17 oktober

13-16 oktober. Slutet gott allting gott.

Efter en natt med både stiltje och hårda vindbyar vaknade vi av ankarlarmet. Vinden hade vänt från nordväst till nordost, och båten hade snurrat runt ett varv och tvinnat ihop ankarkättingen med linan till det extra ankaret. Odd fick ro ut med dingen och släppa ner hela den blyade linan i vattnet, med en fender som  boj. Sen gick det enkelt att få upp först huvudankaret och därefter extraankaret. Men vi var glada att det inte blåste mer under manövern. Vi får fundera mer på bästa sättet att lägga ut två ankare.

Sen gick vi in i Port Augusta och överväldigades av den ljuvliga Arki-känslan som bara finns här. Lugnet efter stormen känslan. Eftersom vi aldrig varit här under högsäsongens trängsel har vi bara upplevt det avslappade, loja och vänliga Arki som just ska stänga för säsongen, eller nyss har startat.  Men allt är inte bara idyll. Nicholas, som driver tavernan med samma namn, är sliten så här års och längtar hem till fru och barn i Polen. Från april till oktober är han hos mamma och pappa på Arki, fiskar på morgonen och serverar sin mammas goda mat på kvällen. När jag ger en medlidsam kommentar efter att ha väntat medan han skypar klart med sin lille son, suckar han. ”There is no other way.

Miniatyrflottan framför tavernan utökas för varje år och är Arkis mest fotograferade utsikt. Nicholas pappa har hittat sin publik.

image

Alla fyra, fem fiskebåtarna kom in med goda fångster av tonfisk den här morgonen.

5ADA2DDD-26C0-46DD-A968-3527927E1288

Odd var påpasslig och lyckades köpa en nyfångad tonfisk innan alla var sålda till tavernorna eller nerisade i lådor i väntan på morgonfärjan till Patmos. Tio Euro kostade den. En italiensk farbror tyckte att jag också skulle vara med på bilden, och tog över min mobil.

F451C0C8-51EA-4B52-9518-88E5D2223300

Av en ung Adonis med flickvän, på besök hos Nicholas, fick vi lära oss att tonfisk ska hänga och bloda av sig en timme för att köttet ska bli riktigt bra. Fisken räckte till två middagar, halstrad första kvällen och sashimi – dvs nästan sushi – nästa kväll. Himmelskt gott!

497EE886-91C6-444B-B328-70496C7B2916

Äntligen, äntligen en njutbar segling igen, den första sedan hemfärden från Ikaria. Långa sträckor kom Ellem upp i  över sju knop. Halvvägs mellan Agathonisi och Samos hälsades vi entusiastiskt välkomna av en flock delfiner som hoppade och dök som glada skuttande havshundar runt båten.

2034D1F1-C0A9-47F0-94ED-F4375E228F8A

70B0B762-CA23-4903-8E7B-F729256B4749

Avslutningsmiddag ombord. Mina lampor har kommit på plats, till tecken på att seglandet är över för den här gången.

30 september

Sista september med guldkant.


Det skulle blåsa hårt hela dagen idag, det skulle åska och störtregna i utkanten av orkanen Zorba. Det var den sista chansen att ta med Joar och Jossan ut på en segeltur, innan deras korta semestervecka är slut. Det såg mörkt ut. Vädret rår man inte på. September i Grekland har varit lika onormal som sommaren i Sverige. Blåst, blåst, blåst.

Men vinden höll sig snällt till ensiffrigt även om den kom från söder och förde med sig en hel del vågor. Åskmolnen som tornade upp sig över Pythagorion drog sig norrut och molnbanken österut hade fastnat i de turkiska bergen. Vi satte segel och gick en sväng norrut, innan vi vände och ankrade upp för lunch utanför Paradise Beach innanför den yttersta vågbrytaren. Ungdomarna badade runt båten, det är fortfarande +24C .

