11 september

9 september. Vindsnurr i Serce Limani.

Någon frågade hur vädret är i Medelhavet. Alltså ur seglingssynpunkt. Det bästa svaret som jag kommer på är detta. När det blåser för lite kan man vara säker att det strax börjar blåsa alldeles för mycket och från fel håll. Jag kan förstås bara uttala mig om Egeiska havet.

Hittills har alla våra väderappar spått fel varje dag. (Windfinder Pro, Windy, Poseidon, OpenSkiron, WeatherTrack) Igår tröttnade vi på den envisa tiosekundmetersvinden som blåste natt och dag, och gav oss iväg från Marmaris utan att ha fått upp focken i förstagsprofilen. Ellem har stått på land under sommaren, och då är man tvungen att plocka av rullfocken. När den ska på igen måste det vara vindstilla.

Så här års blåser det alltid från norr till söder i Egeiska havet. Det är inte som hemma att det kan skifta lite mellan väderstrecken från dag till dag. Det blåser mer på eftermiddagarna, och ibland håller meltemin igång flera dygn i sträck. Vi kan räkna med motvind hela vägen till Kalymnos, som är vårt första delmål. Det blir alltså motorgång för det mesta ändå, med eller utan försegel. Men av säkerhetsskäl vill man kunna segla om motorn skulle krångla.

Serce Limani verkade vara en mjukstart på 25 sjömil. Serce är en skyddad vik omgiven av höga berg, med en restaurang och några fasta bojar i ena änden och en övergiven taverna vid en sandstrand i den andra. En vänlig liten man  kom ut i motorbåt och meddelade att alla bojar var förbokade av en rysk eskader, vi fick tyvärr inte plats. Vi ankrade utanför sandstranden istället och upptäckte snart att vinden snurrade runt hur som helst i viken. Den kom rullande nerför bergen från alla håll. Ena minuten stiltje, nästa tolv sekundmeter. Ellem drev runt sitt ankare som visaren på en urtavla. Odd rodde iland och gjorde fast två linor från aktern, så att vi låg förtöjda som ett Y. Det fungerade en kort stund, tills vinden pressade så hårt från sidan att vi drev mot klipporna i alla fall.

För att göra en lång historia kort, så förtöjde vi om, men ändå gick ankarlarmet fyra gånger denna första natt. Det betyder att gpsen tjuter när båten flyttar sig längre bort än vad man har ställt in. Då måste man upp och se om man behöver ändra på något. Vi tog in på kättingen, släppte ut på kättingen och flyttade lina som hotade trassla in sig. Från fören till aktern och tillbaka igen. Minnet är lite dimmigt. Men innan dess hade vi en underbar månskenskväll med bad i tjugoniogradigt vatten, en nyfiken havssköldpadda och betande getter och åsnor i branten på sidan om vår ankarvik.

Odd på förarplats i fina Ellem. Varje gång vi lägger till i en marina kommer någon och frågar om vi vill sälja henne. Aldrig! svarar vi.

image

Odd lägger ut en lina i land som ska hjälpa ankaret att hålla oss på plats. Fungerar bra om inte vinden vänder…

image

Sköldpadda på besök!

image

6 september

En ny sorts sommar 2019

Det här inlägget är ointressant för alla utom mig själv. Jag skriver det nu i efterhand för att inte hela sommaren 2019, när jag knappt skrev någonting, varken blogg eller manus, ska försvinna in bakom den stängda dörren i mitt huvud. Förr försökte jag trösta mig med att jag är en sån person som alltid har siktet inställt på framtiden och helst inte tittar bakåt, men numera inser jag att det är självbedrägeri. Jag har, och har alltid haft, väldigt dåligt minne. Bloggen är nyckeln jag behöver för att kunna öppna den där dörren. Sen, när jag blir gammal.

