11 juni

Meltemins lyxfångar. 8 – 12 juni.

Det blåser för mycket för mig. Kuling i byarna och motvind i fem timmar över öppet hav vill jag slippa om det går. Hade det varit killsegling hade Ellem kanske inte legat kvar vid bojen här inne i den skyddade viken så länge. Man ser ett och annat segel på havet om man går upp på berget. Men fy vilken sjögång, och vilka våldsamma byar..
Det är inte bara jag som är harig. Alltid en tröst. Alla bojar är upptagna och dessutom finns några ankarliggare. Arton segelbåtar ligger här, alla betydligt större än vi.  Meltemin brukar inte börja blåsa förrän framåt eftermiddagen, men kan också hålla i sig veckor i sträck. Imorgon utlovas en lucka med bara 8-10 m/s, då tar vi ett skutt härifrån norrut, till Agathonisi. Så hinner vi förhoppningsvis tillbaka till Samos innan meltemin tar nya tag på onsdag.
Jag skulle gärna stanna här. Solen skiner, vattnet är ljummet, det är perfekt att gå en tidig morgonpromenad runt viken och sen sitta i skuggan på Alonis taverna och skriva. Ingen skrällig musik, bara badande barn, en euforisk kanariefågel och vågornas och vindens brus. Men vi har ett flyg hem att passa, och ett midsommarfirande. Och vi längtar efter barn och barnbarn.
Vilket fynd vi gjorde på flygbiljetterna hem! De var bokade sedan tidigt i våras, reguljärt med två mellanlandningar och många timmars väntan i Athen och Köpenhamn. Men, inspirerade av vår båtgranne Stig i marinan, kollade vi igår sista minuten enkelresor från Samos med några charterbolag. 270kr per person, direkt till Landvetter med SAS! Klart vi slog till, och bokade om de reguljära biljetterna till nästa hemresa, i oktober.

image

Det är gratis att ligga vid bojarna som tavernan har lagt ut. Men det hör till god ton att äta där, som tack. Och det gör man ju gärna. Lefteris, ägaren på Alonis taverna, hade bytt alla rep och lagt ut nya, enorma bojstenar. Vi kunde inte ligga tryggare förtöjda. 

image

Plötsligt kom skrivlusten tillbaka. Undra på det. Kanariefågelns bur skymtar uppe till vänster. Inga gäster utom jag såhär tidigt.

8 juni

Inblåsta! Leros 8 juni.

Här ligger vi i vår gamla kära favoritvik Xerocambos på Leros igen, gungande och svängande i vindkulorna som rullar ner från bergen norrifrån, förtöjda i en boj som förhoppningsvis, ja alldeles säkert, är stadigt förankrad på botten. Lefteris på Aloni taverna har lagt ut den och är mån om sina kunder.
När vi lämnade marinan i Lakki, Leros stad, var planen att hinna före det väntade ovädret till den väldigt lilla ön Arki där det finns en fin skyddad hamn med tre tavernor och bara några få gästplatser vid bryggan. Enligt väderapparna Weathertrack och Windfinder skulle det bara blåsa 2 – 4 m/s idag. Imorgon däremot skulle det braka till fram emot eftermiddagen. Vi planerade att vänta ut blåsandet i lugn och ro på Arki till på måndag.
Men, men. Vi borde kollat två helt andra vädersajter. Poseidon och framför allt OpenSkiros.org som vår nye israeliske bekant från Nisyros byggt. För vi hann inte ut ur Lakki förrän nordanvinden var över oss med regn och över 12 m/s i byarna. Inget vi hade lust att gå rakt emot i flera timmar. Vi mötte en stor italiensk segelbåt som lämnat marinan tidigare på morgonen och nu vände tillbaka.

Det är aldrig skämmigt att vända om. Skulle vi också? Nää, inte flera dygn till i Lakki Marina, hur trevligt och välordnat där än är. Man ligger nära trafiken, färjor kommer och går mitt i natten och det är liv och russel hela tiden. Svårt att sova minst sagt.