Det är dumt att fresta på turen, så efter mat och bad gick vi tillbaka in i marinan medan vädret ännu var välvilligt. Marinan är fullbelagd av orkanskrämda seglare, det är mycket trångt mellan pontonerna. Inte roligt att lägga till om det skulle blåsa upp.

Resten av dagen chillade vi, vilade, simmade, lagade världens godaste middag – vegetarisk lasagne med chokladkladdkaka till dessert. Följde ungdomarna in till byn och strosade en stund med dem genom gränder där folk sitter ute och äter på små tavernor och affärerna fortfarande har öppet kl 22 fast det är söndag.

Nu mullrar det och blixtrar över masterna, regnet har börjat smattra mot däck och luckor. Låt det åska. Tack för dagen vi fick.

026EACC6-4286-4C25-826F-028F58079781

A4336963-525C-4F4B-9E80-F06D71F06FB1

13 september

13 september. Imorgon lägger vi loss!

Från fredag lunch till lördag eftermiddag skall vinden hålla sig runt 10 meter per sekund, enligt alla mina väderappar. Sen tar meltemin nya tag igen. Så vi satsar på att ta oss till Ikaria i två steg. Först till Mykonos imorgon förmiddag. Där ankrar vi och sover några timmar, och sen går vi över till Ikaria på natten. Passagen är ett ökänt blåshål, och vi får vind och vågor direkt i sidan. Men på natten ska det vara lugnt, enligt prognoserna. Synd bara att det är så mörkt, det är visserligen nymåne, men den behagar att gå ner redan vid 22-tiden!

Idag har varit en fin dag trots blåsten, med långpromenad, simtur, god middag och pratstund med svenska båtgrannar som ville ha lite tips på fina ställen runt Peloponnesos. Finikas är en mysig plats!

Minne från morgonpromenaden.

image

Långt därnere ligger hamnen. Vindruvsklasen växte på utsidan stängslet, då får man ta den.

image

Jag frågar alltid först innan jag fotar. Det händer nästan aldrig att någon nekar. Det här motivet var oemotståndligt på grund av vindruvsklasen framför gubben.

image

11 januari

Januari 2018. Kursändring.

Undrar kanske någon var jag håller hus? Man kan ju alltid hoppas… Inget nytt på bloggen sedan i november. Så länge har jag inte varit tyst här på flera år. Fram till sommaren bloggar jag varje dag på Matdagboken.se Anonymt. Jag vill helst bespara dig det jag skriver där, men själv är jag väldigt glad att ha hittat dit. Men jag hinner inte med den här bloggen också.

Det hände nämligen något i december. Jag ställde mig på vågen. Och insåg att jag vägde tjugo kilo för mycket för mitt eget bästa. Tjugo kilo! Jag ställde mig på vågen därför att jag kommit underfund med att jag egentligen inte mådde bra alls, och faktiskt inte hade gjort det sedan den där hjärnsmällen i mars 2017, och magsåren som kom efter det. När doktorn rådde mig att sluta med 5-2, som passat mig så bra i flera år, skenade ätandet och därmed vikten, och snart hade jag ont överallt och svårt att röra mig som jag ville. Fyra olika mediciner om dagen, var det jag?

Nu har jag redan gått ner fem kilo och är snart under mardrömsgränsen som jag aldrig skulle passera. Det är inte svårt egentligen, inte tråkigt heller, men det slukar fokus och tid. Motivation också såklart, men den var inte svår att skruva upp när jag insåg hur min framtid ser ut om jag inte gör något. Jag fyller snart 68. Min kropp har hittills i livet varit tillåtande, ursäktande och självläkande, och jag har tagit det för givet. Nu önskar jag mig minst femton hyfsat aktiva år till, med bergsvandringar, dans, vilda barnbarnslekar och segling. Det kan jag glömma om jag kör på som hittills. Men från Annandagen 2017 gäller nya förutsättningar.

