23 mars, Kategori: Farmor svarar själv

Svar på Farmorsfrågan nr 148.

Nu måste jag verkligen svara på den här frågan, det borde varit gjort igår redan.

Vet inte varför jag skjuter upp det, varför det känns så svårt?  Till vem eller vad ger du din tid?

För numera tänker jag verkligen efter innan jag spenderar min dyrbara tid på någon eller något. Det började redan för ett par år sedan, när jag kom i kontakt med min lifecoach Eva i Chicago och började prata regelbundet med henne. Timslånga sessioner på Skype ungefär en gång i månaden.

Men trots samtalen med henne lyckades jag lura mig själv och fortsätta missbruka min tid så grundligt att jag gick in i väggen september 2009. Jag är faktiskt inte tillbaka ännu efter det. Inte sjukskriven, men inte heller densamma.

Kanske är jag helt enkelt friskare än innan? Är man nödvändigtvis sjuk för att man har lite svårt att passa tider, inte kommer ihåg vad folk heter, inte gillar många människor på en gång? 

Kanske är den där frågan så svår att svara på, för att jag har lite dåligt samvete? För numera är jag superegoistisk med min tid.

Vill jag inte följa med när vi är bortbjudna, så går jag inte. Känner jag när det är dags att åka någonstans, att jag egentligen inte vill, så ringer jag återbud. Har jag inte lust att svara i telefonen, så gör jag inte det.

Om det tar emot att göra något tråkigt så struntar jag i det. (Min resväska sedan Malaysiaresan står fortfarande sedan slutet av januari ouppackad på en stol i övre hallen.) Vad spelar det för roll? Vår snälla RUT, som heter Elisabeth, städar ju runt omkring den. Snart får jag ett ryck av inspiration och packar upp. En annan dag.

Idag gör jag det jag vill, och tycker är roligt. Vem vet hur många imorgon som återstår?

Kommentarer

  1. Kommentar av Wojtan den 24 mars, 2011 kl 12:31

    Hej!
    Jag är som vanligt lite sen med mina svar:)
    Jag har också blivit bättre med åren på att prioritera min tid. Precis som du tackar jag nej till saker som inte känns bra. Det är heller inte ovanligt att jag struntar i att svara i telefonen. Älskar att ha den på ljudlöst!
    Att helt strunta i tid funkar dock inte med små barn i huset. Ibland känns det som om hela livet är en kamp mot klockan. Lämna, hämta, ge mat, tvätta, natta osv…
    Nu börjar de så smått att klara en del själva och jag får mer och mer tid. Den ska användas till att åter ”hitta” min man, vänner, och så mig själv och mina intressen!

    Kram Åsa

  2. Kommentar av Katinka den 24 mars, 2011 kl 09:23

    Nej, det är klart att du har en helt annan situation, som fortfarande har småbarn hemma! Men visst är det underbart när man märker hur man långsamt får mer och mer tillbaka av sin tid, medan barnen växer upp?