånka och busa med honom så länge han funnits.

Sedan i lördags har han fått konkurrens. Omöjlig konkurrens. Han tog det väldigt bra, hoppade först omkring i sängen tillsammans med lilla S och lilla A medan nyblivna mamman försökte amma i hela havet stormar. Han sökte sedan tröst hos farbröderna i köket och kom slutligen på knepet att göra som alla andra, nämligen fotografera bebisen.

Det är två och ett halvt år sedan sist. En mycket matt och trött, men lycklig röst i telefonen, och ett svagt gnyende i bakgrunden. Det gick bra. Bebin mår bra, och mamman mår bra.

Den gången hade jag själv skjutsat föräldrarna till BB, och kramat om innan de försvann innanför sjukhusporten. Sen blev det en djävulsk, tyst väntan i 36 timmar som jag helst inte vill uppleva igen. Till sist ringde jag förlossningen, helt förtvivlad av oro, och kopplades till en underbar barnmorska som sa: ”Vänta lite, jag ska lämna över telefonen…” och så fick jag äntligen höra att allt nyss hade slutat lyckligt, även om det varit väldigt besvärligt och utdraget.

Jag vet inte vad jag vill just nu. Att hon ska ringa redan när de åker in till BB, eller att hon ska vänta tills bebisen är född. Jag kan ju inget göra! Helst skulle jag ju vilja vara med hela tiden, det är bara att erkänna! Komma med svala fuktiga handdukar, hålla handen, peppa… Pappan kunde säkert också behöva stöttas, det är första gången för honom också.

Men jag vet förstås att det är helt omöjligt. Vi kommer inte ens att få hälsa på efteråt, inga besök tillåts pga smittorisken just nu. Det går svininfluensa, RS-virus, vanlig influensa och vinterkräksjuka. Inte ens syskon släpps in.

Jo, nu har jag bestämt mig,  jag vill absolut veta när de åker in, det vill jag! Hur olidligt det än kommer att bli att sitta här, tio mil bort, med armarna i kors…

Jag var bara 21 år. Det jag minns tydligast är känslan av att vara delad i två. Den lilla bebisen kändes fortfarande som en del av mig, fast hon samtidigt var en egen, helt oskyddad och värnlös individ. Hennes liv och hälsa var helt beroende av mig, av att jag gjorde rätt, bestämde rätt.  Så länge hon låg i min mage var allt enkelt och självklart. Nu ställdes plötsligt och överraskande massor av krav på mig, och ansvaret kändes överväldigande. Jag blev en ängslig hönsmamma, en kontrollmamma, en muminmamma med handväskan full av plåster, tänkbara mediciner och extra välling.

Oro, ängslan och ångest visste jag ingenting om innan jag blev mamma.

(Du som har barn idag, kan du t ex föreställa dig ett liv utan mobiltelefoner?)

Nu när jag läser igenom detta ser jag ju att det låter väldigt olikt mig – så negativt!!! Men så tänker jag en gång till. Den där naiva, egoistiska, tanklösa, självupptagna, optimistiska, hejdlösa stridsvagnen som var jag – det var tur att det kom en liten bebis och gjorde mig till en hel människa.

Vi såg bara fördelar när vi byggde vårt hus på ön 1980. 8-åringen mutade vi med en egen häst. Tvillingarna var bara 1 år och för små för att ha någon talan. Lilleman var inte född.

Vi hade drömmar om egna odlingar, djur, ett friare liv nära naturen och havet.

Gjorde vi rätt eller fel? Ja, vi gjorde det i alla fall inte enkelt varken för oss eller barnen.

Hur många tiotusen mil har vi pendlat till våra jobb? Hur många tusen mil har vi skjutsat till skolor och aktiviteter? Hur många hundra timmar har vi tillbringat med att vänta på färjan? Hur många hundra timmar har vi tillbringat i möten med vägföreningen, bryggföreningen, dikesföreningen, färjföreningen, samhällsföreningen, skolföreningen, betesdjursföreningen, dagiskooperativet?

Vi är entusiasterna från stan som flyttade ut på landet och fick barn som flyttade tillbaka till staden. De kan en massa saker som deras kompisar i stan tycker är häftigt. Köra traktor och klyva ved till exempel. Avmaska får.

Men de vill inte ge sina barn samma uppväxt som de själva fick. Och jag kan inte klandra dem. Den kommunala skolan har varit usel, kommunikationerna ännu sämre, utbudet av nöjen och kultur är tunnare än cola light. Jantelagen regerar. Så som det ofta kan vara i en liten glesbygdskommun.

Nej, vi tänkte nog inte alls på barnen när vi valde livet på landet. Vi följde bara vår dröm om att skapa något eget, annorlunda. Och i ett längre perspektiv kanske just det ändå var det bästa vi kunde göra för barnen.