5 maj

5 maj. Inblåsta i Bozuk buku.

Vi ångrade oss. Nio timmars motorgång till Marmaris byttes mot treochenhalv till viken Bozuk Bükü. Viken kröker sig in likt en krokig blindtarm mellan bergen, och alldeles i mynningen, som en egen tarmficka, ligger en bukt med brygga och primitiv restaurang undangömd. På berget ovanför vaktar en mäktig borgruin från 4-500 år före Kristus. Det var skepparen och kappseglaren Mehmet, vår nyblivne vän från hamnen i Knidos, som hörde av sig när han läste om våra planer för idag. Vi hade inte vågat lita på skyddet här om han inte hade försäkrat att det var bra.

Vindmätaren är fortfarande trasig så man vet inte hur mycket det blåser, men att gå härifrån idag är otänkbart. Internet fungerar bara högst uppe på borgruinen, där får man in Cosmote, en grekisk mobiloperatör. Alla väderappar vi använder, Windfinder Pro, Windy och OpenSkiron.org säger samma sak. Det ska öka ytterligare under eftermiddagen och avta först under kvällen.

Vi ligger ytterst på en lång brygga. Vi kom först, och jag misstänker att vi blev anvisade den här platsen eftersom vi är så små. Bättre att ha sex ton som drar y bryggan längst ut, än att ha sexton… Innanför oss ligger en 53 fots Jeanneau med sex tyskar och en turkisk proffsskeppare. Av tyskarna är två ett äkta par i åttioårsåldern, ett medelåders par och två yngre kvinnor. Det verkar bara vara det äldre paret som är seglingsvana, förutom skepparen då. Tilläggningen igår var som en dålig komedi med den äldsta damen som drog i mooringlinan åt fel håll och de två yngre kvinnorna som förtvivlat knöt härvor av knutar på tamparna i bryggan medan skepparen körde motorn och gormade åt dem att göra fast. Till slut gick en av personalen från restaurangen ombord och fick ordning på allt genom att dra in mooringlinan åt rätt håll och reda upp trasslet med linorna i aktern.

Så småningom fyllde det på med tre båtar till, alla med ryssar ombord. Natten har varit blåsig och gungig, det ösregnade när vi vaknade och är bara +14C. Hellyhansenjackan på. Ryssarna kunde gå härifrån tack vare att det fanns lediga platser vid bryggan och därmed svängrum för aktern när de gjort loss och satte full fart ut. Vinden pressar hårt på från sidan och gör det omöjligt att lägga ut om man har en grannbåt intill sig. Därför måste den stora charterbåten innanför oss ligga kvar idag också, eftersom vi verkligen inte tänker gå härifrån. Det ska dom bara vara tacksamma för, men jag vet inte om de fattar det.

Det finns som sagt inget internet utom högst uppe på borgruinen, jag ska strax klättra dit och skicka iväg det här blogginlägget. Odd har satt igång ett projekt med extra isolering av motorn, jag har fått en spännande idé om att ersätta huvudpersonen i mitt bokmanus med en helt ny karaktär. Mat har vi så det räcker, vattentanken är full liksom batterierna. Det enda orosmomentet är om grannbåten skulle få för sig någonting. Då är det upplagt för kalabalik, kollision och linor i propellern (deras) med mera.

Men imorgon blir det fint väder igen, då går vi mot nordost till andra sidan viken och floddeltat vid Dalian. Där finns en liten marina och turbåtar som gör utflykter i deltat som är naturreservat med ett rikt växt- och djurliv.

Bild från igår, innan det började blåsa.

91138272-0586-401B-8D55-16B74E681782

24 april

24 april. Historisk dag i Turkiet.

Idag har vi varit kulturella, vilket är nästan lika utmattande som att segla Ellem i medvind. Egentligen borde man förstås ha guide när man besöker så historiskt spännande platser som Didyma och Miletus, men det är mastigt nog att försöka ta till sig det lilla som står i Heikells guidebok East Aegean. Flera hundra år före Kristus levde människor här, och idag sitter vi på samma stenbänkar, lyssnar till samma grodsång och ser ut över samma kullar. Herregud, det går inte att fatta.

