7 mars, Kategori: Barnbarn

Söndagsbarnbarn.

Ja älskaj fajfaj å pappa” säger lille L.  (Mamma är inte aktuell eftersom hon inte är här just nu.)  ”Men älskar du inte farmor då?” undrar jag hoppfullt. ”Jag älskar ju dig väldigt mycket!” ”Nä, fajfaj älskaj dej” svarar han mycket bestämt. Det är tur att jag inte är så lättstött…

Lille L vill inte sova mitt på dagen längre fast han verkligen borde, han blir övertrött på kvällen och måste trugas när det är dags att äta middag. Då leker pappa  knycka-maten-leken. Den går ut på att han lastar sin gaffel med mat, men just som han ska stoppa in den i sin egen mun blir han så trött att han somnar och huvudet faller ner, gaffeln blir hängande i luften. Vips är lille L där som en hungrig måsunge och snappar åt sig allt som finns på gaffeln. Pappa rycker till, vaknar och protesterar vilt, lille L skrattar och tuggar och sväljer och säger genast ”Igen, pappa, sov igen!” Sådär håller det på genom en hel portion, tills L är mätt i magen.

En annan rolig lek är att trycka på knapparna på fjärrkontrollen till min höj- och sänkbara säng, helst när jag ligger i den. Då kör han upp ner, upp ner, och höjdpunkten är när farmor ligger som en fällkniv med både huvudände och fotände på högsta läge.

Lille L har också blivit väldigt bra på att tala i telefon. Långa, berättande samtal, han får inte alls tunghäfta utan pladdrar på om allt som har hänt. I morse gladde vi farmormor, som han kallar för ”min gamlamormor”, med ett tidigt telefonsamtal. Hon blir så glad när han ringer, och berättar malligt för alla som vill höra på om den dagen när lille L ringde tre gånger i sträck, för att det var något nytt han kom på att han måste berätta!

Kärlek! Tuggummi!

Kommentarer

  1. Kommentar av Maggan den 8 mars, 2010 kl 09:47

    Åhh jag njuter av ditt berättande och bilderna både på barnbarnet och sonen.
    Jag längtar efter min marsipangris han är lite yngre än din gosse på bilden. Han har börjat på dagis så nu kan vi inte ses så ofta. Men jag längtar tills han kan prata i telefonen med mig, som det är nu så är det jag som prata och han skrattar i sin lur säger pappa till mig. Han blir alltid lika glad när han hör min röst och för några månader sedan när vi satt och fikade på IKEA så frågade sonen marsipangrisen ”Var är farmor?” Kan du tänka dig att han pekade på mig som blev så stolt att jag höll på att storkna. Nu är jag verkligen farmor … vilken höjdare.
    Kram