17 november

Any day now, I shall be released.

Tomt i kalendern, ensam i huset, ändå blev det inte bra. I alla fall inte lika bra som Diktaren och inte i närheten av vad jag vill uppnå. Det blev vanilj. Det krävdes några dagars städande, flyttande av bokhyllor, läsande av favoriter (Åsa Larsson, Johan Theorin, Maj-Gull Axelsson). Ett par sena nätter med rätt mycket Marabou, Marianne och Bob Dylan på ensamhemmavolym. Men nu tror jag att jag har hittat tonen igen.

Kanske är det så att jag blir tvungen att börja från början varje gång. Att det helt enkelt inte finns några genvägar, trots synopsis och löpande intrigskiss och hjälpsam författarcoach. Det viktigaste jag lärde mig genom att skriva Diktaren kanske inte handlar om teknik och planering. Det kanske handlar om att skapande måste få ta tid. Att det är vägen som är det viktiga. Jag kanske måste skriva mig igenom lika många onödiga karaktärer och överflödiga sidointriger en gång till, för att komma fram till den glödande kärnan. Eller som konstnären svarade när han fick frågan hur han gjorde för att skulptera fram en elefant ur den oformliga lerklumpen.”Jag måste ta bort allt som inte är elefant”.

Nu har jag i alla fall ett städat och mysigt arbetsrum. Och jag har skrivit en inledning som jag är riktigt nöjd med. Hela tvåhundranittioåtta ord. Bara hundratjugotusen kvar. Soundtracket till boken är självklart. I see my light come shining.

arbetsrum-2 arbetsrum-3 arbetsrum-4

arbetsrum

7 november

7 november. Omstart.

Det händer ibland att folk undrar: Hur hinner du med allt? De skulle bara se mig vissa dagar… Förr fick jag skuldkänslor de där dagarna när jag bara drev omkring, seg och håglös, låg på sängen och stirrade i taket eller slumrade, åt saker direkt från kylskåp och skafferi, inte klädde på mig, glömde laga mat och glömde gå och lägga mig på kvällen.

Nu vet jag att det handlar om omställning. Det är energikrävande att byta fokus. Äventyret att segla till Kanarieöarna är slutfört. Nu är det Skriva Nästa Bok som gäller. Ledtid heter det visst enligt Bodil Jönsson.
Idag är min sista dag i Las Palmas, och idag har jag … nä, vi skippar det. Jo, jag har bytt hotell. Annars ingenting, bara deg och dimma och oföretagsamhet.
Igår hände något riktigt stort. En tung recensent på nätet, Bengt Eriksson, utnämnde Diktaren till Årets Deckardebut! Jag har aldrig blivit så glad och stolt över ett omdöme.
Det känns magiskt att det kom just nu, just här i Las Palmas där jag skrev största delen av manus. Igår gick jag med en signerad bok till Casa Suecia, fiket där jag satt så många timmar med min laptop och skrev. Varje vinter i tre år! Anette, den svenska servitrisen, blev glad på riktigt, det såg jag, när hon läste dedikationen. Hon trodde nog inte att det skulle bli någon bok. ”Som du har kämpat”, sa hon.

Bengt Erikssons recension hittar du här. Jag har dessutom kopierat in hela texten nedan, för säkerhets skull.

image

Ӂrets svenska deckardebutant


Ska jag utnämna Katinka Bille till årets svenska deckardebutant?

”Diktaren” (Black Skerry) heter Billes debutdeckare. Intrigen har placerats på och kring Flatön i Bohuslän, den ö där Evert Taube sommarbodde på 40-talet och diktade visor om Maj på Malö (en grannö), Huldas Karin och handelsman Flink.

Deckarens huvudpersoner är väl två eller tre: Paula (äldre kvinna som blivit änka) och Cattis (ung, vikarierande journalist på tidningen Bohusläningens lokalredaktion) samt Gerda (gammal kattgumma som liksom är med utan att vara med trots att hon verkligen är den som varit med.)

Kanhända i omvänd ordning mot min uppräkning och kanske att ”Diktaren” själv är den fjärde huvudpersonen?

Tre yngre barn är ensamma hemma: två pojkar och deras lillasyster. Pojkarna ska vara barnvakt åt Angela, fem år, men de är mer intresserade av att titta på förbjudna filmer som de inte fått se om föräldrarna varit hemma.