Miletus var en gång den mäktigaste staden i den grekiska världen. Sjuhundra år före Kristus räknas Miletos som födelseplats för västerländsk vetenskap och filosofi. Det känns meningslöst att försöka beskriva mer i detalj, det finns hur mycket som helst att läsa på nätet. För egen del är jag inte så intresserad av att läsa om historia. För mig är det viktigast att försöka framkalla någon sorts närvaro, bygga en bro mellan nu och då genom att kombinera ljud, dofter och synintryck med den egna fantasin. Vem kan veta något sant om vad som hände för nästan tretusen år sedan?

Det har varit en helt fantastisk dag. Vi var så gott som ensamma på båda ställena. Didyma ligger bara en kvarts bilväg från marinan, Miletos lite längre norrut. Miletos är en vidsträckt arkeologisk plats, här kan man gå omkring i timmar. Ruinerna ligger utströdda i blommande betesmarker, man rör sig fritt och känner sig som en upptäckare, en tidsresenär. Man har stor nytta av god kondition, och dagens bästa idé var att köpa med matsäck från Didyma. Lunchen åt vi sittande på tusenåriga åskådarplatser högst upp i amfiteatern, helt ensamma i en sagolik miljö.  Jag grävde upp en liten planta kapris i amfiteatern att ta med hem som souvenir.
Om två veckor börjar turistsäsongen och då kommer knappast någon att uppleva lyxen att vara nästan ensam i Apollons tempel.

Note to self: det är straffbart att resa till båten utan stora kameran. Hur tänkte jag?

AA2CE6EA-EFB2-4D35-8EBE-9B3A7AA1D4B0

686B9CCF-22AD-4505-BA80-E6FA0AE6BFB3

Den mysiga farbrorn i Didyma svarvade underbara saker i marmor. Han vinkade in oss i sin verkstad och vi gick därifrån flera kilo tyngre men inte mycket fattigare, lastade med presenter som jag inte vill visa i bild.

9D2A7F45-D472-48EA-9FDE-DC3E8BC9E57D

14B7F9DB-025B-449D-B222-B74306BB7F6D

4799D663-F0FB-4285-86C2-B863604002E2

Här och där låg pusselbitar av historia utströdda i gräset, tillverkade för hand av någon för mer än tvåtusen år sedan.

A9A99CA1-9EC6-4A53-8472-F8D12A8F6669

Panorama över amfiteatern, byggd för 15000 åskådare.

C3F1A4EF-FEA0-4587-AEB5-F81A5D7B568B

E4C1F7BB-790B-45A5-9510-DE0278980B23

Alltid den minsta båten i marinan, med den kortaste masten, det är Ellem. Men jag vill inte byta med någon.

C3623668-A454-4B5C-AE67-94C3D2F06A8C

24 april

23 april. Trötta i Turkiet.

Idag har vi mest såsat. Det blev betydligt kallare och mer sjögång igår än vi hade väntat oss, så vi har varit dagen-efterslaka. Mycket mer vind än de 10 sekundmeter som prognosen sa blev det igår. Naturligtvis, det blir det alltid. Vindmätaren i masten har fastnat under vintern, så vi kunde inte läsa av vindstyrkan. Kanske var det lika bra. Vinden kom rakt akterifrån, vilket var tur på ett vis, då blir det inte riktigt lika kallt och inte så blött. Men det blir väldigt svårt att styra. Ellems runda akter gör att hon slingrar sig som en orm när vågor och vind kommer bakifrån. Autopiloten går inte att använda, knappt ratten i styrhytten heller, man måste stå i sittbrunnen vid rorkulten och parera sjöarna hela tiden. Kallt och tungt. Tycker i alla fall jag, i sanningens namn var det Odd som styrde mesta tiden.

