3 februari

Resten av livet har börjat.

Det är början av februari och vår i luften. Ingen vinter i sikte. Det är kusligt och samtidigt så välkommet, fast det känns hemskt att erkänna. Jag gör det bästa av min klimatångest, är ute i trädgården hela dagarna. Röjer och gräver, släpar och eldar, rensar och planterar.

Infarten till vårt hus börjar snart likna en framsida man inte behöver skämmas för. Den lilla trädgården innanför mormors smidda järngrind ska bli en paradträdgård med rosor och grönsaker. Förut var det ett hemligt krypin bakom en hög, ogenomtränglig syrenhäck,  inramat av ett tätt snår med humle, kaprifol och clematis. Ett ställe att vara helt ifred på, utan att synas från vägen, tjuvlyssna på samtalen från de förbipasserande om jag hade lust.

Men jag har tappat lusten att gömma mig bakom buskar. Snåren är bortröjda. Tre ekar nedsågade. Nu ser man himlen igen. Det är kul att vinka till bilarna som kör förbi, heja på hundrastare och prata en stund med grannen som är intresserad av vad jag håller på med. Det ser förstås både skräpigt och konstigt ut med det tjocka täcket av ull och ensilage i den gamla liljerabatten. Hur ska något kunna växa där?

Odlingen inomhus är i full gång, liksom i växthus och pallkragar. Jag har lovat mig själv att inte så tomater förrän i mars. Men paprika, chili och aubergine är redan omskolade först gången. Kronärtskocka, rotselleri, sparris, tre sorters purjo, flera sorters lök, ampeljordgubbar, physalis, (kapkrusbär)  heliotrop och blomstertobak har tittat upp och står under växtbelysning i mitt alldeles egna odlingsrum i källaren. Det som en gång var tänkt att bli bastu.

I växthuset gror olika sorters sallad, sockerärt, dill, spenat, rädisa och sommarmorot. Där står också några redan omskolade kålplantor som är försådda inne, fyra sorter som jag hoppas kunna skörda redan i maj. En frostvakt i växthuset håller temperaturen över 2 plusgrader, vilket inte har betytt någon märkbar elkostnad hittills denna konstiga vinter.

I kallbänkar ute, med lock, väntar spenat, dill, sallad och sommarmorötter på att gro. Vitlöken har redan kommit upp så långt att jag skulle kunna skörda blast om jag ville. Rabarberknoppar tittar upp genom täcket av löv och kompost. De får lite mer ensilage över sig. I mars har jag tänkt driva upp glasrabarber, men ännu är det alldeles för tidigt.

Kroppen är min vän numera. Den har både muskler och kondition och gör inte ont så det stör. Så länge jag tränar och äter bra, och inte blir sjuk eller skadar mig, orkar jag jobba fysiskt och ganska tungt flera timmar i sträck. Gräva och lyfta och böja mig obehindrat. Klättra och kliva och gå långt med en tungt lastad skottkärra. Förr tänkte jag aldrig på det sättet.  Enda gångerna jag brydde mig om min kropp var när jag stod framför spegeln och bedömde den, oftast kritiskt. Idag är den trots rynkor, volanger och häng en dyrbarhet, något att underhålla och vara rädd om.

Idag. Nu. Allt som räknas. Att jag närmar mig sjuttioårsdagen har inneburit min första riktiga ålderskris. Hur många år till kan jag kalkylera med? Vad vill jag använda den tiden till? Att fortsätta skriva på nästa bok känns plötsligt som slöseri med tid. Nya drömmar har dykt upp, men är det realistiskt i min ålder? Tänk om orken tryter redan om två, tre år? Nej, jag vill inte tänka så. Inte låta mig begränsas av hinder som bara finns i mina mardrömmar. Det finns ju också en chans att jag blir en åttioårig krutgumma. Inte vill jag då sitta och ångra tio år av mitt liv när jag inte vågade satsa på att leva fullt ut, av ängslan för ålderdomen.

Odd är bästa coachen när det handlar om framtiden. Han verkar lika fullt och fast övertygad om att han är odödlig som när vi gifte oss. Idag gick vi upp på berget med kameran. Framtidsplanerna kräver översikt.

IMG_0826

Nya framsidan.

IMG_0803

9 december

Konsten att göra plats för en ny passion.

