Naturligtvis gjordes avtryck på Tiny redan när hon bara var några timmar.  Och det blev perfekt! Både i avtrycksboxen och på papper.

Shiloh (uttalas ”schajlo”) får i fortsättningen heta Tiny på bloggen. Det hette hon i magen, så det känns naturligt. De andra barnbarnen heter ju Lilla S och Lilla A och Lille L, för att deras föräldrar tycker att det känns bäst att inte använda hela deras riktiga namn på bloggen.

Tinys mamma är född till att vara mamma. Hon har alltid burit, passat, matat och tagit hand om bebisar. Sin egen tvillingbror inte minst. Nu byter hon blöjor och ammar som om Tiny var hennes 4e barn och inte det första. Tiny har hon redan badat, 6 dagar gammal! Pappa N är dessutom världens mest omtänksamma,  husliga och trygga person, så mitt besök idag var inte precis nödvändigt för att hjälpa till. 😉  Jag satt mest i soffan med Tiny i famnen som snusade och sov, medan N serverade te, städade och lagade lunch och nyblivna mamman vilade. Tiny sover på dagen och är vaken på natten.  Hon skriker bara när hon är hungrig, och mjölken sprutar så hungrig behöver hon inte vara många minuter.

När pappa bytte blöja öppnade Tiny äntligen ögonen, och jag lyckades få ett litet leende på bild! Fast det var nog inte meningen. Men ändå.

Vad skulle du göra om du fick en timme till varje dag?

Lille L har hittills fått mest uppmärksamhet av barnbarnen, eftersom han är minst. Han blir ju gullad med av både oss vuxna och av kusinerna som älskat att släpa, kånka och busa med honom så länge han funnits.

Sedan i lördags har han fått konkurrens. Omöjlig konkurrens. Han tog det väldigt bra, hoppade först omkring i sängen tillsammans med lilla S och lilla A medan nyblivna mamman försökte amma i hela havet stormar. Han sökte sedan tröst hos farbröderna i köket och kom slutligen på knepet att göra som alla andra, nämligen fotografera bebisen.

Precis hemkommen från första mötet med nya barnbarnet, det är sent och jag känner mig helt utmattad av all sinnesrörelse och kärlek, men måste bara få dela med mig av ett par bilder.

Det är två och ett halvt år sedan sist. En mycket matt och trött, men lycklig röst i telefonen, och ett svagt gnyende i bakgrunden. Det gick bra. Bebin mår bra, och mamman mår bra.

Den gången hade jag själv skjutsat föräldrarna till BB, och kramat om innan de försvann innanför sjukhusporten. Sen blev det en djävulsk, tyst väntan i 36 timmar som jag helst inte vill uppleva igen. Till sist ringde jag förlossningen, helt förtvivlad av oro, och kopplades till en underbar barnmorska som sa: ”Vänta lite, jag ska lämna över telefonen…” och så fick jag äntligen höra att allt nyss hade slutat lyckligt, även om det varit väldigt besvärligt och utdraget.

Jag vet inte vad jag vill just nu. Att hon ska ringa redan när de åker in till BB, eller att hon ska vänta tills bebisen är född. Jag kan ju inget göra! Helst skulle jag ju vilja vara med hela tiden, det är bara att erkänna! Komma med svala fuktiga handdukar, hålla handen, peppa… Pappan kunde säkert också behöva stöttas, det är första gången för honom också.

Men jag vet förstås att det är helt omöjligt. Vi kommer inte ens att få hälsa på efteråt, inga besök tillåts pga smittorisken just nu. Det går svininfluensa, RS-virus, vanlig influensa och vinterkräksjuka. Inte ens syskon släpps in.

