22 juni, Kategori: Okategoriserade

Konsten att ta det som det kommer…

För några år sedan hade jag varit ett ilsket nervknippe i den här situationen. Planet från Montreal till London har inte kunnat lyfta i tid, vi har fått olika besked om varför och nya tider. Ett tag skulle vi bli tvungna att vänta många timmar, missa vårt anslutningsflyg i London och få övernatta där. Nu verkar det bli så att vi snart kan gå ombord i alla fall.
Vi tittar på varann Odd och jag, rycker på axlarna och säger ”Jaha, shit happens”. Jag köper en ny fototidning och sjunker ner i en fåtölj med utsikt mot det havererade planet, surfar på lite olika favoritbloggar med min IPad.
Vad är det som har ändrat sig? Är det åldern som gör mig såhär lugn?
Jag var inte ens rädd i bilen ut till flygplatsen, trots att vår chaufför körde 140 km/tim på vissa ställen varav några i en tunnel…


– Posted using BlogPress from my iPad

Kommentarer

  1. Kommentar av Mamma L den 22 juni, 2011 kl 03:59

    Åh nej vad jobbigt! Hoppas ni kommer iväg i rimlig tid och att allt går smidigt. Ni är redan mkt saknade här! Mamma Lemlem och pappa Tewolde hälsade massor igen och alla var väldigt ledsna när ni åkt. Vi ses ju iaf snart igen! Tack för en superfin vecka!!
    Puss

  2. Kommentar av Joanna Paraïso den 22 juni, 2011 kl 08:11

    Jag har också kommit dit, så det är väl inte den fysiska åldern ;).

    En medvetenhet och/eller acceptans om att vi inte kan påverka allt som händer, och att det faktiskt är just så att ”shit happens” ibland. Varför lägga energi på att bli arg, sur och stressad åt saker som vi faktiskt inte kan göra ett dugg åt.

    Sen har vi ju fenomenet med att ha någon att skylla på. Om man kan acceptera att shit happens behöver man inte hetsa upp sig och jaga en skyldig för att få sin ”upprättelse”. Bara det tarvar ju energi som skulle kunna användas till betydligt konstruktivare saker.

    Jag skulle kunna skriva om det här i evighet (nästan), men nu skall jag dricka mitt morgonkaffe.

    Kram.
    J