Två månaders tystnad på bloggen växer till ett svart hål. Jag undviker datorn. Börjar spela korsord på mobilen. Startar salladsodling i källaren. Det är oroande tecken som jag känner igen. Är det dags nu igen? Så många saker jag har släppt taget om hittills i mitt liv, för att en ny passion har drabbat mig. Ridningen, målningen, spelandet ( piano/fiol/dragspel/ukulele/bouzouki) fotograferandet, körsången. Med flera passioner som försvunnit så långt in i dimman att jag helt glömt bort dem. Visst ja. Företaget. Jag blev ju faktiskt Årets företagare i Orust kommun 2005. Hur kunde jag glömma det? En ny passion förstås.

Nu är jag drabbad av Sara Bäckmo och Skillnadens Trädgård.

Den här gången är det annorlunda. Odlandet är mitt livs sista stora passion, den organiseras för att vara hållbar även den dag jag måste ta mig runt mellan pallkragarna med rollator. MEN – jag ska inte sluta blogga. Bloggen är min minnesrollator, och den behövs redan nu. Problemet är bara hur jag ska göra med familjebilder och händelser som inte handlar om trädgård eller segling.  Jag vill inte göra samma misstag som under 80- och 90-talet, när jag hade fyra småbarn som jag fotade mest när de satt på ryggen av en ponny. Idag har jag åtta barnbarn. Om tio år vill jag inte bara ha bilder av dem när de drar upp morötter eller äter tomater. Finkameran tänker jag inte ge upp.

Författandet vill jag inte heller ge upp. Men det känns inte lika självklart längre att skriva klart nästa bok. Manuset på 440 sidor ligger på bordet i vardagsrummet, men ofta undviker jag att ens titta på det. Jag vet att jag måste börja redigera om det ska bli någon bok. Jag älskar berättelsen och vet att jag kan skriva färdigt den. Men så tänker jag på följderna av att ge ut en ny roman. Alla hundratals timmar jag måste lägga ner innan manuset är klart att skicka till förlag. Allt jag måste göra sen, om boken trycks. Stå i bokhandlar och signera, hålla föredrag på bibliotek, resa runt och prata för en massa människor och sälja. Det är tankar som får mig att tänka neeeeej, jag känner noll lust. Det negativa vägs inte upp av allt det roliga som jag också skulle kunna se fram emot. Positiva läsare, beröm, fina recensioner.

För närvarande går all min lust och det mesta av min vakna tid åt till att läsa trädgårdsböcker, fixa utomhus när vädret tillåter, kolla trädgårdsbloggar och youtubeklipp (Sara Bäckmo och Charles Dowding), planera för våren, köpa fröer och rita skisser på vilka grödor som ska avlösa varandra i olika land. Redan i december ska jag så chili och paprika inomhus.

Seglandet fortsätter förstås. Men vi har börjat planera för hemfärd. Det blir nog en annan rutt än vi tänkte från början, främst är det jag som känner ett stort motstånd inför Italiens och Frankrikes medelhavskuster. Istället funderar vi på att gå till Albanien och Kroatien och sedan ta Ellem på lastbil från Kopr i Slovenien till Strasbourg. Därifrån kan vi fortsätta på underbara kanalvägar genom Frankrike och Tyskland.

Här kommer en snabbresumé av året med en nygammal passion, som har gett mitt liv en ny inriktning. Tack vare min älskade syster som tipsade mig om Skillnadens trädgård.

1IMG_5689

Bilden överst: Växthuset i januari 2019. Nu har jag hittat till Sara Bäckmo , återuppväckt min odlarsjäl och bestämt mig för att röja i växthuset. Bilden under: Växthuset när vi kom hem från vårseglingen 20 maj. Bilden längst ner: Växthuset i december, med grönsaker som flyttats in för övervintring.

 

IMG_8125

 

2IMG_0287

Nedan: Växthuset i sin fulla prakt 31 juli. Nya pallkragar fulla av mangold.

4IMG_9134

Nedan. I mars stod jag i övre hallen och upptäckte en logisk och estetisk utökning av odlingsytan i trädgården. 

7IMG_6636

Bilden under: Sagt och gjort. Bilden från december. Det blev nästan som jag föreställt mig. 