Didim marina är en typisk modern turkisk marina i högsta prisklassen. Här står visserligen ingen Maserati till salu utanför receptionsbyggnaden, som i Cesme, men ändå. Plats för 600 båtar, jättelik travellift och stort varv med all tänkbar service. Vi betalar 39 Euro per dygn, fast vi fick den tredje dagen gratis när vi bokade två. Här finns allt man kan önska sig, shoppingcenter och restauranger, spa och gym, allt i toppklass. Eget omklädningsrum till varje dusch, som har golvvärme och hårtork. Allt är rent, ingenting är trasigt eller rostigt, alla man möter är otroligt vänliga och proffsiga, från marinerosarna som hjälper en att lägga till, till vakten vid grinden och kassakvinnan i supermarketen. Bara den instängda påfågeln i sin bur är sur. Nackdelen är förstås frånvaron av turkiskt vardagsliv. Inga böneutrop, inga vanliga människor, inga marknader eller normala butiker.

Turkiet är utanför EU, vilket betyder en byråkratisk procedur för att klarera in med båten. Vi måste ha en Transit logg som ska visas upp för hamnpolisen på varje ställe vi lägger till. Inte i ankringsvikar förstås. Vi får stanna i Turkiet max 90 dagar, dock får båten vara här hur länge som helst. Här i Didim måste vi anlita en agent för inklareringen, eftersom det är off season och ingen tullpolis finns på plats än. Agenten får köra bil till Kusadasi (norr om Samos) där tullmyndigheten finns för att få rätt stämpel i vår transit logg. Agenten kostar 175 Euro, men då förhandlade vi oss till en hyrbil i priset. Så imorgon ska vi åka på en liten rundtur till två berömda arkeologiska platser.

Ikväll har vi fördjupat oss i planer på den fortsatta seglingen, samt mailat olika marinor i närheten av Marmaris för att få in offerter på vad det kostar att ta upp Ellem på land under sommaren. Det är fyra veckor kvar till hemresan. Men vi måste redan nu ha en plan för de sista dagarna, så att vi säkert kommer hem i tid till Salmas studentexamen.

Marinans wifi är långsamt och hackigt. Att använda mobildata skulle bli svindyrt, Telia vill ha 245kr för 2 GB. Jag skriver bloggen löpande i Anteckningar och lägger in text och bilder här när wifi funkar.

510CDE71-F219-4AD2-A872-D526D32AC8F1

0FA256E4-5E97-4B31-AC48-7468132C749B

17 januari

”Hjärtat har inte tid att gråta”. Botemedel mot gnäll.

Trött på mörkret och kylan? Längtar du till solresan i sommar? Kanske till Grekland? Min vän Janita, barnsjuksköterska i flyktinglägret på Samos, berättade igår om en vanlig dag på jobbet. Sedan ett par veckor blåser och regnar det, nu har det stormat ett par dagar. Det är kallt, bara några få plusgrader på nätterna. Igår tog det emot när hon skulle köra iväg till sitt pass på barnmottagningen i lägret. Näsan var täppt, hon hostade och tyckte synd om sig själv.
Utanför containermottagningen stod föräldrar och barn på kö. Inne var det iskallt eftersom någon stängt av värmen under natten. Fingrarna var stela och pennan fungerade inte. Hon kände sig sjuk och eländig.
De första i kön var en mamma med tre barn. Två av dem barfota. De bor i tält och kan bara drömma om el och vatten. Barnen hostade, näsorna rann och de hade feber. Janita:
Jag vet att jag hinner med att undersöka femton barn under mitt pass, och att jag har mediciner att ge dem. Jag har också lite skor och varma kläder att dela ut, som snälla människor har skickat.”
Snälla människor, det är bland andra ni, mina vänner på facebook. Ni vet vilka ni är! <3 Innan jul kunde min dotter och jag tack vare er skicka två stora kartonger fulla med barnskor och strumpor till Samos. Det är sånt som räknas. Dåligt samvete hjälper ingen. Eller som Janita sa:  ”Hjärtat har inte tid att gråta, då hinner jag inte med alla som står i kön utanför. Det gör jag inte ändå, dom som står sist måste jag avvisa och skicka tillbaka till sina tält, tiden är ute!
Janita beskriver hur hon kör hem, vrider upp elementen, kokar te och långsamt blir varm igen medan tårarna rinner över dagens ledsamheter. Samvetet, som hon inte har tid att lyssna på medan hon försöker hjälpa så många som möjligt,  sliter och gör ont. Fast hon bor trångt och primitivt, tänker hon att hon ändå har det hundra gånger bättre än barnfamiljerna i sina små och dåliga tält.
Om några veckor är jag där. Jag reser ner till båten på Samos i mars, för att skriva på mitt manus och njuta alldeles själv av att möta våren. Då är den värsta årstiden passerad för flyktingarna. Det är åtminstone lite varmare på dagarna. För mig är det en ren lyxresa. Men jag reser lätt, med bara handbagage, för att kunna ta med mig full bagagevikt av sånt som Janita behöver. Allting som finns på barnmottagningen är skänkt av snälla människor. Minsta plåster, näsdroppsflaska eller alvedonsupp. Vill du också hjälpa till, så håll utkik på min facebook, jag kommer att göra ett upprop när min resa närmar sig och Janita vet mer i detalj vad som behövs. Du kan också söka upp gruppen Flyktinghjälp på Samos på Facebook.
En droppe i havet? Kanske, men stor skillnad för frysande små nakenfötter.
IMG_5328
IMG_5324
IMG_5335
17 oktober

