Naturen laddar för den stora förändringen. När jag går min morgonpromenad ner till Bua Brygga blåser det iskallt och solen värmer inte alls. Men fåglarna flyger med pinnar i näbben och det lilla vattenfallet i brinken porlar lite starkare idag än igår.

Mamma A skickar dagens MMS med lilla Mini. Det är så enormt roligt att få de där bilderna. Hon sover på nästan alla. Vilken skillnad det är på oss människor från allra första början! Jag skrev ner några rader om mina tvillingars olika karaktär, så som jag uppfattade dem när de bara var några månader. Det är häpnadsväckande hur det stämmer fortfarande, 33 år senare!

Känner du några ovanligt spännande människor?

Imorse nere på Bua Brygga där Snäckedjupet fortfarande är fruset. Jag hade släpat med mig både stativet och kameran med det tunga teleobjektivet. Fast jag vet att det inte räcker, det är för långt avstånd till alla flockarna av strandskator, ejder, mås och svanar som ligger där ute på öppna vattnet och letar mat på lerbottnarna. Nåja, det var ju i alla fall bra motion.

Och skam den som inte försöker!

Hjärtat hoppar till när jag försöker zooma in några måsar som dyker där borta.  Över mitt huvud hörs: ”oynk oynk oynk oynk…”

Svanarna flyger i sträng formation där uppe, jag höjer kameran mot himlen och smattrar av mina bilder kontinuerligt och hoppas att någon av dem ska bli skarp nog.

Men ingen bild av minst 20 är egentligen tillräckligt skarp. Den här är ändå underbar, med vingarna i magisk följd, som om det var en enda svan som repeterar sig själv.

Kanske dags att investera i ett bättre teleobjektiv?

Det finns väldigt lite bilder på mig. Jag har väldigt vag uppfattning om hur jag egentligen ser ut på bild. Stillbild. I spegeln kan man ju röra på sig. Jag hatar att bli fotograferad. Ett fruset ögonblick. Rynkor, skuggor, valkar, konturer som jag inte vill kännas vid. Det där är ju inte jag?

Jag har hatat min egen bild på foto hela livet. Först när en bild är sådär 20 år gammal kan jag tycka att den är fin. Porträttbilder från min 50-årsfest ger fortfarande ångest.

Det är ju inte klokt. Hur tänker jag egentligen? Mina barn och barnbarn ska väl kunna se hur mamma/mormor/farmor såg ut på mer än några få bilder från dopkalas och andra fester?

Därför har jag bestämt att starta Projekt Självporträtt. Det var rätt länge sen jag bestämde det, utan att det har hänt så mycket. Det tar emot något fruktansvärt. Inga bilder jag tar duger. För nära, för bleka, för hårda, för feta, för gamla, för arga, för glada, för mycket tänder, för små ögon. Åh vad jag avundas alla mammabloggare som stolt och ogenerat poserar framför spegeln i Dagens Outfit, med kameran i hand!

Idag kom jag på lösningen. Jag ska bara ta bilder med min Iphone! Mycket mer kravlöst, och kul att experimentera med olika vinklar och olika ljus.

Här kommer de första!

Plötsligt plingar det till i min Iphone. Jag sitter i ett arbetsmöte och känner mig först lite besvärad och generad för att jag inte kommit ihåg att stänga av mobilen. Men jag kan förstås inte låta bli att kika ändå. Meddelandet är från mamma A.

”Hej! Nu börjar jag titta lite, och le 🙂 Puss.”

Och så steg humöret några grader och mungiporna drar sig uppåt igen. Livet är härligt!

När utmanade du senast dig själv? Den här farmorsfrågan kom jag på efter att ha läst ett inlägg i min favoritblogg Lyckobloggen som skrivs av lyckoforskare på Umeå Universitet. Det handlade om att våga verka dum, att anta de små utmaningarna i vardagen och gå utanför sin trygghetszon.

Vad kan egentligen hända om jag börjar dansa på vägen när jag går min morgonpromenad och har Tina Turner i hörlurarna? Varför ler jag inte mot den okända kvinna som står bakom mig i kön på ICA, och pratar bort den tråkiga väntetiden istället för att tjuvläsa Se & Hör? Vem är jag rädd för?

Att komma på stora utmaningar som att gå ner i vikt, sluta stressa, lära sig något nytt, det är faktiskt ganska enkelt.  

Men att lämna sin trygghetszon, göra något litet och till synes obetydligt som går utanför ramarna och strunta i om man eventuellt uppfattas som en idiot av omgivningen. Det är riktigt svårt. Fastän min pappa var en mästare på just detta och jag borde ha lärt mig något av honom.

Tänk på hur det känns att åka hiss med en främling. Eller stå i en fullpackad transferbuss på flygplatsen. Eller komma in på ett cafe där man inte kan få ett eget bord, men där det finns gott om lediga stolar vid upptagna bord…

Tänk så många roliga möten som väntar om jag vågar gå utanför min trygghetszon i de här situationerna och riskera ett leende och och några vänliga ord.

Förresten, vadå riskera – vad kan egentligen hända?

Vad gör man inte för en bild? Plockar ihop blomkål, ananas, kålrabbi, kiwi, bananer, vindruvor i en antik träbunke, arrangerar externa blixtar, bakgrund och kameran på stativ.

Som sagt. Bakom kameran gör jag nästan vad som helst…

Idag var det invägning på Xtravaganza efter fem veckor på helfart. I min grupp på Allsports gym i Henån är vi bara två som har hållit ut med våra pulversoppor hela tiden. Det är jag och en man som dessutom tränar för Göteborgsvarvet.
Jag hade gått ner 9,9 kg på den här tiden! Yippee! Det känns på kläderna och syns i spegeln, så jag var lite beredd.
Men det roligaste av allt var värdet på min ”metaboliska ålder”.
När jag började var den 70 år, dvs tio år äldre än min verkliga ålder.
Idag var siffran 52 år! Att gå ner i vikt är alltså rena föryngringskuren också!
Undrar om jag kan gå ner till 45 år? Då kommer jag ungefär i takt med hur jag känner mig på insidan. 🙂

– Posted using BlogPress from my iPad

När utmanade du sist dig själv?

Vad åt vi hemma när jag var liten? Vardagsmaten kommer jag faktiskt inte ihåg. Men söndagsmiddagarna. Kokt höns med ris och currysås. Kalvstek med sås och potatis och inlagd färsk gurka. Till efterrätt inlagda persikor, chokladpudding eller jellopudding. Eller Brylépudding med knäcksås.

Jag minns också mammas Döspettskakor som jag trodde de hette, tills jag frågade henne häromdagen. ”Nej, det heter Dödsbäddskakor!” sa hon då. ”Jag kallade dom det för jag fick receptet av en tant i Markaryd, och hon hade fått det av sin moster på hennes dödsbädd. Det var ett väldigt hemligt recept.”

Usch vilket namn! Kakorna, om man nu ska kalla det för kakor, minns jag som himmelskt goda. De bakades i små runda formar och var fluffiga, helt ihåliga, som små uppblåsta kockmössor. Vi åt dem varma med smör, kanske var det just det smältande smöret som gjorde dem så goda?

Jag fick receptet av mamma på telefon igår, ska provbaka och återkomma med både bild och recept! 🙂

Undrar just vad lilla Mini kommer att minnas för läckerheter från sin barndom? Just nu sover hon nästan jämt, hon sover och sover och skiljer sig därmed kapitalt från sin kusin Tiny som aldrig sov, ens som nyfödd. I alla fall inte mer än två timmar i sträck. Och inte på dagen.