7IMG_0487

Bilden under: Ytan bakom växthuset är trädgårdens soligaste och mest vindskyddade. Varför är det en skräp-  eldnings- och komposthörna? Jag började bygga en lång odlingsbänk längs med växthuset… Bilden därefter: … och fortsatte med att täcka och sätta provisoriska pallkragar (med vitlök och schalottenlök) på resten av ytan. Här ska bli myshörna med plank mot grannen och sittplats!

5IMG_5974

5IMG_0493

Bilden under: Ännu mer odlingsyta. Skämsrabatten framför huset.  Alla som går förbi ser den. En gång växte här liljor och perenner. Nästa bild: Vi täckte med kartong, tidningar, ull och ensilage. Satte tidig potatis rakt ner i ensilaget och fick en kanonskörd. Därefter pallkragar med dill, persilja, fänkål, sallad med mera. (Två av pallkragarna innehåller bara kompost på bilden.)

6IMG_6513

Nästa år tar jag bort pallkragarna och gör odlingsbäddar i tårtbitar. Tror jag.

6IMG_9416

Bilden under: Mycket vill ha mer! Vi bildar en odlingsgrupp på ön, och startar i mars en kollektivodling med tio lotter på en gammal slåttervall. Odlingen inhägnas med högt stängsel mot rådjuren, vi enas om att krav-odla. Två av oss åker på Sara Bäckmos odlingskurs.  Bilden underst. Jag lägger beslag på två lotter. Så här såg de ut i slutet av augusti. Åtta upphöjda rader, grundligt täckta.

IMG_6695

 

IMG_9441 (Large)

En liten bråkdel av vad första årets möda har gett i belöning. Är det konstigt att man blir odlingsfrälst? 

IMG_0098 IMG_0102 IMG_0242 IMG_8151

6 september

En ny sorts sommar 2019

Det här inlägget är ointressant för alla utom mig själv. Jag skriver det nu i efterhand för att inte hela sommaren 2019, när jag knappt skrev någonting, varken blogg eller manus, ska försvinna in bakom den stängda dörren i mitt huvud. Förr försökte jag trösta mig med att jag är en sån person som alltid har siktet inställt på framtiden och helst inte tittar bakåt, men numera inser jag att det är självbedrägeri. Jag har, och har alltid haft, väldigt dåligt minne. Bloggen är nyckeln jag behöver för att kunna öppna den där dörren. Sen, när jag blir gammal.

Tack vare Sara Bäckmo, hennes blogg och boken Vinterodling hade jag under vintern 2018-19 drabbats av svårartad odlarsjuka. Sjukan yttrade sig i komplicerade och utrymmeskrävande projekt med inomhussådder under belysning och på värmemattor, helrenovering av växthuset, anläggning av varmbänk, installation av automatisk bevattning både i växthuset, pallkragarna ute och i uterummet med mera och ännu mera. Odlarsjukan slog till ovanpå skrivkrampen, jag var missnöjd med det färdigskrivna utkastet till nästa roman, ville skriva om nästan allt men visste inte var jag skulle börja. Så ja, odlandet erbjöd väl en lustfylld flykt.

När vi gav oss av till båten tidigt i april hade mina snälla odlarvänner och grannar en omfattande manual att förhålla sig till, min syster fick härbärgera en samling särskilt ömtåliga tomatplantor och ändå hade jag  sett mig tvungen att ge bort massor av paprika, chili, aubergine och tomat som helt enkelt inte fick plats ens i vårt stora uterum. I växthuset stod redan en del tomater i kruka, överhängda med fiberduk, pallkragarna var fulla av nyss omskolade plantor av kål, morötter, palsternacka, spenat, pakchoi, osv osv.

Jag ville ju både ha kakan och äta den. Både segla i Medelhavet och odla på Flatön. Samtidigt. Jag ville inte ge upp mitt manus, bara ha en vilopaus.
Hur många gånger jag gjorde resan till Beijer i Stenungsund för att hämta nya pallkragar har jag förträngt.

Jag körde hundratals skottkärror med tång från stranden och gammal får- och latrinkompost från en hög med skit som varit bortglömd flera år och nu var förvandlad till odlarguld. Jag tiggde gräsklipp och hästgödsel och lastade, med Odds hjälp, släpkärran full om och om igen. Bara det översta lagret i alla pallkragar täcktes med köpejord. (Tänk om jag hade anat hur mycket nässelfrön som slumrade i komposten.)