13-16 oktober. Slutet gott allting gott.

Efter en natt med både stiltje och hårda vindbyar vaknade vi av ankarlarmet. Vinden hade vänt från nordväst till nordost, och båten hade snurrat runt ett varv och tvinnat ihop ankarkättingen med linan till det extra ankaret. Odd fick ro ut med dingen och släppa ner hela den blyade linan i vattnet, med en fender som  boj. Sen gick det enkelt att få upp först huvudankaret och därefter extraankaret. Men vi var glada att det inte blåste mer under manövern. Vi får fundera mer på bästa sättet att lägga ut två ankare.

Sen gick vi in i Port Augusta och överväldigades av den ljuvliga Arki-känslan som bara finns här. Lugnet efter stormen känslan. Eftersom vi aldrig varit här under högsäsongens trängsel har vi bara upplevt det avslappade, loja och vänliga Arki som just ska stänga för säsongen, eller nyss har startat.  Men allt är inte bara idyll. Nicholas, som driver tavernan med samma namn, är sliten så här års och längtar hem till fru och barn i Polen. Från april till oktober är han hos mamma och pappa på Arki, fiskar på morgonen och serverar sin mammas goda mat på kvällen. När jag ger en medlidsam kommentar efter att ha väntat medan han skypar klart med sin lille son, suckar han. ”There is no other way.

Miniatyrflottan framför tavernan utökas för varje år och är Arkis mest fotograferade utsikt. Nicholas pappa har hittat sin publik.

image

Alla fyra, fem fiskebåtarna kom in med goda fångster av tonfisk den här morgonen.

5ADA2DDD-26C0-46DD-A968-3527927E1288

Odd var påpasslig och lyckades köpa en nyfångad tonfisk innan alla var sålda till tavernorna eller nerisade i lådor i väntan på morgonfärjan till Patmos. Tio Euro kostade den. En italiensk farbror tyckte att jag också skulle vara med på bilden, och tog över min mobil.

F451C0C8-51EA-4B52-9518-88E5D2223300

Av en ung Adonis med flickvän, på besök hos Nicholas, fick vi lära oss att tonfisk ska hänga och bloda av sig en timme för att köttet ska bli riktigt bra. Fisken räckte till två middagar, halstrad första kvällen och sashimi – dvs nästan sushi – nästa kväll. Himmelskt gott!

497EE886-91C6-444B-B328-70496C7B2916

Äntligen, äntligen en njutbar segling igen, den första sedan hemfärden från Ikaria. Långa sträckor kom Ellem upp i  över sju knop. Halvvägs mellan Agathonisi och Samos hälsades vi entusiastiskt välkomna av en flock delfiner som hoppade och dök som glada skuttande havshundar runt båten.

