Tänk så fort man vänjer sig vid lycka. Hur bortskämd får man bli? Så överlyckliga, tacksamma och glada vi var när lilla Mini föddes för en månad sedan, frisk och välskapad. Nu är det en självklarhet, både att hon finns och att allting gick bra.

Imorgon ska jag vara mormor hela dagen. Jag hade egentligen fyra ärenden i Göteborg, men har avbokat allihop utom optikern. Det är viktigare att njuta av mamma A och lilla Minis sällskap. Vi ska bara fika och prata,  hämta lilla A i skolan för att  ta bussen till stan och flanera lite i Linné.

För övrigt är kalendern full av roliga händelser hela våren.

Redan nästa vecka flyger jag till Kroatien för några dagar. Jag letar efter ett nytt vinterkvarter. Ett nytt fotfäste, en plats där jag kan arbeta och leva fastän det är vinter. Inte en vinter till som den här. Framförallt inte alla mina framtida vintrar. Jag tänker inte bli pensionär på ett mörkt, kallt, ensamt ställe där man riskerar att sitta instängd och bortglömd mellan matleveranserna från hemtjänsten. Usch, jag ser sådana liv på nära håll här! 

I april är det först fotokurs med Patrik Larsson och sedan  Barnmässa i Göteborg, och då ska jag vara med i AlltförFöräldrars monter och göra avtryck på små bebisar, jättekul!

I maj är det sjösättning! Tjohoo, livet kan börja igen! 🙂

I maj är det också  MammaGalan i Stockholm, hur kul som helst. Bara några dagar senare har jag födelsedag och ska resa på en liten rundtur till Skåne och Kalmar med Odd.

Juni börjar med en långhelg i Paris, också fotokurs men den här gången Street Photograhpy med Marcus Johansson.

Och sen är det sommar!

Vad ser du fram emot?

Nu måste jag verkligen svara på den här frågan, det borde varit gjort igår redan.

Vet inte varför jag skjuter upp det, varför det känns så svårt?  Till vem eller vad ger du din tid?

För numera tänker jag verkligen efter innan jag spenderar min dyrbara tid på någon eller något. Det började redan för ett par år sedan, när jag kom i kontakt med min lifecoach Eva i Chicago och började prata regelbundet med henne. Timslånga sessioner på Skype ungefär en gång i månaden.

Men trots samtalen med henne lyckades jag lura mig själv och fortsätta missbruka min tid så grundligt att jag gick in i väggen september 2009. Jag är faktiskt inte tillbaka ännu efter det. Inte sjukskriven, men inte heller densamma.

Kanske är jag helt enkelt friskare än innan? Är man nödvändigtvis sjuk för att man har lite svårt att passa tider, inte kommer ihåg vad folk heter, inte gillar många människor på en gång? 

Kanske är den där frågan så svår att svara på, för att jag har lite dåligt samvete? För numera är jag superegoistisk med min tid.

Vill jag inte följa med när vi är bortbjudna, så går jag inte. Känner jag när det är dags att åka någonstans, att jag egentligen inte vill, så ringer jag återbud. Har jag inte lust att svara i telefonen, så gör jag inte det.

Om det tar emot att göra något tråkigt så struntar jag i det. (Min resväska sedan Malaysiaresan står fortfarande sedan slutet av januari ouppackad på en stol i övre hallen.) Vad spelar det för roll? Vår snälla RUT, som heter Elisabeth, städar ju runt omkring den. Snart får jag ett ryck av inspiration och packar upp. En annan dag.

Idag gör jag det jag vill, och tycker är roligt. Vem vet hur många imorgon som återstår?

En heldag i Göteborg som började med möte på Svenska Mässan om LifeStones nya Facebooksida. Szofia på företaget FollowMe är specialist på att hjälpa företag göra rätt när det handlar om sociala medier, däribland Facebook.

Efter mötet lyckades jag få en tid hos favoritfrisören Hanna på FrisörGruppen på Kyrkogatan. Lycka!! 🙂

Men innan dess hade jag drygt en timme att slå ihjäl på stan. Inga problem eftersom jag hade packat kameran med teleobjektivet och planerat att försöka prova på lite gatufotografering om jag fick tid över. Jag ska ju åka på kurs i Street Photography i Paris med fotografen Marcus Johansson i juni! Innan dess måste jag åtminstone ha provat någon gång. Det är det där med att gå utanför sin trygghetszon som är svårt, tröskeln man måste över. Att ställa sig på en gata och börja fotografera vilt främmande människor utan att fråga, det kändes inte som det lättaste!

Men nu har jag gjort det för första gången, och det var hur kul som helst.