Hjälp mig gärna genom att hålla tummarna för att jag kommer i min gamla brudklänning efter midsommar. Att jag lyckas bli medicinfri innan årsskiftet. Och att jag lyckas komma ut med nästa roman under hösten. Den är faktiskt på god väg, råmanuset blir klart denna veckan (kors i taket).

Det är förresten inte hela världen om det dröjer ett tag till. Livet är så mycket mer än att skriva böcker.

 

8 augusti

Snart kan jag i alla fall ha knut som Selma.

Nästan två månader utan ett enda blogginlägg. Inte har jag skrivit mycket annat heller. Vad har jag gjort? Umgåtts med barn och barnbarn. Hattat mellan olika impulser. Startat ett antal nya Projekt, typ ”kartlägg alla stigar på Flatön”, ”gör om växthuset till en bodega”, ”producera en CD av ljudboken”, ”sluta äta socker”, ”gör om alla rabatter till täckodlingar”. Två månader går fort när man tappat förmågan att fokusera.

Allt medan håret växer och blir mer råttfärgat för varje dag.  Jag har lovat mig själv att inte klippa eller slinga håret förrän råmanus till Målaren är färdigskrivet. Mitt korta, blekta vindrufs. Redan är det så långt att bara en liten slinga av luggen faller fram när jag drar allt hår bakåt, snurrar ihop stråna och klämmer åt med ett sånt där knutspänne i plast. Jag börjar så smått identifiera mig med min filifjonkanfrisyr. Tänk om de senaste tio årens solkyssta tantburr är ett avslutat kapitel? Tänk om det är stram selmaknut med gråa, dansande testar vid tinningen som gäller i fortsättningen? Vem har jag blivit?

Jag har visserligen hela berättelsen inne i huvudet. Alla konflikter, relationerna, vändpunkterna, slutet. Men så fort jag försöker sätta mig ner och skriva blir jag rädd att jag vet för litet om livet i ett fiskeläge i början av 1900-talet. Åt de verkligen rågmjölsgröt med sirap och vatten till frukost? Hur skötte kvinnorna sin underlivshygien utan rinnande vatten? Hur kunde man klara av åtta barn i ett rum och kök? Varifrån fick man pengar till kaffe och fotogen? Hur fungerade posten? Snart har jag lagt ner en förmögenhet på att jaga upp litteratur på Bokbörsen. ”Kvinnors vardagsliv på Klädesholmen”. ”Brunnar och butiker i gamla Fiskebäckskil”. ”Brev i Bohuslän berättar”. Jag läser hembygdsböcker, jubileumsskrifter, Schartaus predikningar, Lysekilspostens tidningsarkiv, släktforskningsböcker, Emilie Flygare-Carlens originalutgåva av ”Ett köpmanshus i skärgården” i fyra band. Jag läser Elin Boardys hjärtskärande ”Allt som återstår”, Ann Rosmans ”Havskatten” och Mats Wångblads ”Mormor, moster Sigrid och jag”. I kassaböcker från Britgens affär i Fiskebäckskil läser jag om priset på rofolja, krossocker, kängsnören och sirup. Jag försvinner i böcker om Zorn, Carl Wilhelmsson och dåtidens konstnärskollektiv, glömmer bort tid och rum i de bibeltjocka uppslagsverken där alla Fiskebäckskils hus, med födelse- och dödsår och livsöden för alla som har bott i varje hus, redovisas in i minsta detalj. Där står om rättstvister och testamenten. Oförätter och förlisningar. Dödfödda barn och inhysta fattighjon.

Allt går att ta reda på. Någon kommer att kunna säga: Sådär var det inte! Hur mycket jag än gräver i gamla brev och urkunder och försöker ta reda på hur det verkligen var,  kommer det jag skriver att vara FEL i någons ögon. Inte bara fel förresten. Lögn och förbannad dikt dessutom.  Där har vi nog ägget, som Don Frederico säger till Fröken Larsson i Taubes Invitation till Guatemala. Jag är helt enkelt rädd för min egen berättelse.