Vi bestämde oss för att istället åka med vinden söderut, runda Leros södra udde och slinka in i Xerokambos skyddade vik.
Som tur var fanns en ledig boj. Nu gäller det att tänka om. Odd har redan somnat med en bok. Jag ska ägna mig åt att skriva en.

image

Övning i tillit. Vi litar på Lefteris, ägaren till Aloni restaurant. 

image

8 juni

Lakki marina, Leros. 6-7 juni.

Lakki stad på Leros är väldigt fin. Här finns grekiskt vardagsliv, vanliga affärer utan en massa souvenirer. Två marinor, den ena storskalig, lyxig och anpassad till de mest bortskämda båtägarna. Den andra, Lakki marina, en mindre anläggning inklämd mellan färjeterminalen och stadskajen, där man ligger gratis.  Lakki marina erbjuder färskvatten, el, fina duschar och tvättmaskin, och det var vad vi behövde efter nästan en vecka på helt egen försörjning. El klarar vi oss utan helt, tack vare solpanelerna. Vatten behöver vi fylla på efter en vecka.

I Lakki kan man köpa allt, från vaxdukar till getpinglor. Frukt- och grönsaksutbudet är enormt, jag hittade zucchiniblommor! Eftersom vi hade landström plockades den elektriska frityrkokaren fram, och vi lagade fetaostfyllda, friterade zucchiniblommor till middag. Den kaloribomben hade vi förbrukat i förväg, genom en låååång och framförallt brant och backig cykelutflykt.

IMG_2230

Oemotståndligt.

image

Vi cyklade medsols. Nästa gång väljer vi motsols. Backen upp från Lakki hela vägen till Gorna Bay var mördande.

image

Getpinglor. Måsteha.

 

8 juni

4-6 juni. För ankar i Emborioviken.

Här händer inte mycket. Vi har gått in i semestertempo och förtöjt vid en boj i viken Emborio på sydöstra sidan av Kalymnos. Alldeles nära Telendos, dit vi reste hela familjen föröver tjugo år sedan, och där minstingen J lärde sig simma. Vindarna är ljmma, solen strålar och det är +24C i vattnet.

Det står Captain Costas Restaurant på vår gula boj. Det är en liten vink om att vi bör äta på den rrstaurangen eftersom vi utnyttjar deras boj.

IMG_2192

Odd på simtur.

IMG_2200

Oss fårägare emellan. Fast gubben till höger har sex, sjuhundra stycken. Getter. 

IMG_2201

Lättnaden är total. N är hemma igen, med ett extrahjärta inopererat. Inte kunde man föreställa sig att det han redan hade inte var gott nog.

4 juni

Levitha 3 juni. Skämskudde hos getbonden.

God mat, men hur fan spolar man på toan?? Ursäkta lukten!” Gästboken hos getbonden var full av lyriska inlägg skrivna av seglare från hela världen. De enda dumma och ohyfsade var på svenska. ”Vi ska alltid minnas detta som vår sämsta dag någonsin.” Hur är man funtad när man skriver så i en gästbok utlagd i en minirestaurang hemma hos en getbonde på en enslig ö?

Så fort vi förtöjt i viken på Levitha, över sju timmars gång från Nisyros, tog vi oss iland och upp för den steniga stigen till getbondens gård för att fråga om vi kunde få något att äta. En australisk seglare hade berättat för oss hur han för tjugo år sedan ätit middag tillsammans med öns getbonde, i familjens eget kök, och hur han fått mata en killing med nappflaska under bordet.

Våra romantiska förväntningar grusades när vi öppnade den blå porten i muren, och såg den lilla uteserveringen på innergården. Bonden själv hälsade oss välkomna och tog i hand. Han pratade bra engelska. Under ett halmtak stod åtta små bord med vaxduk. Innanför den höga muren fanns ett par, tre låga hus sammanbyggda i längor, och en ganska stor kyrka. Genom öppna dörrar skymtade vi mejeri, slakteri, bostadsrum och och toalett/dusch. Det var kliniskt rent och prydligt överallt.