Det sista vi gjorde innan vi gav oss av var att sätta sommarpotatis i en ny täckodling i trädgården och höstpotatis i nyodlingen Eden, ett tillsammansprojekt med fyra andra öfamiljer. Eden är en koloniodling på åkermark, innanför viltstaket. Jag täckodlar två lotter, hundra kvadrat, och känner mig rik!

Våren i Turkiet blev en av de kallaste vi upplevt i Medelhavet. Vi sov under dubbla filtar i båten, med värmaren på. Hemma regnade det inte på flera veckor och var trettio grader varmt. När vi kom hem, lagom till första barnbarnets studentexamen, ångrade sig våren och blev kyligare än vanligt. Jag möttes av en djungel både ute och inne. Brännässlor och morötter i trasslig förening. Pak choi, dill och persilja till ett helt regemente. Tomater som en manshög snårskog. Men inget hade dött! Det tog faktiskt bara tre dagar att röja upp det värsta och ta hand om överflödet.

Efter midsommar följde Odd med mig till en medlemsträff hos Sara Bäckmo i Småland, och i juli hade vi stort kalas när Joar fyllde 30. Arton övernattande, men då sov Odd och jag  på altanen och grannen lånade ut ett gästrum.

Under sommaren har ständigt nya idéer fötts till roliga odlarprojekt.  Jag har själv s (!) snickrat odlingsramar till nya bäddar, och gjort om hela ytan bakom växthuset från skräphörna till bästa odlingsplatsen i hela trädgården. Där finns nu en stor upphöjd bädd för kronärtskockor, bönor, pumpor, och ännu en upphöjd bädd längs med hela växthusets långsida. (Där växte kålen så hög att den skuggade växthuset på ett dumt sätt, så i fortsättningen förpassas all kål till Eden.) Mellan de nya bäddarna står fyra pallkragar som placerats direkt ovanpå en nytäckt bit gräsmatta. När all växtlighet under täcket har förmultnat åker pallkragarna bort och hela ytan blir ett sammanhängande land.

Hela augusti har jag planerat för att inte få ett tomrum i odlingarna bara för att vi är borta under september och halva oktober. Och skördat, inte minst skördat! Två nya frysar fylls med nya grönsaker. Massa mangold är det, och vaxbönor och tomater och spetskål och… Frysarna rymmer inte allt, jag har börjat utforska både konservering och surning, hyllorna i matkällaren börjar bli fulla. Tänk om svärföräldrarna hade sett mig nu! Ofta tänker jag med ånger på hur oförstående jag var inför all deras samlarmöda. Så lite uppskattning jag visade. Som vi skämtade och ojade oss över alla konserver som fraktades med tåg eller bil mellan Flatön och Uppsala. Till och med sallad konserverades! I vår matkällare står en många gånger hånad glasburk med steriliserad blomkål från 80- talet. Blomkål! Så stolt jag själv kommer att vara den dagen jag lyckas lotsa ett fint blomkålshuvud förbi jordloppor, kålfjärilar och kålmal! Förmodligen kommer även mina barn och svärbarn att skratta åt mig. Om de inte har flyttat till Flatön på grund av klimatkris och matbrist i stan, vill säga.

Och författandet, hur ska jag få tillbaka flytet där? Det kommer, det är jag säker på. Men det är inte moget riktigt än.

Här hade jag tänkt fylla på med en massa trädgårdsbilder, men icloud vill inte. Det får vänta tills jag kommer hem till vårt eget bredband. Så bortskämd man är!

 

 

 

 

14 januari

Svårt biten. Varning för Sara Bäckmo.

Sån träningsvärk i axlar, armar och händer som jag vaknat med de senaste dagarna, har jag inte känt en enda gång efter styrketräningen på gymmet. Det är Saras fel. Sara Bäckmo, hon med Skillnadens trädgård. Det började med att jag tyckte att kökskompostering – bokashi –  lät spännande, och googlade för att lära mig mer. Jag hamnade på Saras hemsida, därefter på hennes Youtubekanal och sen var jag fast. Beroende. Det inledningsvis  anspråkslösa bokashiprojektet har nu utvecklats till att jag gör om mitt försummade växthus till ett hus för åretruntodling i pallkragar. Det har blivit mer än femtontusen steg per dag i helgen. Med fylld skottkärra!