Så Angela öppnar ytterdörren, försvinner ur huset och ut i höstkvällens motvind och ovädersmoln. Hon stretar på neråt Svarteskär. En enda observerar detta, katten Fjodor, som följer efter.

Och sen försvinner Angela…

Så börjar det. Eller rättare sagt: så börjar det inte alls eller blott till viss del. För grunden till Katinka Billes debutdeckare ligger längre bakåt i tiden, i de olika personernas svunna liv och relationer.

Mer som händer också: en sommargäst och advokat (pappa till Angela) dricks till medvetslöshet på öns höstfest, en äldre tant samarbetar med den lokala polischefen om att sätta dit trafikfarliga bilister, en gammal man i rullstol råkar (eller…?) köra omkull och ihjäl sig vid sin båt, företaget Fisherman Retreat & Spa fortsätter att exploatera Kosteröarna, ett medium förmedlar budskap från Angela/Angelina och en tidigare misstänkt pedofil tas in till förhör av polisen.

Mycket mer, alltså. Så pass att det först blir många trådar att hålla i huvet. Vilket nog också författaren insåg – annars hade hon väl inte skrivit rubriker i form av ett personnamn på vissa kapitel (så att läsaren inte ska missa vem det handlar om).

Trådarna förenas allt mer, tvinnar sig tajt och hårt med växande spänning runt varann. Och miljöskildringen är mycket bra, så atmosfärrik att nu har jag besökt Kosteröarna fast jag aldrig varit där. Personskildringarna kommer inte långt efter, varje romanperson blir en människa.

Och så Katinka Billes språk. Hon är något så ovanligt som en verkligt välskrivande deckardebutant och som till råga på allt gett ut sin debutdeckare på eget förlag. Då brukar det ju vara en regel med få undantag att språket kärvar, mindre ibland men oftast mer.

Nej, inte här. Inte vad gäller Bille. Man kunde tro att ”Diktaren” är hennes tredje, fjärde roman.

Här finns en extra epilog också. Den var kanske inte nödvändig men jag tycker den är fyndig. Epilogen blir hörnstenen till deckarhistorien men även nånslags kommentar till skrivandet som sådant, hur verklighet påverkar fiktion och fiktionen laborerar med verkligheten.

I epilogen kommer Diktaren in (utan citattecken). Han själv – verklighetens store visdiktare.

Ska jag nu utnämna Katinka Bille till årets deckardebutant? Det kan ju finnas någon annan debutdeckare – för alla svenska deckare som getts ut under året har jag förstås inte läst eller ens fått syn på – som är snäppet bättre än ”Diktaren”.

Det vet jag inte – än så länge. I väntan på att den där andra deckarromanen, högst eventuellt, uppenbarar sig: Katinka Bille utses härmed till årets bästa svenska deckardebutant.

6 november

6 november. Fyrtio år med dig.

Idag har vi varit gifta i fyrtio år. Det går inte att fatta. Av dig och mig har det blivit en flock på sjutton människor. Vi har dragit den ena vinstlotten i livet efter den andra. Jag oroar mig ibland över att det måste vända, snart får olyckan syn på oss och inser att han glömt bort oss. Så tänker aldrig du.

Jag sitter ensam på en uteservering i Las Palmas med en skål kanariska kokta potatisar och ett glas vin framför mig. Vi var överens om att skjuta upp firandet till nästa vecka. Nu längtar jag efter dig och tänker att det var dumt, jag borde försökt komma hem i tid.

Nu är det som det är, vi har ringt och smsat med massa hjärtan och kärlek och mitt vemod just nu är bara tillfällig ensamhet. Men i fortsättningen tänker jag inte resa ifrån dig så långa perioder.

För en stund sedan letade jag upp bilder i paddan med dig och oss. Kanske gör jag ett kollage av dem och ger dig i present. ❤️

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

 

 

19 oktober

Gibraltar 16 oktober. Äventyret börjar.

