8 augusti

Snart kan jag i alla fall ha knut som Selma.

Nästan två månader utan ett enda blogginlägg. Inte har jag skrivit mycket annat heller. Vad har jag gjort? Umgåtts med barn och barnbarn. Hattat mellan olika impulser. Startat ett antal nya Projekt, typ ”kartlägg alla stigar på Flatön”, ”gör om växthuset till en bodega”, ”producera en CD av ljudboken”, ”sluta äta socker”, ”gör om alla rabatter till täckodlingar”. Två månader går fort när man tappat förmågan att fokusera.

Allt medan håret växer och blir mer råttfärgat för varje dag.  Jag har lovat mig själv att inte klippa eller slinga håret förrän råmanus till Målaren är färdigskrivet. Mitt korta, blekta vindrufs. Redan är det så långt att bara en liten slinga av luggen faller fram när jag drar allt hår bakåt, snurrar ihop stråna och klämmer åt med ett sånt där knutspänne i plast. Jag börjar så smått identifiera mig med min filifjonkanfrisyr. Tänk om de senaste tio årens solkyssta tantburr är ett avslutat kapitel? Tänk om det är stram selmaknut med gråa, dansande testar vid tinningen som gäller i fortsättningen? Vem har jag blivit?

Jag har visserligen hela berättelsen inne i huvudet. Alla konflikter, relationerna, vändpunkterna, slutet. Men så fort jag försöker sätta mig ner och skriva blir jag rädd att jag vet för litet om livet i ett fiskeläge i början av 1900-talet. Åt de verkligen rågmjölsgröt med sirap och vatten till frukost? Hur skötte kvinnorna sin underlivshygien utan rinnande vatten? Hur kunde man klara av åtta barn i ett rum och kök? Varifrån fick man pengar till kaffe och fotogen? Hur fungerade posten? Snart har jag lagt ner en förmögenhet på att jaga upp litteratur på Bokbörsen. ”Kvinnors vardagsliv på Klädesholmen”. ”Brunnar och butiker i gamla Fiskebäckskil”. ”Brev i Bohuslän berättar”. Jag läser hembygdsböcker, jubileumsskrifter, Schartaus predikningar, Lysekilspostens tidningsarkiv, släktforskningsböcker, Emilie Flygare-Carlens originalutgåva av ”Ett köpmanshus i skärgården” i fyra band. Jag läser Elin Boardys hjärtskärande ”Allt som återstår”, Ann Rosmans ”Havskatten” och Mats Wångblads ”Mormor, moster Sigrid och jag”. I kassaböcker från Britgens affär i Fiskebäckskil läser jag om priset på rofolja, krossocker, kängsnören och sirup. Jag försvinner i böcker om Zorn, Carl Wilhelmsson och dåtidens konstnärskollektiv, glömmer bort tid och rum i de bibeltjocka uppslagsverken där alla Fiskebäckskils hus, med födelse- och dödsår och livsöden för alla som har bott i varje hus, redovisas in i minsta detalj. Där står om rättstvister och testamenten. Oförätter och förlisningar. Dödfödda barn och inhysta fattighjon.

Allt går att ta reda på. Någon kommer att kunna säga: Sådär var det inte! Hur mycket jag än gräver i gamla brev och urkunder och försöker ta reda på hur det verkligen var,  kommer det jag skriver att vara FEL i någons ögon. Inte bara fel förresten. Lögn och förbannad dikt dessutom.  Där har vi nog ägget, som Don Frederico säger till Fröken Larsson i Taubes Invitation till Guatemala. Jag är helt enkelt rädd för min egen berättelse.