Tack vare Sara Bäckmo, hennes blogg och boken Vinterodling hade jag under vintern 2018-19 drabbats av svårartad odlarsjuka. Sjukan yttrade sig i komplicerade och utrymmeskrävande projekt med inomhussådder under belysning och på värmemattor, helrenovering av växthuset, anläggning av varmbänk, installation av automatisk bevattning både i växthuset, pallkragarna ute och i uterummet med mera och ännu mera. Odlarsjukan slog till ovanpå skrivkrampen, jag var missnöjd med det färdigskrivna utkastet till nästa roman, ville skriva om nästan allt men visste inte var jag skulle börja. Så ja, odlandet erbjöd väl en lustfylld flykt.

När vi gav oss av till båten tidigt i april hade mina snälla odlarvänner och grannar en omfattande manual att förhålla sig till, min syster fick härbärgera en samling särskilt ömtåliga tomatplantor och ändå hade jag  sett mig tvungen att ge bort massor av paprika, chili, aubergine och tomat som helt enkelt inte fick plats ens i vårt stora uterum. I växthuset stod redan en del tomater i kruka, överhängda med fiberduk, pallkragarna var fulla av nyss omskolade plantor av kål, morötter, palsternacka, spenat, pakchoi, osv osv.

Jag ville ju både ha kakan och äta den. Både segla i Medelhavet och odla på Flatön. Samtidigt. Jag ville inte ge upp mitt manus, bara ha en vilopaus.
Hur många gånger jag gjorde resan till Beijer i Stenungsund för att hämta nya pallkragar har jag förträngt.

Jag körde hundratals skottkärror med tång från stranden och gammal får- och latrinkompost från en hög med skit som varit bortglömd flera år och nu var förvandlad till odlarguld. Jag tiggde gräsklipp och hästgödsel och lastade, med Odds hjälp, släpkärran full om och om igen. Bara det översta lagret i alla pallkragar täcktes med köpejord. (Tänk om jag hade anat hur mycket nässelfrön som slumrade i komposten.)

Det sista vi gjorde innan vi gav oss av var att sätta sommarpotatis i en ny täckodling i trädgården och höstpotatis i nyodlingen Eden, ett tillsammansprojekt med fyra andra öfamiljer. Eden är en koloniodling på åkermark, innanför viltstaket. Jag täckodlar två lotter, hundra kvadrat, och känner mig rik!

Våren i Turkiet blev en av de kallaste vi upplevt i Medelhavet. Vi sov under dubbla filtar i båten, med värmaren på. Hemma regnade det inte på flera veckor och var trettio grader varmt. När vi kom hem, lagom till första barnbarnets studentexamen, ångrade sig våren och blev kyligare än vanligt. Jag möttes av en djungel både ute och inne. Brännässlor och morötter i trasslig förening. Pak choi, dill och persilja till ett helt regemente. Tomater som en manshög snårskog. Men inget hade dött! Det tog faktiskt bara tre dagar att röja upp det värsta och ta hand om överflödet.

Efter midsommar följde Odd med mig till en medlemsträff hos Sara Bäckmo i Småland, och i juli hade vi stort kalas när Joar fyllde 30. Arton övernattande, men då sov Odd och jag  på altanen och grannen lånade ut ett gästrum.

Under sommaren har ständigt nya idéer fötts till roliga odlarprojekt.  Jag har själv s (!) snickrat odlingsramar till nya bäddar, och gjort om hela ytan bakom växthuset från skräphörna till bästa odlingsplatsen i hela trädgården. Där finns nu en stor upphöjd bädd för kronärtskockor, bönor, pumpor, och ännu en upphöjd bädd längs med hela växthusets långsida. (Där växte kålen så hög att den skuggade växthuset på ett dumt sätt, så i fortsättningen förpassas all kål till Eden.) Mellan de nya bäddarna står fyra pallkragar som placerats direkt ovanpå en nytäckt bit gräsmatta. När all växtlighet under täcket har förmultnat åker pallkragarna bort och hela ytan blir ett sammanhängande land.

