Två månaders tystnad på bloggen växer till ett svart hål. Jag undviker datorn. Börjar spela korsord på mobilen. Startar salladsodling i källaren. Det är oroande tecken som jag känner igen. Är det dags nu igen? Så många saker jag har släppt taget om hittills i mitt liv, för att en ny passion har drabbat mig. Ridningen, målningen, spelandet ( piano/fiol/dragspel/ukulele/bouzouki) fotograferandet, körsången. Med flera passioner som försvunnit så långt in i dimman att jag helt glömt bort dem. Visst ja. Företaget. Jag blev ju faktiskt Årets företagare i Orust kommun 2005. Hur kunde jag glömma det? En ny passion förstås.
Nu är jag drabbad av Sara Bäckmo och Skillnadens Trädgård.
Den här gången är det annorlunda. Odlandet är mitt livs sista stora passion, den organiseras för att vara hållbar även den dag jag måste ta mig runt mellan pallkragarna med rollator. MEN – jag ska inte sluta blogga. Bloggen är min minnesrollator, och den behövs redan nu. Problemet är bara hur jag ska göra med familjebilder och händelser som inte handlar om trädgård eller segling. Jag vill inte göra samma misstag som under 80- och 90-talet, när jag hade fyra småbarn som jag fotade mest när de satt på ryggen av en ponny. Idag har jag åtta barnbarn. Om tio år vill jag inte bara ha bilder av dem när de drar upp morötter eller äter tomater. Finkameran tänker jag inte ge upp.
Författandet vill jag inte heller ge upp. Men det känns inte lika självklart längre att skriva klart nästa bok. Manuset på 440 sidor ligger på bordet i vardagsrummet, men ofta undviker jag att ens titta på det. Jag vet att jag måste börja redigera om det ska bli någon bok. Jag älskar berättelsen och vet att jag kan skriva färdigt den. Men så tänker jag på följderna av att ge ut en ny roman. Alla hundratals timmar jag måste lägga ner innan manuset är klart att skicka till förlag. Allt jag måste göra sen, om boken trycks. Stå i bokhandlar och signera, hålla föredrag på bibliotek, resa runt och prata för en massa människor och sälja. Det är tankar som får mig att tänka neeeeej, jag känner noll lust. Det negativa vägs inte upp av allt det roliga som jag också skulle kunna se fram emot. Positiva läsare, beröm, fina recensioner.
För närvarande går all min lust och det mesta av min vakna tid åt till att läsa trädgårdsböcker, fixa utomhus när vädret tillåter, kolla trädgårdsbloggar och youtubeklipp (Sara Bäckmo och Charles Dowding), planera för våren, köpa fröer och rita skisser på vilka grödor som ska avlösa varandra i olika land. Redan i december ska jag så chili och paprika inomhus.
Seglandet fortsätter förstås. Men vi har börjat planera för hemfärd. Det blir nog en annan rutt än vi tänkte från början, främst är det jag som känner ett stort motstånd inför Italiens och Frankrikes medelhavskuster. Istället funderar vi på att gå till Albanien och Kroatien och sedan ta Ellem på lastbil från Kopr i Slovenien till Strasbourg. Därifrån kan vi fortsätta på underbara kanalvägar genom Frankrike och Tyskland.
Här kommer en snabbresumé av året med en nygammal passion, som har gett mitt liv en ny inriktning. Tack vare min älskade syster som tipsade mig om Skillnadens trädgård.
Bilden överst: Växthuset i januari 2019. Nu har jag hittat till Sara Bäckmo , återuppväckt min odlarsjäl och bestämt mig för att röja i växthuset. Bilden under: Växthuset när vi kom hem från vårseglingen 20 maj. Bilden längst ner: Växthuset i december, med grönsaker som flyttats in för övervintring.
Nedan: Växthuset i sin fulla prakt 31 juli. Nya pallkragar fulla av mangold.
Nedan. I mars stod jag i övre hallen och upptäckte en logisk och estetisk utökning av odlingsytan i trädgården.
Bilden under: Sagt och gjort. Bilden från december. Det blev nästan som jag föreställt mig.
Bilden under: Ytan bakom växthuset är trädgårdens soligaste och mest vindskyddade. Varför är det en skräp- eldnings- och komposthörna? Jag började bygga en lång odlingsbänk längs med växthuset… Bilden därefter: … och fortsatte med att täcka och sätta provisoriska pallkragar (med vitlök och schalottenlök) på resten av ytan. Här ska bli myshörna med plank mot grannen och sittplats!
Bilden under: Ännu mer odlingsyta. Skämsrabatten framför huset. Alla som går förbi ser den. En gång växte här liljor och perenner. Nästa bild: Vi täckte med kartong, tidningar, ull och ensilage. Satte tidig potatis rakt ner i ensilaget och fick en kanonskörd. Därefter pallkragar med dill, persilja, fänkål, sallad med mera. (Två av pallkragarna innehåller bara kompost på bilden.)
Nästa år tar jag bort pallkragarna och gör odlingsbäddar i tårtbitar. Tror jag.
Bilden under: Mycket vill ha mer! Vi bildar en odlingsgrupp på ön, och startar i mars en kollektivodling med tio lotter på en gammal slåttervall. Odlingen inhägnas med högt stängsel mot rådjuren, vi enas om att krav-odla. Två av oss åker på Sara Bäckmos odlingskurs. Bilden underst. Jag lägger beslag på två lotter. Så här såg de ut i slutet av augusti. Åtta upphöjda rader, grundligt täckta.
En liten bråkdel av vad första årets möda har gett i belöning. Är det konstigt att man blir odlingsfrälst?