Fiskebäckskil ligger så nära min smärtpunkt. Jag kan fortfarande inte gå förbi det som jag räknar som mitt barndomshem. Det som är helrenoverat sen det såldes för ett par år sedan. Huset som byggdes 1901 till Justina och hennes mor, när Justinas nygifte bror ville ha det gamla föräldrahemmet för sig själv och sin hustru. Huset där Justina öppnade affär och bedrev klarskinnstillverkning i sjöboden. Huset där jag väcktes varje morgon av Vallys tändkulemotor som dunkade igång inför första turen till Lysekil. Nu är det omgjort till en kuliss i en idyllisk skärgårdsfilm. Med rakare vinklar, snickarglädje, ny fasad och ny entre´. Varför bryr jag mig om vad som kanske fortfarande är känsligt fastän hundra år har gått? Vad är jag rädd för? Varför släpper jag inte helt enkelt loss skrivlusten i en spännande deckare i historisk badortsmiljö, utan att det är så förtvivlat noga med detaljerna? Kanske är hela min berättelse inget annat än ännu ett terapeutiskt projekt, maskerat till spänningsroman med kvinnofokus. Fortsättning följer. Nu har jag i alla fall börjat skriva igen.

Dessutom. Det är hemskt med alla förväntningar. Nästa bok måste ju bli bättre, fast jag tycker att Diktaren är det bästa jag kan. Hade det varit lättare om jag inte fått så mycket beröm?  Idag lämnade jag tillbaka ett försenat lån, och när jag räckte fram tjugan för att betala böterna sa bibliotekarien: ”Förresten, jag läste Diktaren på semestern. Den var så BRA! När kommer nästa?”  Hjälp. Men utan de där förväntansfulla läsarna skulle jag nog ha gått till frissan för länge sen. Nu letar jag nya fina spännen på Glitter istället.

Selmaknut

FullSizeRender (4)

 

 

8 maj

Efteråt.

Att rädda någons liv förändrar ens eget. Kanske lika mycket som det förändrar den som överlevde. Det har jag inte förstått riktigt förut. Men igår fick jag kontakt med den som räddade livet på en av mina familjemedlemmar, och insåg att känslostormen och tankarna var lika omskakande för räddaren som för oss andra. Lyckan lika stor.
Livets värde blir så tydligt. Vad är värt något, i jämförelse? Att göra en resa, att skriva en bok, att äga ett hus eller en båt, allt blir futtigt i relation till att få ha sina kära i livet.
Jag tänker inte berätta om detaljerna, men det finns en viktig anledning som gör att jag ändå skriver om detta på bloggen. Det gäller en sak, som du och jag måste, MÅSTE, ta tag i. Nu, eller så snart som möjligt. Se till att du kan hjärt-lungräddning. Gå kursen igen, om du redan gått den. Öva igen, på en riktig docka. Du måste våga ta risken att knäcka någons revben för att rädda någons liv.

Den stunden det plötsligt händer, en alldeles vanlig dag, på en badstrand eller en gårdsfest eller i tvättstugan. Den dagen vill du inte se tillbaka på resten av livet och ångra att du inte hade lärt dig ordentligt hur man gjorde.

Tillfälligt avbrott i seglandet. Men livet fortsätter.

image

1 mars

I backspegeln.

Ångrar du dig?” undrade min son härom dagen, apropå yrkesval och ett samtal om livet som entreprenör, där det egna företaget alltid måste prioriteras, både vad gäller tid, pengar och mentalt engagemang. Det kom lite hastigt på, så jag mumlade väl något om att nja, njäe, jo kanske lite. Frågan är så hypotetisk, och dessutom lite känslig. Åtminstone för mig. Nu när jag har facit av mitt moderskap, ser vad som satt spår hos barnen i form av både beundran och avståndstagande.

Men nu har jag hunnit tänka efter, och jo, jag ångrar mig. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag inte låta mig jagas av prestationskrav, inte hetsas att vara så duktig och kompetent,  inte låta mig fångas i ett konsumtionsmönster som krävde så mycket pengar. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag faktiskt välja ett helt annat yrke. Ett som var osäkrare, sämre betalt och friare. Ett som gav utrymme för mera tid för barnen och mig själv, och som krävde mindre restid till och från jobbet.

Men vad hjälper det att ångra. Det enda man förhoppningsvis kan påverka är framtiden.  Om tjugo år slipper jag i alla fall ångra att jag inte blev författare, inte seglade till Medelhavet, inte lärde mig spela bouzouki, inte satsade på att vårda kärleken så länge jag hade den.

