Ett nytt litet barnbarn har fötts och nya perspektiv tränger sig på. Hurdan är en farmor?  Min egen dog långt innan jag föddes. Min mormor var 68 år när jag kom till, två år äldre än jag är nu. Hon hade fött åtta barn och barnbarn var ingen ny sensation. Det fanns ingen nära relation till henne och morfar som bodde så långt bort, ända nere i Skåne. Hon kände inte mig och jag kände inte henne.

Det jag minns är de mardrömslika bilresorna dit på smala, krokiga vägar. Kräkpåsar av kraftigt papper. Trasmattor, doft av vedspis och kaffe, kalla golv och en veranda full med pelargoner. Utkylda finrum som aldrig användes. Morfars kontor med gevär och uppstoppade djur.

Min mamma var ingen bra förebild när det gäller barnbarnen, även om hon tyckte bebisar var söta. Jag vill absolut inte bli som hon.

Min svärmor däremot var som klippt ur sagorna, med ett oändligt tålamod och ett outsinligt intresse för sina barnbarn. Hon blev aldrig uttråkad, aldrig uttjatad, aldrig trött på att läsa högt eller plocka fram sygrejer eller målarfärger, baka kakor eller vad nu var som önskades. Jag kommer aldrig att kunna bli som hon.

Jag vill lära känna alla mina sju barnbarn, vart och ett. Varken mer eller mindre. Vill ha dem i min famn och i mitt knä ibland. Jag vill veta vad som skrämmer dem och vad de drömmer om att uppnå, vilket godis de gillar mest och vilka böcker de läser, om de vågar ge tillbaka om någon är dum och vilka kläder de helst har på sig.

När jag tänker efter är det nog det jag hoppas kunna ge dem också. Att de kände sin mormor och farmor. På riktigt.

Linus tog bilden på BB.

Oj så många det kommer att bli, Insh´Allah som några av medlemmarna i min storfamilj alltid lägger till för att besvärja lyckan.

Bilder den kommande tiden alltså, på denna lilla goding.

Idag kom hon hem från BB, och vi hälsade på med present till storasyster, indisk hämtmat, nyplockade klarbär och – förstås – avtrycksboxar för att göra de allra första hand- och fotavtrycken.

Mamma L ville först inte vara med på bild eftersom hon enligt egen utsago ”ser ut som ett ras”.

Hm – vad tycker ni?

Nu har vi fått 6 lamm på några dagar. I lamningsfållorna under tak går de nyfödda och deras mammor instängda för observation ett par dagar. Det finns många faror för nyfödda lamm. Rävar och korpar till exempel. Ibland stänger vi in en tacka som ser höggravid ut, och hoppas hon ska lamma i fållan. Men det är väldigt svårt att se precis när det är dags. Oftast lammar tackan just efter soluppgången, kanske för att lammen ska ha dagen på sig att bli stadiga på benen? Vi går ut i fårhagen varje morgon tidigt och kollar. Finns det nyfödda lamm bär jag dem till fållan. Ofta är de varma och fortfarande lite våta. Det är magiska morgnar.

Teoretiskt sett kan det bli 18 lamm i år.

På vintern är jag ofta sur på fåren, det är en massa jobb och passning och jag känner mig bunden och hindrad. Mer än en gång den här vintern har jag bestämt mig för att nu får det vara nog, nu räcker det.

Men när lammen kommer är det nästan glömt. Igår räddade vi livet på en tacka och hennes två lamm med ett enkelt ingrepp. Hade vi inte hjälpt till hade alla strukit med. Då känner man sig väldigt lycklig och stolt.

Och imorgon kommer familjen A med lilla S och lilla A. Då är det väldigt roligt att kunna erbjuda nyfödda lamm att gosa med. 🙂

Lilla Mini sover och sover. Ofta från kl 22 till klockan 7 nästa morgon. Mamma A ammar nattmålet  i sömnen. Sen har hon en vakenperiod på morgonen, innan det är dags att sova igen mellan 10 och 14. På kvällen kan hon vara lite gnällig, men aldrig skrikig. Mamma A skriver på Facebook om hur hon bakar surdegsbröd, stickar och går på promenader i solen.

”Jag har aldrig hört henne skrika,” sa jag till mamma A igår.

”Inte jag heller!” sa lilla A. Mamma A håller förnöjt med, det närmaste Mini kommer att skrika är lite missnöjda protesttjut på kvällarna. 

Jag minns tvillingarna, som Odd och jag turades om att bära nätterna igenom, galltjutande, i flera månader. Det finns bilder på Odd med två bärselar med en bebis i varje, och hörselskydd på huvudet!

Och jag tänker på  Tiny, som skrek och skrek och måste luftas med pipventil i stjärten flera gången per dygn. Att det kan vara så olika!