Hela augusti har jag planerat för att inte få ett tomrum i odlingarna bara för att vi är borta under september och halva oktober. Och skördat, inte minst skördat! Två nya frysar fylls med nya grönsaker. Massa mangold är det, och vaxbönor och tomater och spetskål och… Frysarna rymmer inte allt, jag har börjat utforska både konservering och surning, hyllorna i matkällaren börjar bli fulla. Tänk om svärföräldrarna hade sett mig nu! Ofta tänker jag med ånger på hur oförstående jag var inför all deras samlarmöda. Så lite uppskattning jag visade. Som vi skämtade och ojade oss över alla konserver som fraktades med tåg eller bil mellan Flatön och Uppsala. Till och med sallad konserverades! I vår matkällare står en många gånger hånad glasburk med steriliserad blomkål från 80- talet. Blomkål! Så stolt jag själv kommer att vara den dagen jag lyckas lotsa ett fint blomkålshuvud förbi jordloppor, kålfjärilar och kålmal! Förmodligen kommer även mina barn och svärbarn att skratta åt mig. Om de inte har flyttat till Flatön på grund av klimatkris och matbrist i stan, vill säga.

Och författandet, hur ska jag få tillbaka flytet där? Det kommer, det är jag säker på. Men det är inte moget riktigt än.

Här hade jag tänkt fylla på med en massa trädgårdsbilder, men icloud vill inte. Det får vänta tills jag kommer hem till vårt eget bredband. Så bortskämd man är!

 

 

 

 

5 maj

5 maj. Inblåsta i Bozuk buku.

Vi ångrade oss. Nio timmars motorgång till Marmaris byttes mot treochenhalv till viken Bozuk Bükü. Viken kröker sig in likt en krokig blindtarm mellan bergen, och alldeles i mynningen, som en egen tarmficka, ligger en bukt med brygga och primitiv restaurang undangömd. På berget ovanför vaktar en mäktig borgruin från 4-500 år före Kristus. Det var skepparen och kappseglaren Mehmet, vår nyblivne vän från hamnen i Knidos, som hörde av sig när han läste om våra planer för idag. Vi hade inte vågat lita på skyddet här om han inte hade försäkrat att det var bra.

Vindmätaren är fortfarande trasig så man vet inte hur mycket det blåser, men att gå härifrån idag är otänkbart. Internet fungerar bara högst uppe på borgruinen, där får man in Cosmote, en grekisk mobiloperatör. Alla väderappar vi använder, Windfinder Pro, Windy och OpenSkiron.org säger samma sak. Det ska öka ytterligare under eftermiddagen och avta först under kvällen.

Vi ligger ytterst på en lång brygga. Vi kom först, och jag misstänker att vi blev anvisade den här platsen eftersom vi är så små. Bättre att ha sex ton som drar y bryggan längst ut, än att ha sexton… Innanför oss ligger en 53 fots Jeanneau med sex tyskar och en turkisk proffsskeppare. Av tyskarna är två ett äkta par i åttioårsåldern, ett medelåders par och två yngre kvinnor. Det verkar bara vara det äldre paret som är seglingsvana, förutom skepparen då. Tilläggningen igår var som en dålig komedi med den äldsta damen som drog i mooringlinan åt fel håll och de två yngre kvinnorna som förtvivlat knöt härvor av knutar på tamparna i bryggan medan skepparen körde motorn och gormade åt dem att göra fast. Till slut gick en av personalen från restaurangen ombord och fick ordning på allt genom att dra in mooringlinan åt rätt håll och reda upp trasslet med linorna i aktern.