Självporträtt 2010. 60 år och ganska vidbränd.

twitterprofil

Selfie 2017. 66 år och ganska cool.

Katinka 2017

16 februari

Ur funktion.

Det finns folk som frågar hur jag hinner med allt jag håller på med. Det undrar jag också. Särskilt med tanke på alla de timmar och dagar som bara driver bort som i dimma, utan att någonting alls blir gjort. Den där pensionerade stinsen som går ut på perrongen och säger: ”där går ett tåg, och det skiter jag i”, den stinsen har min fulla sympati. Så lockande det är att helt enkelt stanna i nuet och låta omvärlden fortsätta rusa omkring bäst den vill. Bara räkningarna är betalda bryr jag mig inte om något annat.

De där dagarna (veckorna!) efter influensan, eller dagar när Odd är bortrest och huset är tomt, när jag kan bestämma helt själv. Då händer det att jag helt enkelt inte går upp alls. Jag har en sån där säng med fjärrkontroll, för att höja upp huvudändan. Så jag vänder på dygnet, sover mitt på dan, dricker te och äter mackor efter midnatt, begraver hans del av dubbelsängen under böcker, anteckningsböcker och läsplattor. Mest är det researchlitteratur. Typ ”Kvinnors liv på Klädesholmen” och ”Sjökaptener, frakt- och skutskeppare i Fiskebäckskil” och liknande. Ibland måste jag gå upp för att hämta något att äta eller släppa ut Sigge i trädgården. Det är kusligt hur fort en sån ickedag rinner iväg. Rätt som det är, är det kväll igen.

Nej, det är inte ett stadium i den kreativa processen. Ingen idé att lura sig själv. Snarare ett farligt balanserande på gränsen till depression. Kanske är det helt enkelt februari. Egentligen tål jag inte januari, februari, mars. Men man kan ju inte vara bortrest jämt. Jag ska ta mig i kragen. Så fort kylan ger med sig, och så fort jag slutat hosta.

Idag ringde det en för mig okänd läsare, bara för att berätta  hur mycket hon tyckt om Diktaren. Tänk, hon hade tagit reda på mitt mobilnummer och gjorde sig besväret att ringa, bara för att hon ville säga direkt till mig hur mycket boken hade betytt för henne. Efter samtalet, som blev ganska långt, kände jag att jag kan vara helt lugn när det gäller det fortsatta skrivandet.  Jag älskade att skriva Diktaren, och jag tänker skriva en likadan bok till. Faktiskt. Även om några kommer att kritisera den för exakt samma saker som de inte gillade med Diktaren, till exempel att det är för många karaktärer och för många trådar. Det är inte de läsarna jag skriver för. Jag skriver för dig, Inger, och alla andra som läst Diktaren på samma sätt som du.

Barnbarnen är förstås värmande facklor i mörkret. Igår såg vi underbara, nyskapande Vayana på matine tillsammans. En ny disneyfilm som inger hopp, man tror inte det är sant! Men barnbarnen pratar jag om på Facebook, inte här.

Motiv som kommer i min väg och fastnar i kameran så här års. En gång dyrbar, nödvändig, uppskattad. Nu utkastad, bortglömd, värdelös.

symaskin

 

 

29 januari

Lust igen.

Efter helgens orgie i porträttmålning hos Ewa Evers har livsandarna vaknat igen, trots mörker, vinter och allmänt svårmod.

Att måla tillsammans med andra väcker hopp, glädje och ren och pirrande lust i både kropp och själ. Nya planer smids och nya vänskapsband knyts. Livskurvan pekar uppåt igen.