Fiskebäckskil ligger så nära min smärtpunkt. Jag kan fortfarande inte gå förbi det som jag räknar som mitt barndomshem. Det som är helrenoverat sen det såldes för ett par år sedan. Huset som byggdes 1901 till Justina och hennes mor, när Justinas nygifte bror ville ha det gamla föräldrahemmet för sig själv och sin hustru. Huset där Justina öppnade affär och bedrev klarskinnstillverkning i sjöboden. Huset där jag väcktes varje morgon av Vallys tändkulemotor som dunkade igång inför första turen till Lysekil. Nu är det omgjort till en kuliss i en idyllisk skärgårdsfilm. Med rakare vinklar, snickarglädje, ny fasad och ny entre´. Varför bryr jag mig om vad som kanske fortfarande är känsligt fastän hundra år har gått? Vad är jag rädd för? Varför släpper jag inte helt enkelt loss skrivlusten i en spännande deckare i historisk badortsmiljö, utan att det är så förtvivlat noga med detaljerna? Kanske är hela min berättelse inget annat än ännu ett terapeutiskt projekt, maskerat till spänningsroman med kvinnofokus. Fortsättning följer. Nu har jag i alla fall börjat skriva igen.

Dessutom. Det är hemskt med alla förväntningar. Nästa bok måste ju bli bättre, fast jag tycker att Diktaren är det bästa jag kan. Hade det varit lättare om jag inte fått så mycket beröm?  Idag lämnade jag tillbaka ett försenat lån, och när jag räckte fram tjugan för att betala böterna sa bibliotekarien: ”Förresten, jag läste Diktaren på semestern. Den var så BRA! När kommer nästa?”  Hjälp. Men utan de där förväntansfulla läsarna skulle jag nog ha gått till frissan för länge sen. Nu letar jag nya fina spännen på Glitter istället.

Selmaknut

FullSizeRender (4)

 

 

8 maj

8 maj. Efteråt.

Att rädda någons liv förändrar ens eget. Kanske lika mycket som det förändrar den som överlevde. Det har jag inte förstått riktigt förut. Men igår fick jag kontakt med den som räddade livet på en av mina familjemedlemmar, och insåg att känslostormen och tankarna var lika omskakande för räddaren som för oss andra. Lyckan lika stor.
Livets värde blir så tydligt. Vad är värt något, i jämförelse? Att göra en resa, att skriva en bok, att äga ett hus eller en båt, allt blir futtigt i relation till att få ha sina kära i livet.
Jag tänker inte berätta om detaljerna, men det finns en viktig anledning som gör att jag ändå skriver om detta på bloggen. Det gäller en sak, som du och jag måste, MÅSTE, ta tag i. Nu, eller så snart som möjligt. Se till att du kan hjärt-lungräddning. Gå kursen igen, om du redan gått den. Öva igen, på en riktig docka. Du måste våga ta risken att knäcka någons revben för att rädda någons liv.

Den stunden det plötsligt händer, en alldeles vanlig dag, på en badstrand eller en gårdsfest eller i tvättstugan. Den dagen vill du inte se tillbaka på resten av livet och ångra att du inte hade lärt dig ordentligt hur man gjorde.

Tillfälligt avbrott i seglandet. Men livet fortsätter.

image

1 mars

I backspegeln.

Ångrar du dig?” undrade min son härom dagen, apropå yrkesval och ett samtal om livet som entreprenör, där det egna företaget alltid måste prioriteras, både vad gäller tid, pengar och mentalt engagemang. Det kom lite hastigt på, så jag mumlade väl något om att nja, njäe, jo kanske lite. Frågan är så hypotetisk, och dessutom lite känslig. Åtminstone för mig. Nu när jag har facit av mitt moderskap, ser vad som satt spår hos barnen i form av både beundran och avståndstagande.

