Lille Ls mamma behövde barnvakt och ingen var gladare än jag för det.

Jag fick en riktig myskväll med barnbarnet som snart fyller fyra, honom som jag varit så nära från början när vi bodde grannar på ön. Det var jag som körde in hans föräldrar till BB på NÄL när det var dags, och  Lille L har jag bytt blöjor på, matat, tröstat och nattat redan när han var riktigt liten. Sen flyttade de till stan och det blev längre mellan mötena.

På många sätt har det blivit bättre för lille L, han har fler kompisar, föräldrar som trivs med livet och ett dagis som han älskar.

Men jag saknar ofta den där närheten vi hade. Därför är det underbart att få vara på tu man hand sådär, en kväll. Även om det inte händer så mycket mer än att jag blandar kvällschoklad, han ser på TV och sen somnar i soffan med snutten.

Hur ser du ut?

Hur jag ser ut har jag faktiskt väldigt dålig koll på. Min kroppsuppfattning stämmer inte alls varken med verkligheten eller med hur jag ser ut på bild. Ena dagen tycker jag att spegelbilden inte är så tokig alls, nästa dag ryser jag av fasa när jag ser ett foto jag råkat fastna på. Är det jag? Den jättedamen?
På Xtravaganzakursen fick vi i hemläxa att skaffa en målbild och ta med oss till nästa träff. En bild där vi har den vikt som vi skulle vilja ha.
Men det finns väldigt få bilder på mig överhuvud taget, och nästan inga i helfigur. Det är ju alltid jag som hållit i kameran… Kanske för att slippa bli fotad?
Till slut hittade jag en bild från 1976, sommaren innan jag gifte mig, där jag vet att jag vägde 65 kg, alltså 5 kg mindre än min målvikt. Det är en fin bild på en glad och lagom smal Katinka, tagen i en liten hamn på Gotland.
Gissa vad jag har skrivit i bildtexten i fotoalbumet?
”Usch vilka bilringar!”
Nu har jag bestämt mig för att starta ett nytt fotoprojekt. Självporträtt ska det heta. Vid 60 års ålder måste jag ju ta reda på hur jag ser ut!

– Posted using BlogPress from my iPad