Så småningom fyllde det på med tre båtar till, alla med ryssar ombord. Natten har varit blåsig och gungig, det ösregnade när vi vaknade och är bara +14C. Hellyhansenjackan på. Ryssarna kunde gå härifrån tack vare att det fanns lediga platser vid bryggan och därmed svängrum för aktern när de gjort loss och satte full fart ut. Vinden pressar hårt på från sidan och gör det omöjligt att lägga ut om man har en grannbåt intill sig. Därför måste den stora charterbåten innanför oss ligga kvar idag också, eftersom vi verkligen inte tänker gå härifrån. Det ska dom bara vara tacksamma för, men jag vet inte om de fattar det.

Det finns som sagt inget internet utom högst uppe på borgruinen, jag ska strax klättra dit och skicka iväg det här blogginlägget. Odd har satt igång ett projekt med extra isolering av motorn, jag har fått en spännande idé om att ersätta huvudpersonen i mitt bokmanus med en helt ny karaktär. Mat har vi så det räcker, vattentanken är full liksom batterierna. Det enda orosmomentet är om grannbåten skulle få för sig någonting. Då är det upplagt för kalabalik, kollision och linor i propellern (deras) med mera.

Men imorgon blir det fint väder igen, då går vi mot nordost till andra sidan viken och floddeltat vid Dalian. Där finns en liten marina och turbåtar som gör utflykter i deltat som är naturreservat med ett rikt växt- och djurliv.

Bild från igår, innan det började blåsa.

91138272-0586-401B-8D55-16B74E681782

24 april

24 april. Historisk dag i Turkiet.

Idag har vi varit kulturella, vilket är nästan lika utmattande som att segla Ellem i medvind. Egentligen borde man förstås ha guide när man besöker så historiskt spännande platser som Didyma och Miletus, men det är mastigt nog att försöka ta till sig det lilla som står i Heikells guidebok East Aegean. Flera hundra år före Kristus levde människor här, och idag sitter vi på samma stenbänkar, lyssnar till samma grodsång och ser ut över samma kullar. Herregud, det går inte att fatta.

Miletus var en gång den mäktigaste staden i den grekiska världen. Sjuhundra år före Kristus räknas Miletos som födelseplats för västerländsk vetenskap och filosofi. Det känns meningslöst att försöka beskriva mer i detalj, det finns hur mycket som helst att läsa på nätet. För egen del är jag inte så intresserad av att läsa om historia. För mig är det viktigast att försöka framkalla någon sorts närvaro, bygga en bro mellan nu och då genom att kombinera ljud, dofter och synintryck med den egna fantasin. Vem kan veta något sant om vad som hände för nästan tretusen år sedan?

Det har varit en helt fantastisk dag. Vi var så gott som ensamma på båda ställena. Didyma ligger bara en kvarts bilväg från marinan, Miletos lite längre norrut. Miletos är en vidsträckt arkeologisk plats, här kan man gå omkring i timmar. Ruinerna ligger utströdda i blommande betesmarker, man rör sig fritt och känner sig som en upptäckare, en tidsresenär. Man har stor nytta av god kondition, och dagens bästa idé var att köpa med matsäck från Didyma. Lunchen åt vi sittande på tusenåriga åskådarplatser högst upp i amfiteatern, helt ensamma i en sagolik miljö.  Jag grävde upp en liten planta kapris i amfiteatern att ta med hem som souvenir.
Om två veckor börjar turistsäsongen och då kommer knappast någon att uppleva lyxen att vara nästan ensam i Apollons tempel.

Note to self: det är straffbart att resa till båten utan stora kameran. Hur tänkte jag?

AA2CE6EA-EFB2-4D35-8EBE-9B3A7AA1D4B0

686B9CCF-22AD-4505-BA80-E6FA0AE6BFB3

Den mysiga farbrorn i Didyma svarvade underbara saker i marmor. Han vinkade in oss i sin verkstad och vi gick därifrån flera kilo tyngre men inte mycket fattigare, lastade med presenter som jag inte vill visa i bild.

