Imorse nere på Bua Brygga där Snäckedjupet fortfarande är fruset. Jag hade släpat med mig både stativet och kameran med det tunga teleobjektivet. Fast jag vet att det inte räcker, det är för långt avstånd till alla flockarna av strandskator, ejder, mås och svanar som ligger där ute på öppna vattnet och letar mat på lerbottnarna. Nåja, det var ju i alla fall bra motion.

Och skam den som inte försöker!

Hjärtat hoppar till när jag försöker zooma in några måsar som dyker där borta.  Över mitt huvud hörs: ”oynk oynk oynk oynk…”

Svanarna flyger i sträng formation där uppe, jag höjer kameran mot himlen och smattrar av mina bilder kontinuerligt och hoppas att någon av dem ska bli skarp nog.

Men ingen bild av minst 20 är egentligen tillräckligt skarp. Den här är ändå underbar, med vingarna i magisk följd, som om det var en enda svan som repeterar sig själv.

Kanske dags att investera i ett bättre teleobjektiv?

Det finns väldigt lite bilder på mig. Jag har väldigt vag uppfattning om hur jag egentligen ser ut på bild. Stillbild. I spegeln kan man ju röra på sig. Jag hatar att bli fotograferad. Ett fruset ögonblick. Rynkor, skuggor, valkar, konturer som jag inte vill kännas vid. Det där är ju inte jag?

Jag har hatat min egen bild på foto hela livet. Först när en bild är sådär 20 år gammal kan jag tycka att den är fin. Porträttbilder från min 50-årsfest ger fortfarande ångest.

Det är ju inte klokt. Hur tänker jag egentligen? Mina barn och barnbarn ska väl kunna se hur mamma/mormor/farmor såg ut på mer än några få bilder från dopkalas och andra fester?

Därför har jag bestämt att starta Projekt Självporträtt. Det var rätt länge sen jag bestämde det, utan att det har hänt så mycket. Det tar emot något fruktansvärt. Inga bilder jag tar duger. För nära, för bleka, för hårda, för feta, för gamla, för arga, för glada, för mycket tänder, för små ögon. Åh vad jag avundas alla mammabloggare som stolt och ogenerat poserar framför spegeln i Dagens Outfit, med kameran i hand!

Idag kom jag på lösningen. Jag ska bara ta bilder med min Iphone! Mycket mer kravlöst, och kul att experimentera med olika vinklar och olika ljus.

Här kommer de första!

Plötsligt plingar det till i min Iphone. Jag sitter i ett arbetsmöte och känner mig först lite besvärad och generad för att jag inte kommit ihåg att stänga av mobilen. Men jag kan förstås inte låta bli att kika ändå. Meddelandet är från mamma A.

”Hej! Nu börjar jag titta lite, och le 🙂 Puss.”

Och så steg humöret några grader och mungiporna drar sig uppåt igen. Livet är härligt!