Gamla mamma höll sig i köket och lagade maten, menyn bestod av getost i olika skepnader, ugnstekt lamm, kolgrillade biffar av lamm- och getfärs, stekt lammlever, nyfångad, stekt red snapper och så grekisk sallad förstås.

Tre mindre fiskebåtar anlöpte viken sent på kvällen, när det satt matgäster vid flera av borden. Fiskarna kom in genom den blå porten, försvann in genom dörrar, kom ut igen nyduschade, gick tvåldoftande förbi vårt bord och tillbaka ner till sina båtar, sov ombord och var borta innan vi vaknade. Så många frågor som inte fick svar…

Över ön ringlade de högsta gärdsgårdar vi sett, säkert två meter höga, med tredubbla rader sten och taggigt buskris på krönet för att hindra getterna att hoppa över. Mitt på ön, omgiven av buskar och stenöken, ingärdad av dessa murar likt en Edens lustgård, öppnade sig en odlad slätt, kanske tio hektar åkermark. Vi såg en harv och en mindre traktor. ” Jag odlar mat till djuren”, sa bonden när vi frågade. Naturligtvis, mumlade vi och skämdes för den dumma frågan.  Murarna var flera hundra år gamla, krävde mycket underhåll men var nödvändiga för stt ha åkrarna ifred och hålla getter och killingar åtskilda. ”Annars blir det ingen mjölk över till oss”. Vi kände oss ännu dummare.

Varje morgon handmjölkade han ett hundratal getter. Han beklagade vänligt att jag inte kunde få fota, eftersom getterna skulle bli skrämda av en främmande människa.

Vi lämnade Levitha med delade känslor. Maten var god, men vi hade ju hoppats på något mer. Velat få höra hur livet levdes på ön, hur familjen såg ut, om bonden var gift och var frun och barnen fanns i så fall. På Kalymnos? Samtidigt insåg vi att det var för mycket begärt. Inte kan familjen förväntas dela med sig av sitt liv till alla oss som kommer på besök och sedan seglar iväg nästa dag. Inte vill de reduceras till pittoreska livsöden, låta sig konsumeras som souvenirer för oss att ta med hem.

Vi skrev förstås något fint i gästboken. Jag undrar fortfarande hur det kan finnas en svensk seglare som är så korkad att han inte vet hur en vattentoalett fungerar? När det dessutom står en full vattentunna på golvet bredvid toan, med en stor skopa i?

image

image

Kvällens matgäster i viken. En killing i busken.

image

På väg längs muren upp till gården.

image

image

På andra sidan muren.

image

Också instängda bakom mur.

image

Hur många getter? Eller kanske är det får. Typisk getöken.

4 juni

Nisyros 2 juni. Vulkantagna.

Om vi hade haft en liknande vulkan hemma i Sverige skulle det vara tillträde förbjudet, utom för specialutrustade forskare. Men i Grekland får busslaster med turister röra sig fritt ovanpå det pysande locket i kratern på den fortfarande aktiva vulkanen. Den sprutar inte lava längre, ”bara” ånga och gas.
Vi satt i hyrbilen redan vid åtta för att hinna före turisterna som kommer varje dag med turbåt från Kos. Därför var vi helt ensamma i kratern, förutom tre tyska vandrare som klätttrade ner mot botten i svavelångorna framför oss. Hade det inte varit för dem hade vi kanske inte vågat oss fram till den bubblande, väsande dammen av lera mitt i kratern. Men eftersom tyskarna gick ända fram till snöret som avgränsade vulkanens kokande pupill, gjorde vi det också.

