…mer pengar, mer tid, bättre kontakter, bättre utbildning, snyggare kropp, mäktigare vänner, finare familj.  Då skulle jag ha det självförtroende som krävs för att våga ta steget och göra det jag drömmer om. Eller?

Nej, det är klart att det bara handlar om hinder inombords, om man inte vågar.

Min mamma och pappa reste till Amerika 1949 nästan utan pengar, men med ett stort bagage av smörkylare som pappa hade uppfunnit och tänkte sälja over there.  De var nygifta och hade bara känt varandra en mycket kort tid. De tog sig med Greyhound tvärs över hela USA till Californien och tillbaka igen. De bodde på billiga motell och hos utvandrade kusiner och andra avlägsna släktingar, och var borta i sex månader. De fick låna pengar till båtbiljetten hem igen av en svensk tandläkare. Pappa sålde inte en enda smörkylare. Mamma kräktes hela vägen hem över Atlanten, hon hade mig i magen.

Hur vågade de? Det fanns inga mobiler, inga ATM-maskiner, inget Internet. Inga mödravårdscentraler. När de kom till Sverige igen var hon redan i femte månaden.

Jag tror att de helt enkelt hade oceaner av äkta självförtroende och tillit. Tro, hopp och kärlek. Det blev ingen succé med de där smörkylarna, inte med de andra affärerna som pappa hade hoppats på heller. Men det blev inte katastrof. Livet gick vidare och de fortsatte att satsa på nya drömmar. Det gick ändå rätt bra till slut, och jag vet att pappa var väldigt nöjd med sitt liv när han dog.

Han ångrade inget han inte hade gjort.