Varje vecka får jag ett mail från Anders. Veckans Anders heter det. Det är alltid läsvärt, ibland finns där rena små guldkorn. Du kan också prenumerera på hans nyhetsbrev om du vill, de kostar inget.

Den här veckan handlade Veckans Anders om att bli medveten om hur man egentligen gör det man är riktigt bra på. Och hur man kan bli ännu bättre på det och dela med sig av det till andra. Sina barn till exempel.

Jag brukar ofta skriva om min färgstarka pappa på min blogg. Mycket av det jag är bäst på kommer från honom. Han var en orädd och oskolad entreprenör, som alltid såg möjligheter och alltid hittade utvägar när allt verkade som mörkast. Om han hade levat hade han varit 106 år nu. Under sitt liv provade han på allt från att odla champinjoner i Danmark till att starta järnhandel på Södra vägen i Göteborg (den finns fortfarande kvar) till att importera idén med roterande reklampelare från USA till att starta ett tryckeri som blev det första och största i sitt slag. Han kände ”alla” långt innan ordet nätverk var uppfunnet. Han trodde alla om gott och var världens mest givmilda person.

Nu tycker ni kanske att jag är orättvis mot min mamma. Men jag ska återkomma till henne en annan gång. 🙂

Genom att se tillbaka på hur min pappa var kan jag tydligt förstå vad jag är bäst på. Att spänna bågen. Att tänka positivt. Att prova nya saker. Att använda händerna.

Jag kan se vad som är mindre bra. Otåligheten. Lättsinnet. Egoismen och flyktigheten.

Jag kan också se vad jag behöver. Kravlös kärlek. Harmoni. Havet och naturen. Bekräftelse. Ensamhet.

Det har hänt många gånger i mitt liv att jag hamnat i sammanhang där inget av ovanstående erbjöds. Fel utbildning, fel man, fel jobb, fel vänner, fel boende. Jag trodde alltid att det var mig det var fel på, och försökte anpassa mig. Men det slutade varje gång med att jag misslyckades.

Nu tycker ni att jag låter som den värsta superegoisten, allt handlar ju bara om jag och mig och mina talanger och behov. Men den här farmorsfrågan handlade just om det. Det är tillåtet, ja önskvärt, att fördjupa sig i sin egen person ibland, att djupdyka i egot.  Hur ska man annars kunna veta vad det är man vill ge vidare? Och vad man måste vakta på.

Lille L:s mamma är på en spännande resa i Thailand. Resan går ut på att koppla ihop efterfrågan av konsthantverk i Sverige med ett hantverkskollektiv i norra Thailand. Tanken är att ge  fattiga flickor och kvinnor i Thailand möjlighet att  tillverka konsthantverk som både designas och säljs i Sverige. Det är en resa som har planerats och förberetts under lång tid och ibland stor vånda – det är inte lätt att åka ifrån lille L i 10 hela dagar, även om han har det hur bra som helst med pappa.

Nu är det bara 3 dagar till mamma kommer hem. Lille L är bara knappt 3 år, han förstår inte hur lång tid 10 dagar är. Vi pratar om mamma varje dag, håller upp fingrar i luften för att visa hur många dagar som återstår. Idag var det roligt – tummen…..pekfingret……..på långfingret kommer mamma och hämtar på dagis!

Jag följer inga TV-såpor, men jag har hört diskussionen i lunchrummet om ett föräldrapar som åker ifrån sin lilla bebis för att delta i en TV-tävling som går ut på att starta ett värdshus i Italien. De lämnar tydligen barnet hemma i 10 veckor för att de ser tävlingen som ”sitt livs chans”. Om detta är sant blir jag alldeles matt. Bortsett från att jag inte alls kan förstå hur föräldrarna prioriterar, så undrar jag hur TV-bolaget vara så cyniskt? Räknar man med ”bra TV” när föräldrarna bryter ihop av längtan efter sitt barn?

Svår fråga det där – hur väl känner min mamma mig?

Eftersom hon kommer ihåg så många år av mitt liv som jag inte alls minns, känner hon väl mig på ett sätt bättre än jag själv. För barn visar tidigt sin karaktär. Med mina tvillingar skrev jag upp redan innan de var två år hur jag uppfattade deras olika personligheter. Det stämmer på pricken fortfarande!

Men samtidigt händer det ju så mycket mellan skolstart och vuxenliv som mamma inte har minsta insyn i. Upplevelser och människor som präglar en lika mycket eller mer än den tidiga barndomen.

Min mamma känner mig nog bättre än jag tror, men inte så bra som jag skulle önska. Nu när hon är över 90 år är det ändå oväsentligt. Det börjar istället bli hög tid för mig att verkligen lära känna min mamma.

Hur väl känner din mamma dig?

Min svärmor har framför allt lärt mig att bli en bättre svärmor än jag annars skulle ha varit.