2034D1F1-C0A9-47F0-94ED-F4375E228F8A

70B0B762-CA23-4903-8E7B-F729256B4749

Avslutningsmiddag ombord. Mina lampor har kommit på plats, till tecken på att seglandet är över för den här gången.

30 september

Sista september med guldkant.


Det skulle blåsa hårt hela dagen idag, det skulle åska och störtregna i utkanten av orkanen Zorba. Det var den sista chansen att ta med Joar och Jossan ut på en segeltur, innan deras korta semestervecka är slut. Det såg mörkt ut. Vädret rår man inte på. September i Grekland har varit lika onormal som sommaren i Sverige. Blåst, blåst, blåst.

Men vinden höll sig snällt till ensiffrigt även om den kom från söder och förde med sig en hel del vågor. Åskmolnen som tornade upp sig över Pythagorion drog sig norrut och molnbanken österut hade fastnat i de turkiska bergen. Vi satte segel och gick en sväng norrut, innan vi vände och ankrade upp för lunch utanför Paradise Beach innanför den yttersta vågbrytaren. Ungdomarna badade runt båten, det är fortfarande +24C .

Det är dumt att fresta på turen, så efter mat och bad gick vi tillbaka in i marinan medan vädret ännu var välvilligt. Marinan är fullbelagd av orkanskrämda seglare, det är mycket trångt mellan pontonerna. Inte roligt att lägga till om det skulle blåsa upp.

Resten av dagen chillade vi, vilade, simmade, lagade världens godaste middag – vegetarisk lasagne med chokladkladdkaka till dessert. Följde ungdomarna in till byn och strosade en stund med dem genom gränder där folk sitter ute och äter på små tavernor och affärerna fortfarande har öppet kl 22 fast det är söndag.

Nu mullrar det och blixtrar över masterna, regnet har börjat smattra mot däck och luckor. Låt det åska. Tack för dagen vi fick.

026EACC6-4286-4C25-826F-028F58079781

A4336963-525C-4F4B-9E80-F06D71F06FB1

13 september

13 september. Imorgon lägger vi loss!

Från fredag lunch till lördag eftermiddag skall vinden hålla sig runt 10 meter per sekund, enligt alla mina väderappar. Sen tar meltemin nya tag igen. Så vi satsar på att ta oss till Ikaria i två steg. Först till Mykonos imorgon förmiddag. Där ankrar vi och sover några timmar, och sen går vi över till Ikaria på natten. Passagen är ett ökänt blåshål, och vi får vind och vågor direkt i sidan. Men på natten ska det vara lugnt, enligt prognoserna. Synd bara att det är så mörkt, det är visserligen nymåne, men den behagar att gå ner redan vid 22-tiden!

Idag har varit en fin dag trots blåsten, med långpromenad, simtur, god middag och pratstund med svenska båtgrannar som ville ha lite tips på fina ställen runt Peloponnesos. Finikas är en mysig plats!

Minne från morgonpromenaden.

image

Långt därnere ligger hamnen. Vindruvsklasen växte på utsidan stängslet, då får man ta den.

image

Jag frågar alltid först innan jag fotar. Det händer nästan aldrig att någon nekar. Det här motivet var oemotståndligt på grund av vindruvsklasen framför gubben.

image

11 januari

Januari 2018. Kursändring.

Undrar kanske någon var jag håller hus? Man kan ju alltid hoppas… Inget nytt på bloggen sedan i november. Så länge har jag inte varit tyst här på flera år. Fram till sommaren bloggar jag varje dag på Matdagboken.se Anonymt. Jag vill helst bespara dig det jag skriver där, men själv är jag väldigt glad att ha hittat dit. Men jag hinner inte med den här bloggen också.

Det hände nämligen något i december. Jag ställde mig på vågen. Och insåg att jag vägde tjugo kilo för mycket för mitt eget bästa. Tjugo kilo! Jag ställde mig på vågen därför att jag kommit underfund med att jag egentligen inte mådde bra alls, och faktiskt inte hade gjort det sedan den där hjärnsmällen i mars 2017, och magsåren som kom efter det. När doktorn rådde mig att sluta med 5-2, som passat mig så bra i flera år, skenade ätandet och därmed vikten, och snart hade jag ont överallt och svårt att röra mig som jag ville. Fyra olika mediciner om dagen, var det jag?