Men nu har jag hunnit tänka efter, och jo, jag ångrar mig. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag inte låta mig jagas av prestationskrav, inte hetsas att vara så duktig och kompetent,  inte låta mig fångas i ett konsumtionsmönster som krävde så mycket pengar. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag faktiskt välja ett helt annat yrke. Ett som var osäkrare, sämre betalt och friare. Ett som gav utrymme för mera tid för barnen och mig själv, och som krävde mindre restid till och från jobbet.

Men vad hjälper det att ångra. Det enda man förhoppningsvis kan påverka är framtiden.  Om tjugo år slipper jag i alla fall ångra att jag inte blev författare, inte seglade till Medelhavet, inte lärde mig spela bouzouki, inte satsade på att vårda kärleken så länge jag hade den.

Självporträtt 2010. 60 år och ganska vidbränd.

twitterprofil

Selfie 2017. 66 år och ganska cool.

Katinka 2017

16 februari

Ur funktion.

Det finns folk som frågar hur jag hinner med allt jag håller på med. Det undrar jag också. Särskilt med tanke på alla de timmar och dagar som bara driver bort som i dimma, utan att någonting alls blir gjort. Den där pensionerade stinsen som går ut på perrongen och säger: ”där går ett tåg, och det skiter jag i”, den stinsen har min fulla sympati. Så lockande det är att helt enkelt stanna i nuet och låta omvärlden fortsätta rusa omkring bäst den vill. Bara räkningarna är betalda bryr jag mig inte om något annat.

De där dagarna (veckorna!) efter influensan, eller dagar när Odd är bortrest och huset är tomt, när jag kan bestämma helt själv. Då händer det att jag helt enkelt inte går upp alls. Jag har en sån där säng med fjärrkontroll, för att höja upp huvudändan. Så jag vänder på dygnet, sover mitt på dan, dricker te och äter mackor efter midnatt, begraver hans del av dubbelsängen under böcker, anteckningsböcker och läsplattor. Mest är det researchlitteratur. Typ ”Kvinnors liv på Klädesholmen” och ”Sjökaptener, frakt- och skutskeppare i Fiskebäckskil” och liknande. Ibland måste jag gå upp för att hämta något att äta eller släppa ut Sigge i trädgården. Det är kusligt hur fort en sån ickedag rinner iväg. Rätt som det är, är det kväll igen.

Nej, det är inte ett stadium i den kreativa processen. Ingen idé att lura sig själv. Snarare ett farligt balanserande på gränsen till depression. Kanske är det helt enkelt februari. Egentligen tål jag inte januari, februari, mars. Men man kan ju inte vara bortrest jämt. Jag ska ta mig i kragen. Så fort kylan ger med sig, och så fort jag slutat hosta.

Idag ringde det en för mig okänd läsare, bara för att berätta  hur mycket hon tyckt om Diktaren. Tänk, hon hade tagit reda på mitt mobilnummer och gjorde sig besväret att ringa, bara för att hon ville säga direkt till mig hur mycket boken hade betytt för henne. Efter samtalet, som blev ganska långt, kände jag att jag kan vara helt lugn när det gäller det fortsatta skrivandet.  Jag älskade att skriva Diktaren, och jag tänker skriva en likadan bok till. Faktiskt. Även om några kommer att kritisera den för exakt samma saker som de inte gillade med Diktaren, till exempel att det är för många karaktärer och för många trådar. Det är inte de läsarna jag skriver för. Jag skriver för dig, Inger, och alla andra som läst Diktaren på samma sätt som du.

Barnbarnen är förstås värmande facklor i mörkret. Igår såg vi underbara, nyskapande Vayana på matine tillsammans. En ny disneyfilm som inger hopp, man tror inte det är sant! Men barnbarnen pratar jag om på Facebook, inte här.

Motiv som kommer i min väg och fastnar i kameran så här års. En gång dyrbar, nödvändig, uppskattad. Nu utkastad, bortglömd, värdelös.

symaskin

 

 

29 januari

Lust igen.

Efter helgens orgie i porträttmålning hos Ewa Evers har livsandarna vaknat igen, trots mörker, vinter och allmänt svårmod.