Hon har också lärt mig att bli en bättre farmor än jag annars skulle ha varit.

Kanske har hon till och med lärt mig att bli en bättre mamma, åtminstone till mina vuxna barn.

Jag saknar ofta min svärmor. Vi var olika som natt och dag, men vi gillade och respekterade varann. Kärlek och respekt gav hon mig. Och tolerans.

Jag var bara 21 år. Det jag minns tydligast är känslan av att vara delad i två. Den lilla bebisen kändes fortfarande som en del av mig, fast hon samtidigt var en egen, helt oskyddad och värnlös individ. Hennes liv och hälsa var helt beroende av mig, av att jag gjorde rätt, bestämde rätt.  Så länge hon låg i min mage var allt enkelt och självklart. Nu ställdes plötsligt och överraskande massor av krav på mig, och ansvaret kändes överväldigande. Jag blev en ängslig hönsmamma, en kontrollmamma, en muminmamma med handväskan full av plåster, tänkbara mediciner och extra välling.

Oro, ängslan och ångest visste jag ingenting om innan jag blev mamma.

(Du som har barn idag, kan du t ex föreställa dig ett liv utan mobiltelefoner?)

Nu när jag läser igenom detta ser jag ju att det låter väldigt olikt mig – så negativt!!! Men så tänker jag en gång till. Den där naiva, egoistiska, tanklösa, självupptagna, optimistiska, hejdlösa stridsvagnen som var jag – det var tur att det kom en liten bebis och gjorde mig till en hel människa.

Hur har din personlighet utvecklats sedan du fick barn?

I augusti startade jag ”Mammors Underbara Berättelser” här på Farmorsbloggen.  Idag har det kommit in 29 fantastiska berättelser. På julafton har jag lovat att utse en vinnare. Första pris är ett massivt 18 K guldhjärta från LifeStone med en avgjutning av ett personligt hand- eller fotavtyck.  

Jag känner redan nu att det är en omöjlig uppgift att utse en rättvis vinnare (även om jag naturligtvis måste hålla mitt löfte). Vartenda bidrag är skrivet med hjärteblod.

En del handlar om kampen för att bli gravid, andra handlar om förlossningen, om ett annorlunda barn, om att överleva en olycka, om att överleva en svart barndom…

Hur låter din bästa, roligaste, underbaraste berättelse? För alla är vi fulla av berättelser, det vet jag! Förlossningsberättelser inte minst, läste just på Norges största mammablogg om en födande mamma som blev bortglömd i ett badkar i 5 timmar!

Jag vill läsa om en annorlunda bakgrund, en annorlunda uppväxt, kanske om en underbar mormor eller farmor. Eller en berättelse från förr!  Har du frågat din mormor hur din mamma föddes?

Forskare i Tyskland har spelat in joller, gråt och skrik från 60 nyfödda barn, tre till fem dagar gamla. Hälften av dem hade franska föräldrar, andra hälften hade tyska föräldrar.

När man lyssnade på inspelningarna, kunde man tydligt höra skillnad! De franska barnen skrek med en stigande tonhöjd, medan de tyska barnen skrek med en fallande tonhöjd.

Bebisarna härmade språket de hört i mammas mage! Sedan tidigare vet man att barn kommer ihåg tal och musik som de har hört under den senare delen av graviditeten. Men man visste inte att barnen också kan härma vad de hör.

Detta bevisar enligt forskarna, att barnens språkutveckling beror mest på fysiska förutsättningar. Alltså hur stämband och annat utvecklas. En bebis kan inte uttala vokaler förrän vid ca  3 månader.

Detta  bevisar också att spädbarnets skrik och joller inte är universellt, dvs lika över hela världen. Det är istället början till barnets språkutveckling. Bebisen härmar helt enkelt mammas språkmelodi för att fånga hennes uppmärksamhet.

Visst är det fantastiskt ? :-). Undrar om man kan höra skillnad på svenska och norska bebisar?

Källa: TT-AFP 7/11

Den 6e november 1976 gifte jag mig. För andra gången. Det har varat i 33 år nu.

Hur gör man? Många vill veta. I nya M-Magasin finns en intressant artikel om den senaste metoden.

Problemet är väl bara att när det funkar frågar man sig inte varför, och när det inte funkar är det ofta för sent att fråga.

Vi visste inte hur vi skulle bära oss åt för att leva lyckliga i 33 år. Det bara blev så.

Men jag kan förstås ändå inte låta bli att leverera några råd, nu när jag har facit. 🙂

Ha alltid något gemensamt projekt. Försök ha roligt även när livet strular. Gör mycket tillsammans. Prioritera sex. Intressera er för varann. Acceptera att den andre aldrig kan uppfylla alla dina behov. Min O. kommer aldrig att läsa dikter. Jag kommer aldrig att segla jorden runt.