Den här gången tänker jag fortsätta hemma, inte lägga undan penslarna bara för att kursen är över. Kanske vaknar skrivlusten också. Hittills i januari har jag bara orkat ägna mig åt sådant i nästa bokprojekt som inte kräver så mycket kreativitet. Utveckla synopsis och karaktärer, läsa och leta i gamla källor på bibliotek och i böcker, intervjua intressanta människor och rekognocera i olika miljöer.

porträtt

Målarkurs. Då känns det helt rätt med lite färg på sig själv också.

makeup

Nyvänner.

kompisar

Kanske på omslaget till nästa roman. Men bara kanske. Om porträttet blir klart. Om det blir bra. Det här är bara första stadiet, grundarbetet, den första undermålningen i akryl. Nu är det måååånga lager i oljefärg, många timmars jobb kvar.

under

Porträttet som aldrig blir klart. Tredje året gillt? Längtar efter att fortsätta.

IMG_0766 - Kopia

1 januari

Årets bästa dag hittills.

Allt efter nu är bonus. Vilket år jag har haft. Så mycket kärlek, stöd och bekräftelse jag har fått från familj och vänner i samband med att min bok kom ut. En livsdröm förverkligades, och tacksamheten jag känner över allt som hänt går inte att sätta ord på. Egentligen borde jag ägna resten av livet åt att försöka tacka och ge tillbaka. Nyårsdagens känsla är tacksamhet. Jag måste lära mig att ta fram den oftare.

Igår, eller rättare sagt idag,  gick jag och la mig klockan tre. Jag minns inte när det hände senast. Förmodligen när något barn eller barnbarn var sjukt. Att jag orkar hålla mig vaken efter midnatt på en fest, det är inte bara ett undantag, det är helt osannolikt.

Idag har vi inte gjort mycket mer än vilat, ätit och promenerat långt. Första dagen på år 2017 har varit vindstilla och solig. Stämningen från nyårsfesten finns kvar i kropp och själ.  Vi hade bjudit två nya seglarvänner och två gamla grannvänner, okända för varann. Det sa klick mellan dom, precis som vi trott. Allt stämde. Odds whiskyflamberade musslor flammade lydigt, den chevrefyllda lammsteken var smältande mör och de vinkokta fikonen med vispgrädde fungerade perfekt som final. Samtalen och skratten kom igång direkt och uckespelandet tog inte slut förrän framåt halv tre. Nånstans i mitten klarade vi av tolvslaget med hjälp av radion. Mobilerna plingade med jämna mellanrum när barnen hörde av sig – alla kom ihåg oss!

Först nu, den första dagen på det nya året, känns det som om jag har en plan för hur jag ska använda den nya rikedomen av egen tid. Hittills har jag stressat nästan lika mycket som förr. Som om det är bråttom. Som om tiden är begränsad. Som om varje sak jag väljer att göra, innebär att jag måste välja bort något annat. I vår familj finns en anekdot om en bekant, en professor som var expert på svampar. Mot slutet av sitt liv vågade han inte lära sig något nytt, inte träffa nya människor med nya namn, eftersom han var rädd att det inte fanns mer plats i minnet, att han skulle tappa bort någon av sina svampar.

Nyfiken vill jag vara till min sista dag. Även om det sker på bekostnad av att jag tappar bort en eller annan svamp. Jag vill skriva böcker, lära mig spela bouzouki, segla runt i Medelhavet, lära mig nya dataprogram, lära känna nya människor, förhoppningsvis få nya vänner.

Familjeporträtt – barnens present till vår bröllopsdag. Fotograf Anneli Lindkvist

img_0530

Flamberade musslor och fyra olika glas till varje kuvert – då är det en fin middag.

fullsizerender-3

På gång.

img_0506

16 december

Det är fortfarande ingen ordning på mina dagar.

Efter snart ett år som pensionär är jag alltjämt förvirrad. Jag som hade sån koll, sån struktur på vardagen förut. Tidiga morgnar med skrivande, långa promenader, tre dagar i veckan spinning eller gympa. Jag vill ha tillbaks det där!

Jag vinglar omkring i tillvaron, fladdrar från projekt till projekt, från uppgift till uppgift. Börjar spela bouzouki, seglar runt i grekiska övärlden, håller föredrag, signerar min roman i olika bokhandlar, börjar lära mig att bokföra själv, engagerar mig i Kryssarklubbens medelhavsgrupp, producerar fotoböcker, läser tre romaner samtidigt, startar ett ljudboksprojekt, målar porträtt i olja, seglar till Las Palmas. Samt skriver på min andra roman, med allt vad det innebär av research, besök på museum och i tidningsarkiv och samtal med gamla människor.