Det tog tolv timmar att förflytta sig från Flatön till Gibraltar. Allt funkade, men det blev lite väntetid både på två flygplatser och busstationen i Marbella. Hellre det än att det går för fort och man glömmer en jacka här eller en ryggsäck där.
Första natten bodde jag på hotell med Ann och Gunilla, medbesättning på Peristera. Vi är sex besättningskvinnor förutom skepparen Linda Lindenau.
Idag gjorde vi tillsammans det man måste på Gibraltar, det vill säga tog kabinbanan upp till toppen på The Rock, drygt fyrahundra meter över havet.
Här fladdrar historiens vingslag öronbedövande, men det är svårt att koncentrera sig på något annat än att vara uppmärksam på var närmaste apa befinner sig. När vi steg ur linbanans kabin anföll några stycken direkt, kastade sig upp på axlarna och huvudena på ett par förskräckta besökare. Man blir noga upplyst innan att inte mata, att hålla hårt i väskor och ryggsäckar, inte ha något ätbart i fickorna. Ändå kastar folk bröd och godis och försöker klappa ungarna.
Ann fick sin ryggsäck söndersliten, hon hade med sig en mellanmålspåse nötter och russin som en apa tydligen kunde lukta sig till. Jag fick springa för livet tillbaka in i cafeterian med en apmamma galopperande efter mig. Jag hade köpt en Snickers som låg i jackfickan.
Utsikten var helt magnifik förstås. Men aporna förtog lusten att promenera omkring däruppe. Jag såg flera gånger hur de helt enkelt hoppade upp på folk, klängde sig fast i kläderna och rotade i fickor och väskor och överallt. Hu!
På kvällen flyttade vi in i Peristera, båten som är vårt hem tre veckor framåt. I Gibraltars marina Ocean Village befinner man sig i ett helt annat sällskap än i de marinor vi låg i i Egeiska havet. Här är jordenruntseglarland. Inga charterflockar av bavarior. Egensinniga skepp av alla möjliga modeller utrustade till topplanternan med allt som kan tänkas skruvas eller surras fast. Skogar av master och antenner på biminibågen, burkar i riggen, dävertar och solpaneler och vindroder och extrastag. För att inte tala om all säkerhetsutrustning och fastsurrade
Peristera har vimpeln hissad som talar om att hon deltar i ARC 2016, Atlantic Race for Cruisers. Efter Las Palmas fortsätter Linda med ny besättning över Atlanten till Karibien. Flera båtar i marinan har likadan vimpel, de är också på väg till starten i Las Palmas i november.
Mörkret föll medan vi satt i sittbrunnen denna första kväll och bekantade oss med varann. Linda, Ann, Sofie, Gunilla, Annika, Jutta och jag. Med jämna mellanrum dånade ett flygplan förbi på bara ett par hundra meters avstånd. Start- och landningsbana är byggd ut i vattnet utanför marinan. Trafiken inne i stan måste stängas av varje gång ett plan landar eller startar.

Bilder kommer senare.

img_9347

img_9354

img_9380

10 juni

10 juni. Äntligen Samos!

Vi ligger förtöjda mitt i MammaMia-land. Hamnen Pithagorion på Samos är en fulländad grekisk kliche’ med blåmålade små fiskejollar och tavernor på rad ända ut till kajkanten. Vi kom hit efter några timmars omväxlande segling. Som mest susade Ellem fram i sex knop för undanvind. Men det blev en hel del kanande i två knop också. Då blir jag rastlös och vill starta motorn. Odd vill vänta på mer vind. ”Tänk på Göran Schildt!” säger han. Men jag har inte läst den boken.

Turkiet har överraskat oss, vi var inte beredda på att bli så charmade. Envist hårda nordvindar höll oss kvar i Kusadasi sex dygn, vi hann bekanta oss med marinan och stan och trivdes med båda. Om vi vill parkera Ellem där i vinter har vi fått ett riktigt pressat pris från marinachefen. Där finns dessutom volvopentaverkstad och alla tänkbara tillbehör och hantverkare man kan behöva. Fast så lågt som till offerten från Samos Marina kommer de förstås inte. Det är en hård kamp om de fåtaliga kunderna i östra Medelhavet nu. Vi kommer tillbaka till Turkiet. Men först ska vi utforska Sporaderna och Dodekanesos, Tolvöarna.

Det känns som om vi har kommit fram. Till Samos kan barn och barnbarn enkelt och billigt flyga direkt. I den här grekiska Bullerbyn kan barnbarnen röra sig fritt i gränderna och badstranden gör verkligen skäl för namnet Paradise Beach. Härifrån kan vi också göra korta dagsutflykter till fina badvikar med små och stora gäster.

Sist men inte minst så känns det helt rätt att vara här. Folket på ön, och de har det verkligen inte fett, gjorde en ofattbart stor insats för att hjälpa flyktingarna som kom hit i tiotusental. Nu behöver de få tillbaka turisterna för att överleva själva.