Nu har jag redan gått ner fem kilo och är snart under mardrömsgränsen som jag aldrig skulle passera. Det är inte svårt egentligen, inte tråkigt heller, men det slukar fokus och tid. Motivation också såklart, men den var inte svår att skruva upp när jag insåg hur min framtid ser ut om jag inte gör något. Jag fyller snart 68. Min kropp har hittills i livet varit tillåtande, ursäktande och självläkande, och jag har tagit det för givet. Nu önskar jag mig minst femton hyfsat aktiva år till, med bergsvandringar, dans, vilda barnbarnslekar och segling. Det kan jag glömma om jag kör på som hittills. Men från Annandagen 2017 gäller nya förutsättningar.

Hjälp mig gärna genom att hålla tummarna för att jag kommer i min gamla brudklänning efter midsommar. Att jag lyckas bli medicinfri innan årsskiftet. Och att jag lyckas komma ut med nästa roman under hösten. Den är faktiskt på god väg, råmanuset blir klart denna veckan (kors i taket).

Det är förresten inte hela världen om det dröjer ett tag till. Livet är så mycket mer än att skriva böcker.

 

8 augusti

Snart kan jag i alla fall ha knut som Selma.

Nästan två månader utan ett enda blogginlägg. Inte har jag skrivit mycket annat heller. Vad har jag gjort? Umgåtts med barn och barnbarn. Hattat mellan olika impulser. Startat ett antal nya Projekt, typ ”kartlägg alla stigar på Flatön”, ”gör om växthuset till en bodega”, ”producera en CD av ljudboken”, ”sluta äta socker”, ”gör om alla rabatter till täckodlingar”. Två månader går fort när man tappat förmågan att fokusera.

Allt medan håret växer och blir mer råttfärgat för varje dag.  Jag har lovat mig själv att inte klippa eller slinga håret förrän råmanus till Målaren är färdigskrivet. Mitt korta, blekta vindrufs. Redan är det så långt att bara en liten slinga av luggen faller fram när jag drar allt hår bakåt, snurrar ihop stråna och klämmer åt med ett sånt där knutspänne i plast. Jag börjar så smått identifiera mig med min filifjonkanfrisyr. Tänk om de senaste tio årens solkyssta tantburr är ett avslutat kapitel? Tänk om det är stram selmaknut med gråa, dansande testar vid tinningen som gäller i fortsättningen? Vem har jag blivit?

Jag har visserligen hela berättelsen inne i huvudet. Alla konflikter, relationerna, vändpunkterna, slutet. Men så fort jag försöker sätta mig ner och skriva blir jag rädd att jag vet för litet om livet i ett fiskeläge i början av 1900-talet. Åt de verkligen rågmjölsgröt med sirap och vatten till frukost? Hur skötte kvinnorna sin underlivshygien utan rinnande vatten? Hur kunde man klara av åtta barn i ett rum och kök? Varifrån fick man pengar till kaffe och fotogen? Hur fungerade posten? Snart har jag lagt ner en förmögenhet på att jaga upp litteratur på Bokbörsen. ”Kvinnors vardagsliv på Klädesholmen”. ”Brunnar och butiker i gamla Fiskebäckskil”. ”Brev i Bohuslän berättar”. Jag läser hembygdsböcker, jubileumsskrifter, Schartaus predikningar, Lysekilspostens tidningsarkiv, släktforskningsböcker, Emilie Flygare-Carlens originalutgåva av ”Ett köpmanshus i skärgården” i fyra band. Jag läser Elin Boardys hjärtskärande ”Allt som återstår”, Ann Rosmans ”Havskatten” och Mats Wångblads ”Mormor, moster Sigrid och jag”. I kassaböcker från Britgens affär i Fiskebäckskil läser jag om priset på rofolja, krossocker, kängsnören och sirup. Jag försvinner i böcker om Zorn, Carl Wilhelmsson och dåtidens konstnärskollektiv, glömmer bort tid och rum i de bibeltjocka uppslagsverken där alla Fiskebäckskils hus, med födelse- och dödsår och livsöden för alla som har bott i varje hus, redovisas in i minsta detalj. Där står om rättstvister och testamenten. Oförätter och förlisningar. Dödfödda barn och inhysta fattighjon.