Jag försummar barnbarnen, de träffar inte mormor/farmor oftare idag än när jag jobbade heltid. Jag hinner aldrig vara med på några uckespelningar. En annan sak jag försummar totalt är motion. Nio månader nu, i stort sett sittande. Nio månader räcker för att skapa en helt ny kropp, som alla vet.

Hur blev det såhär? Jag är ju äntligen fri. Inget ansvar, inga krav, inga mail, ingenting. Hela dagarna att disponera efter eget val. Vad såg jag framför mig de där långa åren när jag längtade så intensivt till den här tiden? Jo, jag minns. Jag drömde om tidiga skrivmorgnar framför datorn, långa inspirationspromenader, gym eller spinning tre gånger i veckan…

Obruten tid. Planering. Heliga förmiddagar. Facebookförbud. Innerst inne vet jag hur dagarna borde ordnas. Det är jag själv som förvandlar livet till plockepinn och saboterar friheten. Nu tar jag en lång promenad ner till Bua brygga och runt Kattemyra, låter hjärnan ostörd sortera upp i röran.

Rubriken är lånad från favoriten Bodil Malmstens bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”.

Fotografera hinner jag inte heller med längre. Den här bilden tog jag i alla fall med mobilen i förrgår natt  när månen lyste så fantastiskt och röken steg upp ur skorstenen.

fullsizerender-3

Blir det någonsin klart, det här porträttet?

img_0311

24 november

Dyka djupt och simma vilse.

På Bohusläns museum i Uddevalla finns alla nummer av Bohusläningen sen tidernas begynnelse på mikrofilm. Man kan gå dit och läsa dagens tidning från augusti 1904. Här finns även Nya Lysekils Kuriren, Lysekils Posten och flera andra lokaltidningar.  Nu har jag suttit i det lilla arkivrummet i två dagar och läst tills ögonen inte orkar mer.

Annonserna är intressantast, tätt följt av arga insändare från strejkande stenhuggare. Nu vet jag till exempel att en biljett till Amerika med världens största ångare Hvita Stjernlinjen kostade 60:- Jag har lärt mig att en normal månadslön för en fabriksarbetare kunde vara 80 kr. Många annonsörer söker arbetsvilliga jungfrur. Pigor söker bättre familjer. Hem på landet finns för fosterbarn. Gift ladugårdskarl får hyra gratis mot att hustrun hjälper till med mjölkning. Hösten är rätta tiden att bekämpa vägglöss.

Bara män med viss inkomst har rösträtt 1904, och vår kung Oscar är även Norges kung. Prima hästkött säljes. Det varnas för vit slavhandel, fattiga flickor köps för 1000kr och utlovas falskeligen arbete som guvernanter i Sydamerika.

På museet fick jag också tips om boken Husmödrar i Bohuslän 1938. Tidsstudier av 13 vanliga kvinnor på småjordbruk i Bohuslän, utförda på beställning av en statlig kommitté. Bara i en av de studerade gårdarna finns indraget vatten och el. Alla har utedass, eller ”avträde”.  Boken går inte att sluta läsa. Där beskrivs en dag hos änkefru Gren med åtta barn 5 – 17 år i ett ”ganska förfallet” boningshus utan vatten, el eller avlopp, med kor, grisar och höns. En fru Berggren har sju hemmavarande barn mellan 4 månader – 16 år, utan el, vatten eller avlopp, ingen källare, skafferi i vedboden. Det bärs in vatten i hinkar till hus och stall, det bärs ut smutsvatten som hälls på marken, det matas höns och kalvar, tvättas blöjor, bakas, diskas, mjölkas, lagas mat, packas matsäck till skolan, stoppas strumpor. Och hela dagen hålls elden i köksspisen vid liv. 1938!