9D2A7F45-D472-48EA-9FDE-DC3E8BC9E57D

14B7F9DB-025B-449D-B222-B74306BB7F6D

4799D663-F0FB-4285-86C2-B863604002E2

Här och där låg pusselbitar av historia utströdda i gräset, tillverkade för hand av någon för mer än tvåtusen år sedan.

A9A99CA1-9EC6-4A53-8472-F8D12A8F6669

Panorama över amfiteatern, byggd för 15000 åskådare.

C3F1A4EF-FEA0-4587-AEB5-F81A5D7B568B

E4C1F7BB-790B-45A5-9510-DE0278980B23

Alltid den minsta båten i marinan, med den kortaste masten, det är Ellem. Men jag vill inte byta med någon.

C3623668-A454-4B5C-AE67-94C3D2F06A8C

24 april

23 april. Trötta i Turkiet.

Idag har vi mest såsat. Det blev betydligt kallare och mer sjögång igår än vi hade väntat oss, så vi har varit dagen-efterslaka. Mycket mer vind än de 10 sekundmeter som prognosen sa blev det igår. Naturligtvis, det blir det alltid. Vindmätaren i masten har fastnat under vintern, så vi kunde inte läsa av vindstyrkan. Kanske var det lika bra. Vinden kom rakt akterifrån, vilket var tur på ett vis, då blir det inte riktigt lika kallt och inte så blött. Men det blir väldigt svårt att styra. Ellems runda akter gör att hon slingrar sig som en orm när vågor och vind kommer bakifrån. Autopiloten går inte att använda, knappt ratten i styrhytten heller, man måste stå i sittbrunnen vid rorkulten och parera sjöarna hela tiden. Kallt och tungt. Tycker i alla fall jag, i sanningens namn var det Odd som styrde mesta tiden.

Didim marina är en typisk modern turkisk marina i högsta prisklassen. Här står visserligen ingen Maserati till salu utanför receptionsbyggnaden, som i Cesme, men ändå. Plats för 600 båtar, jättelik travellift och stort varv med all tänkbar service. Vi betalar 39 Euro per dygn, fast vi fick den tredje dagen gratis när vi bokade två. Här finns allt man kan önska sig, shoppingcenter och restauranger, spa och gym, allt i toppklass. Eget omklädningsrum till varje dusch, som har golvvärme och hårtork. Allt är rent, ingenting är trasigt eller rostigt, alla man möter är otroligt vänliga och proffsiga, från marinerosarna som hjälper en att lägga till, till vakten vid grinden och kassakvinnan i supermarketen. Bara den instängda påfågeln i sin bur är sur. Nackdelen är förstås frånvaron av turkiskt vardagsliv. Inga böneutrop, inga vanliga människor, inga marknader eller normala butiker.

Turkiet är utanför EU, vilket betyder en byråkratisk procedur för att klarera in med båten. Vi måste ha en Transit logg som ska visas upp för hamnpolisen på varje ställe vi lägger till. Inte i ankringsvikar förstås. Vi får stanna i Turkiet max 90 dagar, dock får båten vara här hur länge som helst. Här i Didim måste vi anlita en agent för inklareringen, eftersom det är off season och ingen tullpolis finns på plats än. Agenten får köra bil till Kusadasi (norr om Samos) där tullmyndigheten finns för att få rätt stämpel i vår transit logg. Agenten kostar 175 Euro, men då förhandlade vi oss till en hyrbil i priset. Så imorgon ska vi åka på en liten rundtur till två berömda arkeologiska platser.

Ikväll har vi fördjupat oss i planer på den fortsatta seglingen, samt mailat olika marinor i närheten av Marmaris för att få in offerter på vad det kostar att ta upp Ellem på land under sommaren. Det är fyra veckor kvar till hemresan. Men vi måste redan nu ha en plan för de sista dagarna, så att vi säkert kommer hem i tid till Salmas studentexamen.