Varje fotsteg ekade, som om man gick på en träbro. Svavelångorna stack i näsa och ögon och man måste se noga var man satte fötterna. Överallt fanns små och större andningshål i jordskorpan som pustade ut svavelstickiga ångmoln. Säkert hundratals blåshål. Man kunde bara upptäcka dem med hjälp av de gula svavelkristallerna som avsatts runt kanten. Ångan är 100 grader varm, försöker man känna med handen ovanför ett hål är det som att hålla handen över vattenkokaren…. Ångventilerna i jordskorpan är inte utmärkta, Jag undrar hur många turister som bränner sig?
Vi ägnade hela dagen åt att åka runt till olika delar av Nisyros, klättra upp till högt belägna byar och vandra på getstigar med osannolika vyer över det terrasserade landskapet. Hela Nisyros består av lava och vulkanaska och växtligheten liknar inte den på andra öar. Inga olivlundar eller vinodlingar, mest är det järnek och gröna buskar. Markvegetationen är redan brunbränd och nerbetad men alla träd gör att det ser grönt ut ändå.
På kvällen blev vi sittande till sent på en av hamnens tavernor, med nya bekanta från en israelisk segelbåt. Alla ombord var pensionerade it-människor.
Nisyros hamnar på favoritlistan. Hit kommer vi att återvända.

image

Den heta svavelångan syns tyvärr dåligt. På den här bilden finns sju ångvisslor som pyser en brännhet blandning av gas och ånga.

image

Odd vid kanten av den kokande leran i mitten. Jag höll mig längre bak. Lägg märke till pinnarna som avgränsade det farliga området.

image

Kratern syns längst upp till vänster i bild. Vi har snirklat oss högt upp på en brant serpentinväg som också skymtar i bild.

image

Ajjj!

image

Tant med utsikt.

1 juni

Kos och Nisyros 1 juni.

Efter några få timmars orolig sömn vaknade vi i båten mitt i Kos partycentrum i morse och ville bara därifrån så fort som möjligt. Då hade vi vridit oss till discodunk och skrän till klockan fem på morgonen. Som tur var måste vi vänta på hamnkaptenen till klockan tio, och under tiden hann vi uppleva en annan sida av Kos. Mitt i hamnen ligger ruinen av ett stort riddarslott från 1500-talet, och bara några steg därifrån finns platsen där Hippokrates, den moderna läkekonstens fader, undervisade sina elever under en stor platan. På båda ställena var det så tyst, ensamt och fridfullt så tidigt på morgonen att vi tydligt kunde uppfatta hur antikens gudar log överseende åt dagens turistockuperade Kos. Vad är väl vårt århundrade mer än en fis i kosmos?
Det finns säkert mycket fint och intressant att se och uppleva på Kos, men vi orkar nog inte ta oss igenom tingeltanglet och dunket och inkastarna längs hamnpromenaden fler gånger om vi inte måste. Dyrt var det också. 25 € för en natt, inklusive el och vatten. Här på Nisyros betalar vi för två nätter  9 €.
Innan vi försökte sova igår hade vi en riktigt mysig sittbrunnskväll med Lena och Rolf, tjörnbor som vi lärt känna genom Medelhavsseglarna i Göteborg. De hade lämnat av barn och barnbarn till flygplatsen på Kos efter en seglingsvecka med sol, bad och delfiner. Blev vi avundsjuka eller…
Lena och Rolf tipsade om Nisyros, den lilla ön vi ligger på nu. Greklands yngsta aktiva vulkan. Fem timmars segling söderut från Kos. Fem meter per sekund sa prognosen, men det blev tolv på slutet och ganska rufsig sjö. Vi börjar lära oss att man måste ha den marginalen med väderutsikterna. Fram emot eftermiddagen får man räkna med minst dubbelt så mycket vind som det var sagt.
Här på Nisyros är småskaligt och opretentöst, folk man möter hälsar Kalimera och i hamnen är alla trevliga och hjälpsamma. Friden tar slut varje dag klockan elva när utflyktsbåten från Kos kommer, full med turister som ska besöka vulkankratern. Därför har vi hyrt en bil redan klockan åtta. Klockan 16 går turbåten tillbaka till Kos och friden sänker sig igen. Som nu.
Vi råkade lägga vår ankarkätting tvärs över den tyska grannbåtens när vi la till i den starka sidvinden. När vinden mojnade ikväll tog vi upp ankaret och ankrade om. Det gick hur fint och kontrollerat som helst att backa tillbaka in i luckan vid kajen med nytt ankarfäste. Den nya backningstekniken som Bosse Å föreslagit, att fixera rodret helt rakt, ha låg fart och bara använda bogpropellern att styra med, passar Ellem perfekt! Hennes underliv ser inte ut som moderna segelbåtar och det funkar helt enkelt inte att gasa och använda rodret bakåt.