Nödvändig research eller prokrastinering (=konsten att uppskjuta)? Det blir mer och mer spännande ju djupare jag dyker i de gamla källorna. Jag vill ju att detaljerna ska bli rätt och tidsmarkörerna trovärdiga, även om berättelsen är påhittad. Snart måste jag nog ge mig upp till ytan igen, annars blir det ingen bok skriven.

Protest mot dagens recension i GP!” stod det i ett mail idag. En läsare hörde av sig och tyckte att Diktaren blev orättvis bedömd. Va? GöteborgsPosten har ju recenserat en gång redan, i somras? Inte precis den bästa recensionen jag fått, men att över huvud taget bli uppmärksammad i GP är stort. Av någon anledning publicerades den idag igen. De har väl inga journalister kvar utan är tvungna att återanvända gammalt material…

PS Idag kom magasinet På Kryss med en artikel som jag skrivit och fotat. Så snyggt layoutad över två hela uppslag. Dessutom en artikel på deras webbsida : http://www.pakryss.se/ombyttaroller

img_0109

img_0120

 

 

17 november

Any day now, I shall be released.

Tomt i kalendern, ensam i huset, ändå blev det inte bra. I alla fall inte lika bra som Diktaren och inte i närheten av vad jag vill uppnå. Det blev vanilj. Det krävdes några dagars städande, flyttande av bokhyllor, läsande av favoriter (Åsa Larsson, Johan Theorin, Maj-Gull Axelsson). Ett par sena nätter med rätt mycket Marabou, Marianne och Bob Dylan på ensamhemmavolym. Men nu tror jag att jag har hittat tonen igen.

Kanske är det så att jag blir tvungen att börja från början varje gång. Att det helt enkelt inte finns några genvägar, trots synopsis och löpande intrigskiss och hjälpsam författarcoach. Det viktigaste jag lärde mig genom att skriva Diktaren kanske inte handlar om teknik och planering. Det kanske handlar om att skapande måste få ta tid. Att det är vägen som är det viktiga. Jag kanske måste skriva mig igenom lika många onödiga karaktärer och överflödiga sidointriger en gång till, för att komma fram till den glödande kärnan. Eller som konstnären svarade när han fick frågan hur han gjorde för att skulptera fram en elefant ur den oformliga lerklumpen.”Jag måste ta bort allt som inte är elefant”.

Nu har jag i alla fall ett städat och mysigt arbetsrum. Och jag har skrivit en inledning som jag är riktigt nöjd med. Hela tvåhundranittioåtta ord. Bara hundratjugotusen kvar. Soundtracket till boken är självklart. I see my light come shining.

arbetsrum-2 arbetsrum-3 arbetsrum-4

arbetsrum

7 november

7 november. Omstart.

Det händer ibland att folk undrar: Hur hinner du med allt? De skulle bara se mig vissa dagar… Förr fick jag skuldkänslor de där dagarna när jag bara drev omkring, seg och håglös, låg på sängen och stirrade i taket eller slumrade, åt saker direkt från kylskåp och skafferi, inte klädde på mig, glömde laga mat och glömde gå och lägga mig på kvällen.

Nu vet jag att det handlar om omställning. Det är energikrävande att byta fokus. Äventyret att segla till Kanarieöarna är slutfört. Nu är det Skriva Nästa Bok som gäller. Ledtid heter det visst enligt Bodil Jönsson.
Idag är min sista dag i Las Palmas, och idag har jag … nä, vi skippar det. Jo, jag har bytt hotell. Annars ingenting, bara deg och dimma och oföretagsamhet.
Igår hände något riktigt stort. En tung recensent på nätet, Bengt Eriksson, utnämnde Diktaren till Årets Deckardebut! Jag har aldrig blivit så glad och stolt över ett omdöme.
Det känns magiskt att det kom just nu, just här i Las Palmas där jag skrev största delen av manus. Igår gick jag med en signerad bok till Casa Suecia, fiket där jag satt så många timmar med min laptop och skrev. Varje vinter i tre år! Anette, den svenska servitrisen, blev glad på riktigt, det såg jag, när hon läste dedikationen. Hon trodde nog inte att det skulle bli någon bok. ”Som du har kämpat”, sa hon.