Marinans wifi är långsamt och hackigt. Att använda mobildata skulle bli svindyrt, Telia vill ha 245kr för 2 GB. Jag skriver bloggen löpande i Anteckningar och lägger in text och bilder här när wifi funkar.

510CDE71-F219-4AD2-A872-D526D32AC8F1

0FA256E4-5E97-4B31-AC48-7468132C749B

17 januari

”Hjärtat har inte tid att gråta”. Botemedel mot gnäll.

Trött på mörkret och kylan? Längtar du till solresan i sommar? Kanske till Grekland? Min vän Janita, barnsjuksköterska i flyktinglägret på Samos, berättade igår om en vanlig dag på jobbet. Sedan ett par veckor blåser och regnar det, nu har det stormat ett par dagar. Det är kallt, bara några få plusgrader på nätterna. Igår tog det emot när hon skulle köra iväg till sitt pass på barnmottagningen i lägret. Näsan var täppt, hon hostade och tyckte synd om sig själv.
Utanför containermottagningen stod föräldrar och barn på kö. Inne var det iskallt eftersom någon stängt av värmen under natten. Fingrarna var stela och pennan fungerade inte. Hon kände sig sjuk och eländig.
De första i kön var en mamma med tre barn. Två av dem barfota. De bor i tält och kan bara drömma om el och vatten. Barnen hostade, näsorna rann och de hade feber. Janita:
Jag vet att jag hinner med att undersöka femton barn under mitt pass, och att jag har mediciner att ge dem. Jag har också lite skor och varma kläder att dela ut, som snälla människor har skickat.”
Snälla människor, det är bland andra ni, mina vänner på facebook. Ni vet vilka ni är! <3 Innan jul kunde min dotter och jag tack vare er skicka två stora kartonger fulla med barnskor och strumpor till Samos. Det är sånt som räknas. Dåligt samvete hjälper ingen. Eller som Janita sa:  ”Hjärtat har inte tid att gråta, då hinner jag inte med alla som står i kön utanför. Det gör jag inte ändå, dom som står sist måste jag avvisa och skicka tillbaka till sina tält, tiden är ute!
Janita beskriver hur hon kör hem, vrider upp elementen, kokar te och långsamt blir varm igen medan tårarna rinner över dagens ledsamheter. Samvetet, som hon inte har tid att lyssna på medan hon försöker hjälpa så många som möjligt,  sliter och gör ont. Fast hon bor trångt och primitivt, tänker hon att hon ändå har det hundra gånger bättre än barnfamiljerna i sina små och dåliga tält.
Om några veckor är jag där. Jag reser ner till båten på Samos i mars, för att skriva på mitt manus och njuta alldeles själv av att möta våren. Då är den värsta årstiden passerad för flyktingarna. Det är åtminstone lite varmare på dagarna. För mig är det en ren lyxresa. Men jag reser lätt, med bara handbagage, för att kunna ta med mig full bagagevikt av sånt som Janita behöver. Allting som finns på barnmottagningen är skänkt av snälla människor. Minsta plåster, näsdroppsflaska eller alvedonsupp. Vill du också hjälpa till, så håll utkik på min facebook, jag kommer att göra ett upprop när min resa närmar sig och Janita vet mer i detalj vad som behövs. Du kan också söka upp gruppen Flyktinghjälp på Samos på Facebook.
En droppe i havet? Kanske, men stor skillnad för frysande små nakenfötter.
IMG_5328
IMG_5324
IMG_5335
17 oktober

13-16 oktober. Slutet gott allting gott.

Efter en natt med både stiltje och hårda vindbyar vaknade vi av ankarlarmet. Vinden hade vänt från nordväst till nordost, och båten hade snurrat runt ett varv och tvinnat ihop ankarkättingen med linan till det extra ankaret. Odd fick ro ut med dingen och släppa ner hela den blyade linan i vattnet, med en fender som  boj. Sen gick det enkelt att få upp först huvudankaret och därefter extraankaret. Men vi var glada att det inte blåste mer under manövern. Vi får fundera mer på bästa sättet att lägga ut två ankare.