Jo, nu har jag bestämt mig,  jag vill absolut veta när de åker in, det vill jag! Hur olidligt det än kommer att bli att sitta här, tio mil bort, med armarna i kors…

Jag var bara 21 år. Det jag minns tydligast är känslan av att vara delad i två. Den lilla bebisen kändes fortfarande som en del av mig, fast hon samtidigt var en egen, helt oskyddad och värnlös individ. Hennes liv och hälsa var helt beroende av mig, av att jag gjorde rätt, bestämde rätt.  Så länge hon låg i min mage var allt enkelt och självklart. Nu ställdes plötsligt och överraskande massor av krav på mig, och ansvaret kändes överväldigande. Jag blev en ängslig hönsmamma, en kontrollmamma, en muminmamma med handväskan full av plåster, tänkbara mediciner och extra välling.

Oro, ängslan och ångest visste jag ingenting om innan jag blev mamma.

(Du som har barn idag, kan du t ex föreställa dig ett liv utan mobiltelefoner?)

Nu när jag läser igenom detta ser jag ju att det låter väldigt olikt mig – så negativt!!! Men så tänker jag en gång till. Den där naiva, egoistiska, tanklösa, självupptagna, optimistiska, hejdlösa stridsvagnen som var jag – det var tur att det kom en liten bebis och gjorde mig till en hel människa.

I augusti startade jag ”Mammors Underbara Berättelser” här på Farmorsbloggen.  Idag har det kommit in 29 fantastiska berättelser. På julafton har jag lovat att utse en vinnare. Första pris är ett massivt 18 K guldhjärta från LifeStone med en avgjutning av ett personligt hand- eller fotavtyck.  

Jag känner redan nu att det är en omöjlig uppgift att utse en rättvis vinnare (även om jag naturligtvis måste hålla mitt löfte). Vartenda bidrag är skrivet med hjärteblod.

En del handlar om kampen för att bli gravid, andra handlar om förlossningen, om ett annorlunda barn, om att överleva en olycka, om att överleva en svart barndom…

Hur låter din bästa, roligaste, underbaraste berättelse? För alla är vi fulla av berättelser, det vet jag! Förlossningsberättelser inte minst, läste just på Norges största mammablogg om en födande mamma som blev bortglömd i ett badkar i 5 timmar!

Jag vill läsa om en annorlunda bakgrund, en annorlunda uppväxt, kanske om en underbar mormor eller farmor. Eller en berättelse från förr!  Har du frågat din mormor hur din mamma föddes?

Någon kanske märker att Farmorsbloggen har ändrat utseende en aning. En del saker har flyttat runt.

Det beror på att bloggen flyttar in hos Allt för Föräldrar imorgon onsdag! Och de vill ha plats för lite annonser i högerspalten. Du som läser behöver inte göra någonting, du kan fortsätta logga in på www.farmorsbloggen.se precis som vanligt. Men från torsdag kan du dessutom hitta Farmorsbloggen på Allt för Föräldrars hemsida, tillsammans med Vimmelmamman, Josefine, Tumadre och Ung mamma 15 😉

Forskare i Tyskland har spelat in joller, gråt och skrik från 60 nyfödda barn, tre till fem dagar gamla. Hälften av dem hade franska föräldrar, andra hälften hade tyska föräldrar.

När man lyssnade på inspelningarna, kunde man tydligt höra skillnad! De franska barnen skrek med en stigande tonhöjd, medan de tyska barnen skrek med en fallande tonhöjd.

Bebisarna härmade språket de hört i mammas mage! Sedan tidigare vet man att barn kommer ihåg tal och musik som de har hört under den senare delen av graviditeten. Men man visste inte att barnen också kan härma vad de hör.

Detta bevisar enligt forskarna, att barnens språkutveckling beror mest på fysiska förutsättningar. Alltså hur stämband och annat utvecklas. En bebis kan inte uttala vokaler förrän vid ca  3 månader.

Detta  bevisar också att spädbarnets skrik och joller inte är universellt, dvs lika över hela världen. Det är istället början till barnets språkutveckling. Bebisen härmar helt enkelt mammas språkmelodi för att fånga hennes uppmärksamhet.

Visst är det fantastiskt ? :-). Undrar om man kan höra skillnad på svenska och norska bebisar?

Källa: TT-AFP 7/11