Word! Som jag har noterat att man säger på Facebook…  Hur sant är inte detta? :

”Vad beträffar disciplin – det är förstås viktigt, men överskattat. Den viktigaste egenskapen hos en författare tror jag är förmågan att förlåta  sig själv. För ditt skrivande kommer alltid att göra dig besviken. Liksom din lättja.”

ELIZABETH GILBERT

Det här rådet hittade jag på bloggen Advice to Writers som postar ett inlägg om dagen med kloka, roliga eller tankeväckande citat från författare om konsten att skriva. Rekommenderas!

Skriva på semestern. Jag försökte i alla fall.

Nu höll jag på att trilla i den igen, den där gropen jag gräver åt mig själv när jag för ett ögonblick släpper kontrollen och tittar åt annat håll.

Jag hävdar till exempel att jag kopplar av genom att jogga, men i själva verket går högerhjärnan på högvarv och det är nästan därför jag joggar. Varför skulle jag annars  ta med anteckningsbok och penna i bröstfickan när jag ger mig av? Vem tror jag att jag lurar?

Skrivandet går trögt just nu, men däremot läser jag en massa. Johan Theorins böcker från Öland till exempel, som jag beundrar så oerhört. Bland annat eftersom han lyckas skapa så trovärdiga karaktärer och är så bra på att beskriva miljöer. Handlingen är också så himla bra. Så spännande att jag inte kan lägga ifrån mig boken fast det är andra gången jag läser Skumtimmen. Just den boken var sommarföljetong i Bohusläningen samma år han debuterade, och jag slet åt mig tidningen före Odd varje morgon hela den sommaren.

(I somras var det ”Snabba cash” av Jens Lapidus, helt oläslig, vilken besvikelse!)

Jag studerar de här böckerna i hopp om att lära mig något om vad det är jag fastnat för. Hur gör han när han skriver för att det ska bli så spännande att andningen flyttar upp i halsen?

Det är bara det att min tro på mig själv krymper i samma takt som jag vänder blad och noterar hans hantverksskicklighet. Hur ska jag…?

Men på morgonrundan idag kom jag faktiskt till insikt om en viktig sak. Det är ju bara den färdiga tårtan jag ser. Inte kastrullen med vidbränd fyllning, inte alla bortskurna kanter från sockerkaksbottnarna eller strösslet som hamnade på golvet när burken välte. Inte de halvruttna jordgubbarna som fick kastas eller marsankrämen som måste vispas ihop i all hast eftersom den hemkokade vaniljkrämen inte räckte. Inte alla trasiga chokladdekorationer som hamnade i magen istället för på tårtan. Inte all vispgrädde som blev över. Inte disken som översvämmar köket.

Så nu har jag bestämt mig för en ny strategi. Igen. Den här gången är den min egen. Jag ska fortsätta skriva på mitt utkast, och jag ska verkligen försöka få det färdigt till midsommar.

Men istället för att ställa sådana höga prestationskrav på mig själv som jag gör just nu, ska jag ha inställningen att det är ett skelett jag skriver på. Arbetet med miljöbeskrivningar och gestaltning ska jag tillåta mig att lämna ofärdigt. Det måste inte vara färdig romantext i det här stadiet. Mitt utkast kommer därför att vara mycket kortare än mitt redigerade manus.  I alla författarhandböcker jag har läst står det att det ska vara tvärtom. Man ska skriva om och stryka i sitt utkast när man redigerar, inte lägga till mer text.

Men det är helt OK, det kanske är just min metod. Jag har ju alltid varit så obstinat enligt mamma.

Elizabeth Georges bok ”Skriv på!” höll mig vaken till efter klockan ett i natt. Den tänder den ena lampan efter den andra i min skrivarsjäl. Bara en sån sak, som att förstå att det är inte författare jag drömmer om att bli, utan det handlar om att jag är en skrivande människa som måste få skriva. (Tyvärr är boken helt slutsåld på förlaget, jag har lånat den på biblioteket och köpt den enda versionen som går att få tag på, på engelska.)

Jag förstår nu varför en bra skrivardag är en bra skrivardag. Det handlar inte om inspiration eller tur eller vackert väder. Det handlar om att veta hur man förbereder sig. Mentalt och fysiskt.

Elizabeth Geroge beskriver i detalj hur hon planerar sina dagar, och jag stönar av lättnad medan jag läser. Ja! Så vill jag också ha det! Ja! Sån är jag också!

Hon går upp klockan sex, går ut med hunden och tar sina vitaminer. (Yes!) Sen ägnar hon sig åt motion, styrketräning och meditation. Det motverkar hennes tendens att bli deprimerad skriver hon. (Yes!) Efter frukost läser hon en kvart i en bok av någon riktigt bra författare. Sen skriver hon i sin författardagbok. Hon gör en ny för varje roman hon skriver. För att hjälpa sig själv, kunna läsa tillbaka och påminna sig om hur svårt det var förra gången och att hon faktiskt klarade av det då.  