Sen gick vi in i Port Augusta och överväldigades av den ljuvliga Arki-känslan som bara finns här. Lugnet efter stormen känslan. Eftersom vi aldrig varit här under högsäsongens trängsel har vi bara upplevt det avslappade, loja och vänliga Arki som just ska stänga för säsongen, eller nyss har startat.  Men allt är inte bara idyll. Nicholas, som driver tavernan med samma namn, är sliten så här års och längtar hem till fru och barn i Polen. Från april till oktober är han hos mamma och pappa på Arki, fiskar på morgonen och serverar sin mammas goda mat på kvällen. När jag ger en medlidsam kommentar efter att ha väntat medan han skypar klart med sin lille son, suckar han. ”There is no other way.

Miniatyrflottan framför tavernan utökas för varje år och är Arkis mest fotograferade utsikt. Nicholas pappa har hittat sin publik.

image

Alla fyra, fem fiskebåtarna kom in med goda fångster av tonfisk den här morgonen.

5ADA2DDD-26C0-46DD-A968-3527927E1288

Odd var påpasslig och lyckades köpa en nyfångad tonfisk innan alla var sålda till tavernorna eller nerisade i lådor i väntan på morgonfärjan till Patmos. Tio Euro kostade den. En italiensk farbror tyckte att jag också skulle vara med på bilden, och tog över min mobil.

F451C0C8-51EA-4B52-9518-88E5D2223300

Av en ung Adonis med flickvän, på besök hos Nicholas, fick vi lära oss att tonfisk ska hänga och bloda av sig en timme för att köttet ska bli riktigt bra. Fisken räckte till två middagar, halstrad första kvällen och sashimi – dvs nästan sushi – nästa kväll. Himmelskt gott!

497EE886-91C6-444B-B328-70496C7B2916

Äntligen, äntligen en njutbar segling igen, den första sedan hemfärden från Ikaria. Långa sträckor kom Ellem upp i  över sju knop. Halvvägs mellan Agathonisi och Samos hälsades vi entusiastiskt välkomna av en flock delfiner som hoppade och dök som glada skuttande havshundar runt båten.

2034D1F1-C0A9-47F0-94ED-F4375E228F8A

70B0B762-CA23-4903-8E7B-F729256B4749

Avslutningsmiddag ombord. Mina lampor har kommit på plats, till tecken på att seglandet är över för den här gången.

30 september

Sista september med guldkant.


Det skulle blåsa hårt hela dagen idag, det skulle åska och störtregna i utkanten av orkanen Zorba. Det var den sista chansen att ta med Joar och Jossan ut på en segeltur, innan deras korta semestervecka är slut. Det såg mörkt ut. Vädret rår man inte på. September i Grekland har varit lika onormal som sommaren i Sverige. Blåst, blåst, blåst.

Men vinden höll sig snällt till ensiffrigt även om den kom från söder och förde med sig en hel del vågor. Åskmolnen som tornade upp sig över Pythagorion drog sig norrut och molnbanken österut hade fastnat i de turkiska bergen. Vi satte segel och gick en sväng norrut, innan vi vände och ankrade upp för lunch utanför Paradise Beach innanför den yttersta vågbrytaren. Ungdomarna badade runt båten, det är fortfarande +24C .

Det är dumt att fresta på turen, så efter mat och bad gick vi tillbaka in i marinan medan vädret ännu var välvilligt. Marinan är fullbelagd av orkanskrämda seglare, det är mycket trångt mellan pontonerna. Inte roligt att lägga till om det skulle blåsa upp.

Resten av dagen chillade vi, vilade, simmade, lagade världens godaste middag – vegetarisk lasagne med chokladkladdkaka till dessert. Följde ungdomarna in till byn och strosade en stund med dem genom gränder där folk sitter ute och äter på små tavernor och affärerna fortfarande har öppet kl 22 fast det är söndag.