En del hänger säkert ihop med att mamma A är lugn och erfaren 3-barnsmamma. Men det skulle förvåna mig om inte lilla Mini redan nu demonstrerar sin alldeles egna personlighet.

Vad åt vi hemma när jag var liten? Vardagsmaten kommer jag faktiskt inte ihåg. Men söndagsmiddagarna. Kokt höns med ris och currysås. Kalvstek med sås och potatis och inlagd färsk gurka. Till efterrätt inlagda persikor, chokladpudding eller jellopudding. Eller Brylépudding med knäcksås.

Jag minns också mammas Döspettskakor som jag trodde de hette, tills jag frågade henne häromdagen. ”Nej, det heter Dödsbäddskakor!” sa hon då. ”Jag kallade dom det för jag fick receptet av en tant i Markaryd, och hon hade fått det av sin moster på hennes dödsbädd. Det var ett väldigt hemligt recept.”

Usch vilket namn! Kakorna, om man nu ska kalla det för kakor, minns jag som himmelskt goda. De bakades i små runda formar och var fluffiga, helt ihåliga, som små uppblåsta kockmössor. Vi åt dem varma med smör, kanske var det just det smältande smöret som gjorde dem så goda?

Jag fick receptet av mamma på telefon igår, ska provbaka och återkomma med både bild och recept! 🙂

Undrar just vad lilla Mini kommer att minnas för läckerheter från sin barndom? Just nu sover hon nästan jämt, hon sover och sover och skiljer sig därmed kapitalt från sin kusin Tiny som aldrig sov, ens som nyfödd. I alla fall inte mer än två timmar i sträck. Och inte på dagen.

Jag ringde hem till de blivande storasystrarna för att fråga barnens farfar och farmor om de hade några nyheter, och lilla A svarade.

”Vi vet redan vad det blev, det blev en liten flicka! ”

Vi som hade ställt in oss på en lång natts väntan.

Men lilla I hade väldigt bråttom ut, mamma A och P hann bara vara på BB knappt två timmar! Tur att mamma A har rutin. 🙂

Lite senare plingade det till i mobilen, och jag fick världens finaste bild, den där som varje mormor väntar på.

 Imorse kom nästa bild. Lite suddig mobilbild, men ändå… Lilla I har redan hittat tummen, så himla bra! Hoppas hon inte glömmer bort den, så skönt att slippa nappstrulet!

 Detta måste förstås firas med lite extra fredagsmys på jobbet. På Ellös Bageri köpte jag den enda tårtan som fanns kvar och en riktigt dyr Harry Boy Special. Idag är det en tur- och Lyckodag.

Åh, jag har en skatt som jag inte kan visa!

Den allra första bilden på Irma, P:s och Mamma A:s tredje dotter som föddes för bara tre timmar sedan! 🙂

Mamma A mms:ade från BB, och jag vill förstås inte publicera bilden utan att ha fått OK från henne. Men jag ser det allra sötaste, runda lilla ansikte titta fram ur under en liten flanellmössa, och jag skymtar den där brickan med en flaggstång på i bakgrunden.

Vilken obeskrivlig lycka. Allt gick bra. Väldigt fort, men bra. Nu är allting förändrat igen, en ny människa har tagit plats.

I stället för en bebisbild på Irma kommer här en bild på Sylvia, en fin skulptur som mamma A har gjort.

Bing Yu är bara fem dagar gammal, vi blir hembjudna till lägenheten på 17e våningen för att titta på underverket. Jag tvättar mina händer noga och sträcker fram ett finger, ser om han har lust att hälsa på mig. Det har han. Det där greppet, det är magiskt.

Vad har jag för mål för min fritid det här året?

Den var lätt. Jag ska ha roligt på min fritid. Det betyder att göra roliga saker med Odd, med mina barn och barnbarn eller för mig själv.

Här kommer en lista, men den är inte färdig :

Glasmålningskurs hos Ewa Evers, keramikkurs med stora A i sommar, lära mig dansa tango i juli på Krokstrandsfestivalen  Man Must Dance med Odd, övernattningsresa med barnbarnen i båten, Kinaresa i vår med Odd, fortsättningskurs i foto i sommar, göra färdigt mammas memoarbok, bo i båten två veckor, bara blommor och sittgrupp i växthuset i sommar (inga krävande odlingar!!), passa nyfött barnbarn, fortsätta anlita RUT för månadsstädning, fotografera mera osv osv

I helgen måste jag välja bort att träffa nyfödda Tiny och mina två andra barnbarn i Göteborg, eftersom lille L kommer hem på besök med sin pappa. Det var så väldigt länge sedan vi träffades, flera veckor tror jag.  Det känns trist att inte kunna dela på sig. En välbekant känsla, konstigt nog…

Men LÄNGTAR efter lille L! Och inte bara jag. Snögrottan och inte minst Sigge väntar på honom.

Här är några nytagna bilder som stolt mamma har tagit på sina älsklingar.