Fast just nu är det full rulle i Pithagorions hamn. Det låter nästan lika mycket som i Lysekils gästhamn en natt i juli. Musik, sorl och skratt, det blir svårt att somna i natt. Vi får nog stänga luckan till förpiken. Två dygn ska vi ligga här mitt i MammaMiaföreställningen har vi bestämt. Tio Euro per natt inklusive el och vatten kostar det. Sen flyttar vi oss till Samos Marina.

Samos marina ligger avskilt en kilometers promenad från Pithagorion. Den är fin och modern men pontonerna är inte belagda ens till hälften. Vi hittade tre svenskflaggade båtar, de första vi sett sedan vi lämnade Tyskland!

Drömmen om Grekland…image

Rorsman speglar sig i sjökortet.

image

 

24 april

Sjösättning Sozopol 23-24 april

Vi ligger äntligen i vattnet. Tyvärr ligger jag dessutom i sängen, genomförkyld och oanvändbar till något som helst. Huvudet spränger, ögonen rinner, näsan är helt igentäppt.
Vi hann precis ta oss från kajen och lägga till vid gästbryggan innan viruset däckade mig helt.
Innan dess hade det uppstått en del dramatik eftersom bogpropellern inte funkade. Marinachefen Mate visade sig då vara proffsdykare och fixade raskt problemet.
Hur har jag kunnat bli så här sjuk när vi har varit ute i friska luften hela dagarna och befinner oss hundratals mil från alla barnbarn? Kan det vara alla äckliga sedlar vi tvingades hämta ut från olika bankomater för att betala marinan för allt arbete med bland annat renskrapning av all bottenfärg, epoxibehandling, bottenmålning med mera? Faktura var inte populärt. Vi betalar alltså ungefär fyratusen bulgariska Leva i tjugor, den högsta valören som bankomaterna levererar.
Nu ber jag bara till högre makter att inte Odd blir sjuk också. Jag har flyttat ut från förpiken för att inte smitta och ligger bekvämt nerbäddad i salongens dubbelkoj.
Det har åskat och regnat nästan hela dagen.
Hit ut till vår nya plats når inte marinans wifi, det ligger en lyxkryssare i vägen för antennen. Därför får bilder vänta till imorgon.

image

16 april

Söndag 16 april. Framme!

En  flock storkar flyter lättjefullt i lufthavet. Med utspärrade vingar och bakåtstrukna ben cirklar de på uppvindarna som bildas där hav och land möts. Själv sitter jag i sittbrunnen och har äntligen landat.

Gårdagens bussresa från Turkiet till Bulgarien gjorde att jag kom ikapp. Framme i Burgas blev vi genast omsvärmade av taxigubbar. Men vi tog lokalbussen sista biten och traskade som packåsnor genom Sozopols kullerstensgator ner till marinan. Där väntade Ellem med nyplastat underrede. Så länge hon står på land har vi inget vatten ombord vilket komplicerar livet och den nödvändiga städningen. Inte förrän på fredag kan vi räkna med sjösättning. Sen tar det säkert en vecka till innan allt är klart för avsegling.

Men vad gör det. Jag har inte bråttom. Bråttom lämnade jag kvar hemma.

image

Sesamkringlor, chips och te. Miljoner bussar. Nej, jag tänkte inte på terrorister. Fast det är på sådana här ställen de slagit till.

image

image

Ut ur Istanbul. Tidigt lördag morgon är det nästan ingen trafik.

image

Två stopp innan gränsen. Nybakade sesamkringlor igen.

image

Vidunderlig utsikt på de karga höjderna i gränslandet. Vid gränsstationen noggrann genomgång av bagaget, ett taggtrådsstängsel värdigt ett koncentrationsläger och tungt beväpnad gränspolis. Innan bussen fick komma in i Bulgarien/EU måste den köra genom en bassäng fylld med nån sorts vätska. ???

image

Ellem mådde bara bra.

image

15 april

Plötsligt dricker man kaffe i Turkiet.

Min kropp är otvivelaktigt i Turkiet. Vi flög från Landvetter i morse, landade på Ataturk flygplats, fick genast vårt bagage, åkte tunnelbana några stationer och gick sedan sista biten genom bakgator i låga bostadskvarter till hotellet som ligger nära den stora busstationen. Tidigt imorgon bitti går bussen därifrån till Burgas i Bulgarien. Där ringer vi ”vår”taxi som kör oss sista biten till båten.

