Den här artikeln i GP kommer att /borde väcka en ordentlig debatt om familjepolitiken i Sverige!

GP har spetsat till rubriken:

”En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka!”

För mig och många i min generation, födda på 50-talet, vrider artikeln om en kniv i själen. Det går ju inte att göra ogjort det vi gjorde på 70- och 80-talet med barnen. Dagis eller dagmamma så tidigt som möjligt var norm för den som hade jobb. Innan barnen kunde prata eller gå, lämnade vi dem hela dagarna till någon annan, eller rättare sagt till några andra.

Att vara hemma med sina barn om man kunde få dagisplats var mossigt, tråkigt, själsdödande. Om man inte var religiös eller överpräktig vill säga. Då var man kanske medlem i HAR, en militant hemmafruorganisation. Vi mammor och pappor med spännande jobb och bra betalt rynkade på näsan åt HAR. Visserligen grät mitt barn hjärtskärande när jag lämnade på morgonen, men när jag ringde och kollade från jobbet var hon/han glad igen. Ingen skada skedd – eller?

Idag, med 40 års perspektiv på mina 4 barns uppväxt, kan jag helt enkelt inte fatta hur vi prioriterade de där första småbarnsåren. 

Vad var det vi var så rädda att behöva offra?

Jo jag vet, villalån skulle amorteras, man måste ha två bilar om man bor på landet (måste?) , ridning var familjens stora – och dyra – hobby. Men vi hade säkert kunnat växla ner några gånger i vårt liv, för småbarnens skull, utan att förlora jobbet eller sälja huset. Om vi verkligen hade velat och förstått att det var viktigt på sikt.

Våra barn blev inte psykiskt sjuka eller på annat sätt allvarligt skadade av sina många timmar med dagmammor och dagisfröknar. Men tiden vi förlorade tillsammans är borta. Jag saknar den, mitt liv är fattigare än det skulle kunnat vara. Kanske deras också.  Jag är avundsjuk så det värker på dagens föräldrar som drar ut på barnledigheten i över ett år, och sedan gör allt för att hämta tidigt på dagis. De har insett vad som är viktigast just nu i deras liv. Våra barn gör inte samma val som vi gjorde.

 Säkert är artikeln smärtsam läsning för massor av föräldrar även idag. Särskilt för enastående, heltidsarbetande mammor med ensam vårdnad. De är vår tids stora hjältar.

Heja GP och professor Annica Dahlström! Den här debatten är så viktig, hoppas den inte fastnar i genuskrig bara!

Plötsligt händer det, man ramlar på någonting som tar raka vägen in i mjuka själen. Det kan vara ett konstverk, en bild, en låt.

Idag hände det på fotosajten Flickr när jag gick igenom veckans fotobidrag till gruppen FotoSöndag. Det var den här bilden av signaturen elenoria2, eller rättare sagt texten under, som klickade direkt med mitt nuvarande själstillstånd. Ja kanske med hela min livsfilosofi över huvud taget?

-Det är omöjligt, sa Tvivlet
-Det är farligt, sa Rädslan
-Det är onödigt, sa Förnuftet
…Prova ändå…viskade Hjärtat ♥

 Jag har sökt efter upphovskvinnan/mannen på Google utan att hitta någon, den här lilla versen finns i massor av bloggar och facebookinlägg.