Jag valde den fega vägen, ställde mig lutad mot en stolpe med den starka, lågt stående vårsolen i ryggen. Så att alla människor som kom emot mig var i stort sett blinda av solen, och inte såg att jag stod där med mitt 300 mm teleobjektiv. 😉

Sen stod jag helt enkelt bara där och fotade dem som såg lite speciella ut på något sätt.

Bilderna kommer en om dagen några dagar framöver. Jag börjar med en bild som är lite äcklig, men samtidigt rolig tycker jag!

Här kommer recept på en otroligt smarrig marmelad som är väldigt enkel att göra. Jag har haft det på bloggen förut, men gjort det lite enklare och lagt till lite kryddor. Marmeladen är god på bröd, skorpor och kex förstås, men också underbar till getost om man gillar det.

Katinkas Morotsmarmelad   

Till vem eller vad ger du din tid?

En hel söndag utan planer, bara ta det lugnt och hämta krafter. Humöret har inte varit det bästa på länge, jag kämpar mot deppighet och missmod. Det är den sena våren, alla dagar går det inte att parera med mental träning.

Igår porrsurfade jag på olika öar i södra Europa. Var skulle man kunna hyra ett litet hus eller lägenhet några månader varje vinter? Jag vill lära mig språket, ta del av en annan vardag, fotografera, jobba på distans.

Min kravlista är följande: Så varmt som möjligt. Det ska vara möjligt att åka tåg hit. (Barnen ska lätt kunna komma på besök.) Bra täckning (jag ska ju kunna jobba härifrån). Spännande historia och kultur. En levande bygd, med jordbruk och fiske, absolut inte något nybyggt pensionärsgetto. Storslagen natur. Nära havet. Vänliga människor. Minimal trafik.

Jag drömmer och funderar på Turkiet, på Kreta, på Sicilien.  Med dagens GP kom en resebilaga om Sicilien, det stod att ”våren kommer till Sicilien redan vid nyår”. Det stod inte att det kommer en flyktingbåt i timmen från Libyen just nu…

Om en vecka startar TUR-mässan i Göteborg. Gissa om jag tänker vara där?

Om två veckor reser jag till Kroatien för att utforska ön Brac utanför Split under fyra dagar. Men jag är lite rädd att det är för kallt där mellan november och februari.

Oj, jag har glömt svara på senaste Farmorsfrågan. Fast sanningen är att jag har försökt men inte kommit någon vart… 🙁

Frågan var ungefär: ”Känner du några speciella och spännande människor?”

Det har funnits flera väldigt spännande människor i mitt liv. Min pappa är den första och kanske den viktigaste, för han blev ju modellen för vad som är en spännande människa i mina ögon. Dvs en som vågar ha egna idéer,  som letar sig runt hinder på nya vägar och tänker stort utan att låta sig nedslås av andra människors kritik eller avundsjuka.

Kerstin Cruickshank var också en sådan människa, en av mina bästa vänner på den tiden jag var ensam mamma. 1975 hade Kerstin och jag långt framskridna planer på att resa till Haiti och bosätta oss där. För ett tag sedan hittade jag ett brev från svenska konsuln i Port au Prince, som på det bestämdaste avrådde mig från att komma dit. Men om jag inte hade träffat Odd och blivit kär, vet man aldrig vad som hade hänt.  Det gäller att välja vilka bananskal man ska halka på i livet…

Men de senaste åren har det varit glest mellan de riktigt speciella människorna i mitt liv. Det känns trist. Det är dags att börja se sig om.

Oj, oj, vilken dag. Jag är totalt färdig.

Först Webcoast på Lindholmen Science park, sedan inflyttningsfest hos pappa L och E.

Dessutom kärt besök av store J med gullig flickvän (som också börjar på J, hur ska detta gå? 😉 )

Orkar faktiskt inte skriva mer nu, det får räcka med bilder.

På lördag är månen väldigt nära jorden. Det dröjer 20 år innan den kommer lika nära igen.

På hemväg från gymmet ikväll såg jag den hänga ovanför Orust, nästan helt full, bara lite naggad i ena kanten.  Jag insåg plötsligt att det är NU, nu eller aldrig! På lördag kanske det regnar.

Så jag rusade in med kängorna på, hojtade till Odd att jag måste ner till sjön och fota månen, slet åt mig stativ och kamera och ut igen till bilen som stod med motorn igång.

”Vänta, jag kommer också!” ropade Odd, ”Du kanske behöver assistans.”

Och det var en himla tur att han följde med, för utan hans fot på stativets ena ben hade jag inte kunnat luta det så mycket som behövdes utan att det hade tippat över.

Jag använde min Nikon D300s, ett 70 – 300 mm teleobjektiv, stativ och fjärrutlösare för att undvika rörelseoskärpa. Åh vad jag är nöjd med bilderna!