Att måla tillsammans med andra väcker hopp, glädje och ren och pirrande lust i både kropp och själ. Nya planer smids och nya vänskapsband knyts. Livskurvan pekar uppåt igen.

Den här gången tänker jag fortsätta hemma, inte lägga undan penslarna bara för att kursen är över. Kanske vaknar skrivlusten också. Hittills i januari har jag bara orkat ägna mig åt sådant i nästa bokprojekt som inte kräver så mycket kreativitet. Utveckla synopsis och karaktärer, läsa och leta i gamla källor på bibliotek och i böcker, intervjua intressanta människor och rekognocera i olika miljöer.

porträtt

Målarkurs. Då känns det helt rätt med lite färg på sig själv också.

makeup

Nyvänner.

kompisar

Kanske på omslaget till nästa roman. Men bara kanske. Om porträttet blir klart. Om det blir bra. Det här är bara första stadiet, grundarbetet, den första undermålningen i akryl. Nu är det måååånga lager i oljefärg, många timmars jobb kvar.

under

Porträttet som aldrig blir klart. Tredje året gillt? Längtar efter att fortsätta.

IMG_0766 - Kopia

1 januari

Årets bästa dag hittills.

Allt efter nu är bonus. Vilket år jag har haft. Så mycket kärlek, stöd och bekräftelse jag har fått från familj och vänner i samband med att min bok kom ut. En livsdröm förverkligades, och tacksamheten jag känner över allt som hänt går inte att sätta ord på. Egentligen borde jag ägna resten av livet åt att försöka tacka och ge tillbaka. Nyårsdagens känsla är tacksamhet. Jag måste lära mig att ta fram den oftare.

Igår, eller rättare sagt idag,  gick jag och la mig klockan tre. Jag minns inte när det hände senast. Förmodligen när något barn eller barnbarn var sjukt. Att jag orkar hålla mig vaken efter midnatt på en fest, det är inte bara ett undantag, det är helt osannolikt.

Idag har vi inte gjort mycket mer än vilat, ätit och promenerat långt. Första dagen på år 2017 har varit vindstilla och solig. Stämningen från nyårsfesten finns kvar i kropp och själ.  Vi hade bjudit två nya seglarvänner och två gamla grannvänner, okända för varann. Det sa klick mellan dom, precis som vi trott. Allt stämde. Odds whiskyflamberade musslor flammade lydigt, den chevrefyllda lammsteken var smältande mör och de vinkokta fikonen med vispgrädde fungerade perfekt som final. Samtalen och skratten kom igång direkt och uckespelandet tog inte slut förrän framåt halv tre. Nånstans i mitten klarade vi av tolvslaget med hjälp av radion. Mobilerna plingade med jämna mellanrum när barnen hörde av sig – alla kom ihåg oss!

Först nu, den första dagen på det nya året, känns det som om jag har en plan för hur jag ska använda den nya rikedomen av egen tid. Hittills har jag stressat nästan lika mycket som förr. Som om det är bråttom. Som om tiden är begränsad. Som om varje sak jag väljer att göra, innebär att jag måste välja bort något annat. I vår familj finns en anekdot om en bekant, en professor som var expert på svampar. Mot slutet av sitt liv vågade han inte lära sig något nytt, inte träffa nya människor med nya namn, eftersom han var rädd att det inte fanns mer plats i minnet, att han skulle tappa bort någon av sina svampar.

Nyfiken vill jag vara till min sista dag. Även om det sker på bekostnad av att jag tappar bort en eller annan svamp. Jag vill skriva böcker, lära mig spela bouzouki, segla runt i Medelhavet, lära mig nya dataprogram, lära känna nya människor, förhoppningsvis få nya vänner.

Familjeporträtt – barnens present till vår bröllopsdag. Fotograf Anneli Lindkvist

img_0530

Flamberade musslor och fyra olika glas till varje kuvert – då är det en fin middag.

fullsizerender-3

På gång.

img_0506

1 2 3 80