Mitt fina växthus har stått tomt, eller rättare sagt fullt med skräp, i fem eller sex år. Nej, ännu längre. Ett ständigt dåligt samvete rakt i blickfånget genom fönstret där jag sitter och skriver. Det är stort och vackert med nostalgiskt golv lagt av Långesigs gamla skorsten, det har el och vatten med frostvakt indraget. Vattnet fryser alltså inte på vintern. Under några år, när det var nytt, odlade jag tomater, gurkor, paprikor och allt möjligt annat i ofantliga mängder, men en vacker dag orkade jag helt enkelt inte med det längre. Den där väggen dök plötsligt upp, fast det insåg jag inte förrän långt efteråt.

I ett par år har jag tänkt inreda detta förargelsens hus till mysplats för läsning, skrivarbete och avkoppling. Men det har inte blivit av. Nu först förstår jag varför jag har skjutit upp, och skjutit upp, det inredningsprojektet. Min inre, klokare, delpersonlighet har vetat hela tiden att jag inte behöver fler mysiga platser där jag kan sitta still och göra ingenting.

Att börja odla igen har känts uteslutet, otänkbart, nästan som en hemlig, skamlig önskan. Fastän jag är pensionär och borde ha all tid i världen. Det är ju det där med seglingen. Inte kan man odla sin trädgård om man är borta från den flera veckor i sträck när det växer som bäst? Inte kan man vara författare och skriva böcker samtidigt som man har tomatplantor i tankarna? Man måste välja, offra något, man kan inte få allt. Eller?

När jag hittade Sara Bäckmo och Skillnadens trädgård på nätet kändes det som om jag äntligen fick syndernas förlåtelse och var välkommen tillbaka in i paradiset. Hon struntar i regler och gamla sanningar som inte passar hennes livsstil, testar egna idéer, odlar mitt i vintern, sår spenat på snön, uppfinner genvägar. Det tog mig kanske en timme framför datorn att inse hur starkt jag saknat odlandet och påtandet, och hur dumt och onödigt det är att begränsa sig av att man är bortrest sex veckor på våren, eller för den delen av att man håller på att skriva en roman. Nu är jag en av hennes lärjungar, betalar månadsavgift för att inte missa något enda av hennes visdomsord eller videofilmer. Hon har startat en podd också, den ska jag lyssna på ikväll innan jag somnar. 😉

Varning alltså, om du inte redan är fast hos Sara Bäckmo och Skillnadens trädgård! Under de senaste två dagarna har jag varit inne och beställt fröer på Runåbergs fyra gånger, samt lagt beslag på alla tomma godislådor som fanns hos Hemköp i Ellös…

Här har jag precis börjat. Burit bort en massa skrot till containern, röjt undan ett hörn och provat in en pallkrage. Hur många kan jag få plats med?

IMG_5689 (1)

IMG_5690

Svarteskär – rena guldgruvan för en kompostodlare.

IMG_5695

Tång är tungt. Det har funnits stunder när jag ångrat att jag staplade tre pallkragar på höjden. Gånger fyra. Å andra sidan, man kan aldrig gå ner till Svarteskär för många gånger.

IMG_5696

Det har sina fördelar med en musselman i familjen. Ett lass musselskal ”bra att ha” har legat bakom fårhuset över ett år, i väntan på lämplig användning. Nu har jag lagt in beställning på ett till. 

De fyra pallkragarna på utsidan står på tur för renovering, men det får vänta tills tjälen gått ur jorden. Där ska jag odla purjolök, kål, rotselleri, morötter, haverrot, palsternackor, sallad med mera, med mera. 

IMG_5708

Världens vackraste komposthög? Under många år har vi dumpat fårhusets vårtömning här,  blandat med hösilage som möglat och bortstädade eklöv. Nu i januari kryllar det av mask bara en decimeter ner i högen.

IMG_5719

Efter genomvattning toppar jag en av pallkragarna med fårull. Varför, oh varför sparade vi bara en säck från sista klippningen? Jag blir helt förtvivlad när jag tänker på alla säckar med ull som vi kört till Månsemyr. Tänk om vi sparat åtminstone tre till!

På bilden under syns några olika lager i lådorna. Jag har bottnat med ett tjockt lager tång, sedan fårhusgolv, (hårt packat, torrt hösilage fullt med fårbajs) därefter lövkompost, mera fårhusgolv, musselskal och sist kompostjord.

Här inne ska jag odla tidig spenat och sallad och sen tomater, squash, äggplanta, paprika mm

IMG_5715