image

Hamnen på Kos. Ellem ligger i mitten längst ner i bild.

image

Från sittbrunnen i Nisyros.

image

Nisyros hamn, Kos på behagligt avstånd.

image

Femhundra år är inte så lång tid ändå.

image

Nu har Ellem tagit sig ända till kokospalmernas land.

image

Lena och Rolf i sin Blue Pearl. Jag vill också ha en så stor flagga!

30 maj

Till bergets topp. Leros 30 maj.

Finns det en bergstopp med en liten kyrka högst upp, då måste vi dit. Så vi klättrar och kliver, ibland på smala, snubbliga  getstigar där stickbuskar sveper över benen. Det är alltid värt besväret.

Utsikten över viken och bort mot Kalymnos var filmisk, och atmosfären runt det lilla kapellet sådan att vi kunde stannat i timmar om vi inte varit så hungriga. Doften av vild timjan nu kommer för evigt att vara kopplad till musiken från hundra getbjällror, skällande hundar, galande tuppar och kuttrande duvor.

image

Lefteris Soulos och hans fru Evelyn äger och driver Aloni restaurant precis vid stranden. De gula bojar de har lagt ut i vattnet är nästan alltid upptagna av seglare från hela världen, restaurangen är populär. Vi ligger här för tredje natten och har hittills sett flaggor från Tyskland, Belgien, England, Frankrike, Australien, Turkiet och USA.  Alla grönsaker och rotfrukter som står på menyn odlas av familjen. Vi råkade komma förbi när potatisen just togs upp av Lefteris och fyra grannar. Vi stannade för att titta och fick inte gå därifrån utan en rejäl bärkasse full. Vi försökte betala men märkte att det inte var läge att propsa på det. På bilden rensar Lefteris nyskördad horta, ungefär som spenat.

image

image

En sandstrand måste underhållas. Undrar om sommarbadarna är medvetna om det? Jag hade då inte tänkt på det tidigare.

image

Lilla Kymi taverna med de röda bojarna äger bara tre strandparasoller och några få solstolar. Men de har å andra sidan egen fiskebåt i familjen.

image

28 maj

Leros 28 maj. Guldmakrillviken.

Getbjällror klonkar, hundar skäller och det luktar fränt från skräpbrasor i land. Det städas och målas inför turistsäsongen. Basttak lagas, strandstolar ställs fram. Stora säckar står på stranden, fyllda med hopsamlat sjögräs som vinterstormarna drivit upp i decimetertjocka mattor ovanpå sanden. Semesterfirarna som kommer hit om en månad märker inte allt arbete som ligger bakom bilden av det grekiska paradiset.

