5 februari, Kategori: Farmor svarar själv

Farmors svar på fråga nr 58.

Vad är viktigast; att förlåta någon eller att själv be någon om förlåtelse? Och varför är det så svårt ibland?

Jag tror det är en personlig läggning. En del är långsinta, andra inte. En del är fullkomliga i sina egna ögon och kan aldrig erkänna att de handlade fel eller förhastat.

Min pappa kunde inte vara ovän med någon i familjen så länge att det varade över natten. Hur dumt jag än hade svarat, hur argt vi än hade skällt på varandra, så satt han där alltid på min sängkant och ville bli sams innan vi somnade.

Själv är jag en mer oförsonlig själ. Gjort är gjort, det är framtiden som räknas. Men ju äldre jag blir, dess mildare blir mitt temperament.  Det finns några som jag helt enkelt inte kan få förlåtelse av, eftersom de är döda.

Men jag kan ändå säga de där orden inom mig, både till dem som är döda och till dem som lever men inte är anträffbara.

Det är faktiskt inte alltid nödvändigt att någon lyssnar när man säger förlåt. Ibland räcker det att man hör det själv.

Varför ska man bråka?

Kommentarer

  1. Kommentar av Carina 50 år och farmor den 6 februari, 2010 kl 01:38

    Jag tror att det är lättare att förlåta någon än att själv be om förlåtelse.

  2. Kommentar av f den 6 februari, 2010 kl 07:00

    Ja skal en tilgi alle. Når du mister sønnen din og xsvigerdatter neketer deg se dine sønns barn .Her stopper min evne til å tilg i , hennes også . Selv om jeg mener vi aldri har gjort henne noe , vi ba henne i begravelsen så sønnene og hun skulle få tatt farvel med pappa og xmann ,selv om hun hindret han i å se barna . Etter få uker var hun like uforsonlig og i år kom julegavene i retur. Skal en fremdeles snu det andre kinn til. vi kommer jo ingen vei ??? F

  3. Kommentar av Katinka den 6 februari, 2010 kl 11:11

    Kära F, jag blev verkligen bestört över din fruktansvärda situation, jag kan föreställa mig hur jag själv skulle reagera! När barnen blir äldre kan hon inte hindra er från att träffas, men det är ju en tragedi att inte få lära känna sina barnbarn/besteforeldre innan dess.
    Men jag är säker på att du kan finna en väg att lösa det här svåra problemet. Försök få hjälp genom en utomstående person som din xsvigerdatter har förtroende för!
    Många kramar Katinka

  4. Kommentar av sara - Glitterögon den 6 februari, 2010 kl 10:16

    Jag försöker också leva efter den filosofin, att lösa alla gräl och agg innan man skiljs åt/går och lägger sig.

    Jag har ingen att be om förlåtelse. Däremot har jag en/två personer som behöver be mig om förlåtelse, men som inte vill. Jag bad om förlåtelse för deras del också, men det hjälpte inte heller. Så då får det vara. Det har fått bli deras akilleshäl, inte min. Men hellre förlåtande än långsint är min filosofi. Kram.

  5. Kommentar av Margareta den 6 februari, 2010 kl 11:01

    Att förlåta är det mest kraftfull och känslomässig handling, därför anses en av de svåraste handlingarna att utföra. Det är viktigt att förlåta någon och lika viktigt att be om förlåtelse, dock ännu viktigare är att kunna förlåta sig själv.
    Önskar att man skulle ha mer mod och styrka att kunna förlåta att förstå innebörden av förlåtelsen. Genom förlåtelse får man livet lättare att leva och känna sig fri.

  6. Kommentar av f den 9 februari, 2010 kl 08:45

    hei jeg kan forstå at mange leser din blogg men behøver jo ikke være enig i alt. Dessverre så er tilgivelse noe en ikke kan forlange og noen ganger gjør en vist ting en ikke vet om men som får uante konsekvenser eller en betaler andres gjeld . Det burde finnes tilgiveldse for det meste . men problemet med xsvigerdatter kan ikke løses , for hun vil ikke . Selv ikke faren når inn, og barna mister dermed halve familien . Og vi det kjæreste som er igjen etter sønnen vår , barna hans.Nå er jeg mormor også så fanget er ikke tomt .

  7. Kommentar av Katinka den 9 februari, 2010 kl 11:01

    Åh kära f, vilken fruktansvärd situation…Det är som du säger, vill man inte så vill man inte, då hjälper det ju inte i detta fallet varken att du förlåter eller ber om förlåtelse. Men jag vill ändå tro att tiden kommer att arbeta för dig, i och med att barnbarnen växer och får en egen talan. Det är också bra att hennes far försöker tala med henne. Med tiden kommer hon säkert att ändra sig. Men den dyrbara småbarnstiden kommer ju aldrig igen. Många kramar från mig.