Projekt självporträtt.
Det finns väldigt lite bilder på mig. Jag har väldigt vag uppfattning om hur jag egentligen ser ut på bild. Stillbild. I spegeln kan man ju röra på sig. Jag hatar att bli fotograferad. Ett fruset ögonblick. Rynkor, skuggor, valkar, konturer som jag inte vill kännas vid. Det där är ju inte jag?
Jag har hatat min egen bild på foto hela livet. Först när en bild är sådär 20 år gammal kan jag tycka att den är fin. Porträttbilder från min 50-årsfest ger fortfarande ångest.
Det är ju inte klokt. Hur tänker jag egentligen? Mina barn och barnbarn ska väl kunna se hur mamma/mormor/farmor såg ut på mer än några få bilder från dopkalas och andra fester?
Därför har jag bestämt att starta Projekt Självporträtt. Det var rätt länge sen jag bestämde det, utan att det har hänt så mycket. Det tar emot något fruktansvärt. Inga bilder jag tar duger. För nära, för bleka, för hårda, för feta, för gamla, för arga, för glada, för mycket tänder, för små ögon. Åh vad jag avundas alla mammabloggare som stolt och ogenerat poserar framför spegeln i Dagens Outfit, med kameran i hand!
Idag kom jag på lösningen. Jag ska bara ta bilder med min Iphone! Mycket mer kravlöst, och kul att experimentera med olika vinklar och olika ljus.
Här kommer de första!
Kommentarer
Kul och utmanande.
Själv kan jag ibland sörja att det finns så lite bilder på mig eftersom det är jag som tar alla bilderna.
När Minsting var liten tog jag nästan maniskt kort på honom och mig tillsammans.
Nu faller det på att jag knappt orkar hålla honom uppe på ena armen.
😉
På de två mindre bilderna känner jag igen dig men kvinnan på den lite större bilden skulle jag inte ha gissat var du.
Kul att få se en ny Katinka.
Så bra att du tänkte sådär när han var liten åtminstone! Mina stora barn älskar bilder på oss tillsammans när de var små, men det finns som sagt nästan inga. Tack för att du tittar in och skriver! 🙂
Kommenteringen är stängd.