Vi ligger i vår favoritvik Xerokambos på Leros, även kallad krabbmadonnans vik efter kapellet på klippan. När vi var här i höstas fick jag en jättefisk på kastspö från båten. En guldmakrill, eller mahi-mahi. Vikens minsta taverna tillagade den åt oss, vi hade mat i tre dagar. Nu ler ägarinnan igenkännande när vi kommer och öppnar kylskåpet så att vi får välja mellan de fem dagsfärska fiskar som ligger där på ett fat. Vi bestämmer oss för bläckfisksallad till förrätt, följt av en stekt Mullet med potatis. Plus ett halvt kilo vin. Jo, hon säger så. Ett halvt kilo vin.
Vi är kvällens enda gäster. Ägarfamiljen röker och grälar vid ett bord längre in framför den obligatoriska storbildsteven där det spelas nån form av match. Ellem ligger förtöjd en bit ut, vid en av fem bojar utlagda av vår taverna. Framför restaurangens uteservering löper vägen, där brödbilen och grönsaksbilen stannar på morgonen. Ungerfär som Hemglass. Framför vägen finns en smal strandremsa och en liten betongbrygga dit man ror med gummibåten, och där ägarfamiljens fiskebåt lägger till. På den grunda havsbotten ligger dagens fiskrens och två kasserade, mindre rockor som havsmaskar och krabbor börjat äta på. En bit bort ligger gula bojar som ägs av den större tavernan, längre in i viken. Där finns solstolar, parasoller, glasskiosk och en bredare badstrand. Det är gratis att lägga till vid en boj, men det är underförstått att man äter på tavernan som tack. Eftersom det är lugnare att ligga vid en boj jämfört med att ligga för ankar, väljer vi såklart bojen.
Vi lämnade motvilligt vackra och vänliga Lipsi vid lunchtid, seglingen hit tog ca fyra timmar och vi hade fin vind nästan hela tiden. Nu siktar vi på att vara på Kos på onsdag för att kunna ha några dagars marginal till hemresan norrut. Då måste vi räkna med nordvind och motorgång.

Firren från förra året.

image

Kvällsbild från idag.

image

27 maj

Inte bråttom. Lipso 25 – 28 maj.

Det blåser envist sydligt. Alltså ligger vi kvar i den mysiga hamnen på Lipsi. Eller Lipso, som det står i sjökortet. (Man vänjer sig vid att det finns minst tre sätt att skriva och två sätt att stava samma namn på öarna. Fast bara ett sätt att uttala, vilket aldrig är det man först gissar på.)
Sedan vi lämnade Samos i tisdags har vi tagit oss hela trettio sjömil. Ger inga prestationspoäng. Men vi har seglat hela tiden, det är huvudsaken. För nu styr vi dit vinden blåser, om den blåser dit vi vill. Ligger still när den går emot. Ligger still ibland i alla fall. Målet är Kos, och sedan vända tillbaka till Samos. Vi ska vara hemma på Flatön till midsommar.
Ju närmare sommaren, desto mer och starkare blåser det från norr. I juli och augusti blåser den nordliga Meltemin så hårt i den här delen av Egeiska havet att man i långa perioder bara kan segla några timmar på förmiddagen och ofta inte alls. Det är perfekt att vara pensionärsseglare och kunna plocka de finaste månaderna före och efter turistinvasionen, när det blåser lagom och grekerna är som vänligast.

image

Vi har lärt oss att lägga till med aktern mot bryggan. Även när det inte finns mooringlinor utan man måste lägga ut ankare. Det känns lite som att sitta på cafe, och det är trevligt när folk som går förbi hälsar. På tyska, franska eller grekiska. 

image

De hopfällbara Stridacyklarna är kanske vår bästa investering. Lätta, rostfria och tåliga. Här på utflykt till norra Lipsi. På kullen bakom syns tydligt hur kalt det blir där getterna betar.

image

Agathonisi, den lilla ön bara fyra timmars segling från Samos. Här provade vi första gången tekniken att ankra och dessutom förtöja med en lina iland. 

image

Inga färgkombinationer är förbjudna på fiskebåtar i Grekland. ”Den ser ut som en bakelse”, sa jag till ägaren, och han log förnöjt.

image

image

Våra nyfunna vänner norska Janita ”Samos ängel” och grekiske Andreas och deras Mayflower, en svenskbyggd Ö10 som de just seglat hem till Samos via Donau och håller på att rusta till originalskick. De firade 21-årig bröllopsdag på Lipsi och bjöd oss på ouzeri på kvällen.

image

Nybakade scones är en baggis även om man inte har ugn ombord. ”Burkugnen” Omnia fungerar ovanpå gasspisen, och i kombination med silikonformar blir det riktiga födelsedagsscones.

image

1 9 10 11 12 13 214