Bengt Erikssons recension hittar du här. Jag har dessutom kopierat in hela texten nedan, för säkerhets skull.

image

Ӂrets svenska deckardebutant


Ska jag utnämna Katinka Bille till årets svenska deckardebutant?

”Diktaren” (Black Skerry) heter Billes debutdeckare. Intrigen har placerats på och kring Flatön i Bohuslän, den ö där Evert Taube sommarbodde på 40-talet och diktade visor om Maj på Malö (en grannö), Huldas Karin och handelsman Flink.

Deckarens huvudpersoner är väl två eller tre: Paula (äldre kvinna som blivit änka) och Cattis (ung, vikarierande journalist på tidningen Bohusläningens lokalredaktion) samt Gerda (gammal kattgumma som liksom är med utan att vara med trots att hon verkligen är den som varit med.)

Kanhända i omvänd ordning mot min uppräkning och kanske att ”Diktaren” själv är den fjärde huvudpersonen?

Tre yngre barn är ensamma hemma: två pojkar och deras lillasyster. Pojkarna ska vara barnvakt åt Angela, fem år, men de är mer intresserade av att titta på förbjudna filmer som de inte fått se om föräldrarna varit hemma.

Så Angela öppnar ytterdörren, försvinner ur huset och ut i höstkvällens motvind och ovädersmoln. Hon stretar på neråt Svarteskär. En enda observerar detta, katten Fjodor, som följer efter.

Och sen försvinner Angela…

Så börjar det. Eller rättare sagt: så börjar det inte alls eller blott till viss del. För grunden till Katinka Billes debutdeckare ligger längre bakåt i tiden, i de olika personernas svunna liv och relationer.

Mer som händer också: en sommargäst och advokat (pappa till Angela) dricks till medvetslöshet på öns höstfest, en äldre tant samarbetar med den lokala polischefen om att sätta dit trafikfarliga bilister, en gammal man i rullstol råkar (eller…?) köra omkull och ihjäl sig vid sin båt, företaget Fisherman Retreat & Spa fortsätter att exploatera Kosteröarna, ett medium förmedlar budskap från Angela/Angelina och en tidigare misstänkt pedofil tas in till förhör av polisen.

Mycket mer, alltså. Så pass att det först blir många trådar att hålla i huvet. Vilket nog också författaren insåg – annars hade hon väl inte skrivit rubriker i form av ett personnamn på vissa kapitel (så att läsaren inte ska missa vem det handlar om).

Trådarna förenas allt mer, tvinnar sig tajt och hårt med växande spänning runt varann. Och miljöskildringen är mycket bra, så atmosfärrik att nu har jag besökt Kosteröarna fast jag aldrig varit där. Personskildringarna kommer inte långt efter, varje romanperson blir en människa.

Och så Katinka Billes språk. Hon är något så ovanligt som en verkligt välskrivande deckardebutant och som till råga på allt gett ut sin debutdeckare på eget förlag. Då brukar det ju vara en regel med få undantag att språket kärvar, mindre ibland men oftast mer.

Nej, inte här. Inte vad gäller Bille. Man kunde tro att ”Diktaren” är hennes tredje, fjärde roman.

Här finns en extra epilog också. Den var kanske inte nödvändig men jag tycker den är fyndig. Epilogen blir hörnstenen till deckarhistorien men även nånslags kommentar till skrivandet som sådant, hur verklighet påverkar fiktion och fiktionen laborerar med verkligheten.

I epilogen kommer Diktaren in (utan citattecken). Han själv – verklighetens store visdiktare.

Ska jag nu utnämna Katinka Bille till årets deckardebutant? Det kan ju finnas någon annan debutdeckare – för alla svenska deckare som getts ut under året har jag förstås inte läst eller ens fått syn på – som är snäppet bättre än ”Diktaren”.

Det vet jag inte – än så länge. I väntan på att den där andra deckarromanen, högst eventuellt, uppenbarar sig: Katinka Bille utses härmed till årets bästa svenska deckardebutant.

1 2 3 79