Min själ hinner inte med. Förflyttningen från vitsippor till jordgubbar, från fågelsång till bilkaos, från glesbygd till mångmiljonstad går för snabbt. Jag blir frånvarande, trött och sockersugen, vill äta hela tiden. Det blir perfekt med åtta timmar buss över bergen imorgon.

image image image

Dagens middag åt vi vid ett rangligt plastbord. Går inte att uttala, äts med fingrarna, en slags inbakad pizza, utan tomat med finskuret lammkött och ost. Väldigt gott och mättande för tjugofem kronor.

17 februari

Istid.

Februarilov och fint väder. Efterlängtade barnbarn i huset. Tiden flyger, besluten haglar, diskmaskinen går i ett. Varje dag tar mjölken slut. Varje dag måste jag vila en stund vid tretiden. Jag minns min sura reaktion på pappa som alltid blev trött på barnbarnen efter bara en kort stund och därefter drog sig undan som en snigel i sitt skal. Sån vill jag inte vara.

Vi har hunnit med Uddevalla Museum, Mac Donalds, picknick med varm choklad på utsiktsberget, morotsmuffins och iskastning vid badstranden. Det senare går till så att man kastar isbitar och tävlar om vems isbit som glider iväg längst. Vi höll oss nära stranden, där vattendjupet bara är någon decimeter. Sigge var måttligt road men måste vara där barnen är.

ispåstranden-2

ispåstranden

 

19 november

Stiltje.

Det här är privat. Så privat någonting kan bli som drabbar alla förr eller senare.

Vi kom hem från Istanbul fredagen den 16 oktober. Dagen efter hälsade jag på mamma på äldreboendet.  Hon hade åldrats mycket mer än de två månader jag varit borta. Satt i rullstol, svarade med korta meningar, verkade nedstämd. Sen blev jag förkyld och vågade inte gå dit, för att inte smitta ner henne.

Två veckor senare dog hon, den 30 oktober. Jag satt på en stol bredvid hennes säng medan hon försvann, hennes varma och lite svettiga nacke vilade på min arm. Den var fortfarande varm när jag drog undan armen, efter hennes sista andetag. Tio minuter efter att jag kommit in i rummet. Jag hann tala om för henne att jag var där, hon hörde mig säkert, jag sa tätt intill hennes öra att hon kunde släppa taget nu, att allt var bra. Jag sa till och med att pappa väntade på henne, fast jag inte alls tror det.

Varför sjöng vi inte för henne, mina systrar och jag, medan hon låg där och andetagen fladdrade? Tryggare kan ingen vara och Det går en ängel kring vårt hus. Som hon alltid satt på sängkanten och sjöng med oss. Vi kom oss inte för, det gick så fort, inte trodde jag att min mamma skulle dö på tio minuter, även om hon var mycket gammal. Nog hade jag föreställt mig några dagars väntan och några nätters vaka. Tid att ta adjö ordentligt. Dagen innan hade hon ju ätit och varit uppe, sa personalen. Fast den här dagen ville hon inte äta, bara ligga kvar i sängen och sova. Hade hon bestämt sig? Väntade hon på mig? Om jag inte hade kört direkt när min syster ringde. Om jag hade missat färjan. Hade hon kunnat vänta lite till då?

Sen har livet konstigt nog bara rusat vidare, hetsat av åtaganden, plikter och oro. Långsamt drar sig lusten och orken undan, det går mot ebb inombords, snart går mitt skepp på grund och blir stående. Tiden mellan död och begravning fulltecknas av allt möjligt och omöjligt. Tanken stilla står. Inte skriver jag. Inte promenerar jag. Allt går tungt och i moll, men inte som i sorg, mera som i surkärring. Radion är på i femminuterspass, bara så att man får reda på det senaste terroristläget. Läsa går inte, jag tappar koncentrationen efter en kvart. Skönlitteratur alltså. Turkish waters and Cyprus Pilots kan hålla mig vaken till efter midnatt.

Idag har jag haft ett samtal med prästen som ska hålla begravningsgudstjänsten i Fiskebäckskils kyrka. Han envisades med att jag nog har en starkare tro än jag tror själv, bara för att jag sa att det enda jag tror på är kärleken. Han var ung och stark i sin övertygelse, jag ville inte göra honom ledsen utan sa till slut att vi kommer nog inte längre i den här diskussionen.

Flykt är min enda väg mot ytan igen.

mamma

 

1 2 3 4 5 81