I fredags eftermiddag ringde någon från Bohusläningen (jag blev så glad att jag har glömt vem det var) och meddelade att juryn på redaktionen utsett  min bild Hummermorgon till vinnare i fototävlingen Bohusbilden. Bland 730 insända bidrag. Priset är en Ipad, men det viktigaste är förstås äran. Kunde jag vara så vänlig och hålla det hemligt till på tisdag, när nyheten skulle presenteras i tidningen? (Det var mycket begärt…)

 Tack än en gång alla ni som röstade på Facebook så att bilden tog sig in bland de 10 finalisterna! Utan er hade det inte blivit något förstapris.

Nu ska jag aldrig mer delta i någon fototävling. Två placeringar i två olika fototävlingar på en och samma dag (se gårdagens blogginlägg), det är oslagbart. Man ska sluta när det är som bäst.

Det går för fort. Det är egentligen ett helt vansinnigt projekt;  flyga till Budapest sent torsdag kväll, hetshandla och hetsuppleva en mikrodel av den vackra ungerska huvudstaden under hela fredagen och halva lördagen och sedan hem igen lördag kväll. ”Nu har jag sett Budapest!” Men hallå…

Hela systemet rusar, kuggarna slirar när jag försöker sakta ner. Det började redan igår. Jag glömmer kvar mobilladdaren på hotellrummet, hetsäter små chokladkex när jag skyndar ensam i Budapests gamla saluhall under den sista halvtimmen innan minibussen hämtar till flyget. Provsmakar alldeles för många sorter i taxfreeshopen. Som jag inte ens gillar. Metaxa och plommonsprit. Hemma mitt i natten efter bilresa från Rygge flygplats i Norge. Då sätter jag mig framför datorn och laddar upp min bild på schackspelarna till Fotosöndag. Kollar på Facebook om min bild Hummermorgon verkligen tog sig till Finalen i Bohusläningens tävling.  Det gjorde den, och jag blir otroligt jätteglad! Av över 700 inskickade bilder har just min placerat sig bland de 10 överst på Topplistan. Tack vare alla som röstat på den på Facebook. Visserligen efter att jag tjatat och påmint och raggat röster, men jag har ju inte kunnat tvinga någon att rösta.  

När somnar jag äntligen? Långt efter två. Fast egentligen är hon ju bara ett, klockan ska ju ställas tillbaka.  (Är jag riktigt klok?)

Nu: förmiddag i fleecemorgonrocken hemma på Flatön, frost på marken, tyst i huset. Odd hämtar Sigge hos hundvakten. Idag är det återhämtning, inget annat. Det betyder långpromenad (nej, inte joggning), pula lite med nytagna mobilbilder, packa upp väskan. Vrida och vända på alla små presenter jag köpte till barnbarnen i olika gatustånd i Budapest. 

Skriva en timme. Äta lunch med A och P som kommer från stan för husbyggets skull. Det blir mackor till lunch, med kryddstark ungersk korv.

Inte äta upp resten av chokladkexen. Inte äta upp resten av chokladkexen.

Viktigt tillägg om Budapets världsberömda spa: Jag läste om det i Tripadvisor innan vi åkte. Där stod att det var snuskigt, illaluktande (luktar urin överallt påstod någon), förfallet, dålig service, långa köer, ingen information på engelska osv osv. Gnäll och klagomål. Vi var där en lördag från kl 10 till kl 13.30 och jag lovar att ingenting, inget av det som stod i Tripadvisor stämde. Möjligen var de stora och bekväma omklädningshytterna i trä lite slitna.

Slutsats? Ta Tripadvisor med en ordentlig nypa salt, det är gnällspikarnas eldorado.

Kalla frostnätter i oktober i kombination med sol betyder fantastiskt morgonljus.

Igår missade jag det vackraste precis, man har bara en kvart på sig runt åtta innan solen bryter igenom morgondimman och skingrar den.

Imorse ställde jag klockan en halvtimme tidigare och tog bilen till bryggan vid Flinks där Niklas har sina fiskeredskap.

Så här blev resultatet.

Jag har skickat in bilderna till Bohusläningens Fototävling Bohusbilden som de kör på Facebook. Snälla, gå in och rösta på mina bilder! Jag har aldrig varit med i någon fototävling förut…