Nu mullrar det och blixtrar över masterna, regnet har börjat smattra mot däck och luckor. Låt det åska. Tack för dagen vi fick.

026EACC6-4286-4C25-826F-028F58079781

A4336963-525C-4F4B-9E80-F06D71F06FB1

13 september

13 september. Imorgon lägger vi loss!

Från fredag lunch till lördag eftermiddag skall vinden hålla sig runt 10 meter per sekund, enligt alla mina väderappar. Sen tar meltemin nya tag igen. Så vi satsar på att ta oss till Ikaria i två steg. Först till Mykonos imorgon förmiddag. Där ankrar vi och sover några timmar, och sen går vi över till Ikaria på natten. Passagen är ett ökänt blåshål, och vi får vind och vågor direkt i sidan. Men på natten ska det vara lugnt, enligt prognoserna. Synd bara att det är så mörkt, det är visserligen nymåne, men den behagar att gå ner redan vid 22-tiden!

Idag har varit en fin dag trots blåsten, med långpromenad, simtur, god middag och pratstund med svenska båtgrannar som ville ha lite tips på fina ställen runt Peloponnesos. Finikas är en mysig plats!

Minne från morgonpromenaden.

image

Långt därnere ligger hamnen. Vindruvsklasen växte på utsidan stängslet, då får man ta den.

image

Jag frågar alltid först innan jag fotar. Det händer nästan aldrig att någon nekar. Det här motivet var oemotståndligt på grund av vindruvsklasen framför gubben.

image

11 januari

Januari 2018. Kursändring.

Undrar kanske någon var jag håller hus? Man kan ju alltid hoppas… Inget nytt på bloggen sedan i november. Så länge har jag inte varit tyst här på flera år. Fram till sommaren bloggar jag varje dag på Matdagboken.se Anonymt. Jag vill helst bespara dig det jag skriver där, men själv är jag väldigt glad att ha hittat dit. Men jag hinner inte med den här bloggen också.

Det hände nämligen något i december. Jag ställde mig på vågen. Och insåg att jag vägde tjugo kilo för mycket för mitt eget bästa. Tjugo kilo! Jag ställde mig på vågen därför att jag kommit underfund med att jag egentligen inte mådde bra alls, och faktiskt inte hade gjort det sedan den där hjärnsmällen i mars 2017, och magsåren som kom efter det. När doktorn rådde mig att sluta med 5-2, som passat mig så bra i flera år, skenade ätandet och därmed vikten, och snart hade jag ont överallt och svårt att röra mig som jag ville. Fyra olika mediciner om dagen, var det jag?

Nu har jag redan gått ner fem kilo och är snart under mardrömsgränsen som jag aldrig skulle passera. Det är inte svårt egentligen, inte tråkigt heller, men det slukar fokus och tid. Motivation också såklart, men den var inte svår att skruva upp när jag insåg hur min framtid ser ut om jag inte gör något. Jag fyller snart 68. Min kropp har hittills i livet varit tillåtande, ursäktande och självläkande, och jag har tagit det för givet. Nu önskar jag mig minst femton hyfsat aktiva år till, med bergsvandringar, dans, vilda barnbarnslekar och segling. Det kan jag glömma om jag kör på som hittills. Men från Annandagen 2017 gäller nya förutsättningar.

Hjälp mig gärna genom att hålla tummarna för att jag kommer i min gamla brudklänning efter midsommar. Att jag lyckas bli medicinfri innan årsskiftet. Och att jag lyckas komma ut med nästa roman under hösten. Den är faktiskt på god väg, råmanuset blir klart denna veckan (kors i taket).

Det är förresten inte hela världen om det dröjer ett tag till. Livet är så mycket mer än att skriva böcker.

 

1 2 3 80