Allt går att ta reda på. Någon kommer att kunna säga: Sådär var det inte! Hur mycket jag än gräver i gamla brev och urkunder och försöker ta reda på hur det verkligen var,  kommer det jag skriver att vara FEL i någons ögon. Inte bara fel förresten. Lögn och förbannad dikt dessutom.  Där har vi nog ägget, som Don Frederico säger till Fröken Larsson i Taubes Invitation till Guatemala. Jag är helt enkelt rädd för min egen berättelse.

Fiskebäckskil ligger så nära min smärtpunkt. Jag kan fortfarande inte gå förbi det som jag räknar som mitt barndomshem. Det som är helrenoverat sen det såldes för ett par år sedan. Huset som byggdes 1901 till Justina och hennes mor, när Justinas nygifte bror ville ha det gamla föräldrahemmet för sig själv och sin hustru. Huset där Justina öppnade affär och bedrev klarskinnstillverkning i sjöboden. Huset där jag väcktes varje morgon av Vallys tändkulemotor som dunkade igång inför första turen till Lysekil. Nu är det omgjort till en kuliss i en idyllisk skärgårdsfilm. Med rakare vinklar, snickarglädje, ny fasad och ny entre´. Varför bryr jag mig om vad som kanske fortfarande är känsligt fastän hundra år har gått? Vad är jag rädd för? Varför släpper jag inte helt enkelt loss skrivlusten i en spännande deckare i historisk badortsmiljö, utan att det är så förtvivlat noga med detaljerna? Kanske är hela min berättelse inget annat än ännu ett terapeutiskt projekt, maskerat till spänningsroman med kvinnofokus. Fortsättning följer. Nu har jag i alla fall börjat skriva igen.

Dessutom. Det är hemskt med alla förväntningar. Nästa bok måste ju bli bättre, fast jag tycker att Diktaren är det bästa jag kan. Hade det varit lättare om jag inte fått så mycket beröm?  Idag lämnade jag tillbaka ett försenat lån, och när jag räckte fram tjugan för att betala böterna sa bibliotekarien: ”Förresten, jag läste Diktaren på semestern. Den var så BRA! När kommer nästa?”  Hjälp. Men utan de där förväntansfulla läsarna skulle jag nog ha gått till frissan för länge sen. Nu letar jag nya fina spännen på Glitter istället.

Selmaknut

FullSizeRender (4)

 

 

8 maj

8 maj. Efteråt.

Att rädda någons liv förändrar ens eget. Kanske lika mycket som det förändrar den som överlevde. Det har jag inte förstått riktigt förut. Men igår fick jag kontakt med den som räddade livet på en av mina familjemedlemmar, och insåg att känslostormen och tankarna var lika omskakande för räddaren som för oss andra. Lyckan lika stor.
Livets värde blir så tydligt. Vad är värt något, i jämförelse? Att göra en resa, att skriva en bok, att äga ett hus eller en båt, allt blir futtigt i relation till att få ha sina kära i livet.
Jag tänker inte berätta om detaljerna, men det finns en viktig anledning som gör att jag ändå skriver om detta på bloggen. Det gäller en sak, som du och jag måste, MÅSTE, ta tag i. Nu, eller så snart som möjligt. Se till att du kan hjärt-lungräddning. Gå kursen igen, om du redan gått den. Öva igen, på en riktig docka. Du måste våga ta risken att knäcka någons revben för att rädda någons liv.

Den stunden det plötsligt händer, en alldeles vanlig dag, på en badstrand eller en gårdsfest eller i tvättstugan. Den dagen vill du inte se tillbaka på resten av livet och ångra att du inte hade lärt dig ordentligt hur man gjorde.

Tillfälligt avbrott i seglandet. Men livet fortsätter.

image

1 2 3 80