Sen fortsätter hon skrivandet på sin roman, där hon avbröt sig dagen innan. Aldrig mindre än fem sidor om dagen. Ibland skriver hon två timmar, men i vissa perioder upp till 16 timmar om dagen.

 Det som talar till mig mest av allt är hur hon bejakar sitt kontroll- och strukturbehov. Det är så frestande att se sig själv som en bohemiskt impulsiv och improviserande typ, en som har så lite som möjligt av de där trista egenskaperna som är släkt med disciplin, ordning och allt annat fyrkantigt som huserar i vänster hjärnhalva. Men hon har ju rätt. Jag känner för att kopiera hennes schema rakt av. Jag behöver ett koppel för att stanna på mitt spår och inte virra iväg på alla möjliga roliga utflykter. Och det kopplet stavas struktur.

Jag vill också skriva en romandagbok, jag kan bara inte bestämma mig för var och hur. Helst skulle jag nog vilja skriva den här på bloggen. Det känns naturligt, enkelt och tryggt. Men just nu är jag lite halvstörd av några kommentarer om ”varför folk tror att dom är så intressanta att alla andra vill läsa om deras privatliv”. Jag har hört det från flera håll på sistone. Varför lyssnar jag på det? Jag är  ju själv intresserad av att läsa andras privata bloggar. Inte alla, men vissa. Så privata de nu är. Allt får man ju inte veta. 

Jag behöver inte förhålla mig alls till den som tycker annorlunda än jag. Inte försvara mig, inte förklara mig, inte reagera. Inte tycka att den har fel eller rätt. Den tycker si och jag tycker så. Punkt.

Imorse var det helt vindstilla, vi gick med Sigge på stigen över Skéet och nattfrosten i vassvipporna hade preciiiis smält.

Häromdagen kom jag på mig själv med att drömma om hur jag skulle svara när det stora förlaget ringer och säger att de vill publicera min roman. Det är inte klokt, jag vet. Hybris.
Men det är så jag fungerar. Jag ser framför mig hur det jag drömmer om blir verklighet, hur min roman ligger i stora travar i bokhandeln och jag sitter och signerar den på Bokmässan. Det finns säkert en diagnos…
Jag tror det är min pappas fel, som så mycket annat i mitt liv 🙂
Han startade hela tiden nya saker, målade upp fantastiska framgångar och slet för att förverkliga sina idéer. 9 av 10 tror jag föll platt till marken. Men det knäckte honom inte, han kom snart på någonting nytt som han trodde lika starkt på och jobbade lika inspirerat med. Han blev inte rik. Men när han dog var han nöjd med sitt liv.
Idag har jag peppat mig själv genom att tänka på hur oerhört bra det senaste kapitlet i mitt manus är. Snart ska jag be Odd läsa igenom allt. Då behöver jag själslig styrka, jag känner redan på mig att vi blir ovänner…

Nr 26/365+1 foton 2012. Tema: Kvällsjobb.
– Posted using BlogPress from my iPhone

Idag räknade jag samman alla ord i alla olika scener som så småningom ska pusslas samman till min första roman. Jag användet Pages på min Ipad och samlar alla nyskrivna eller omarbetade scener skrivna i Las Palmas i en mapp. Sen mailar jag alla manus till min gmailadress för att ha en backup. Idag summerade jag alla scener och det blev 25000 ord. 🙂 Eftersom ett vanligt mått på en roman är 50000 ord blev jag väldigt glad. Halvvägs! Fast jag tror den blir längre…
Dagen började med en sallad på Suecia konditori. Sen passerade Gran Canaria Marathon utanför dörren, och jag kunde inte låta bli att fota. Så fascinerande!! Här är några av alla häftiga kvinnor jag såg.

Klockan två kom solen fram och då gick jag till min surfarstrand och solade och badade till halvfem. Nu har jag suttit på strandpromenaden en stund och skrivit vykort och gjort tummen upp till alla glada marathonlöpate som går omkring i orangea T-shirts med texten: ”Finisher. I finished Gran Canaria Marathon.” Stämningen är generös och varm, alla gratulerar dem och gör tummen upp. Just nu älskar jag verkligen Las Palmas. Dags för kvällspasset och dagens skrivuppgift från Ann: ”Skriv om en karaktär som har en inre konflikt som står i stark kontrast till hur hon/han framstår för andra.”

Min outfit inför kvällspasset. Vattnet här är så hårt att håret ser inte klokt ut, därav huvudbonaden.
– Posted using BlogPress from my iPhone
8