1 januari, Kategori: Okategoriserade

Årets bästa dag hittills.

Allt efter nu är bonus. Vilket år jag har haft. Så mycket kärlek, stöd och bekräftelse jag har fått från familj och vänner i samband med att min bok kom ut. En livsdröm förverkligades, och tacksamheten jag känner över allt som hänt går inte att sätta ord på. Egentligen borde jag ägna resten av livet åt att försöka tacka och ge tillbaka. Nyårsdagens känsla är tacksamhet. Jag måste lära mig att ta fram den oftare.

Igår, eller rättare sagt idag,  gick jag och la mig klockan tre. Jag minns inte när det hände senast. Förmodligen när något barn eller barnbarn var sjukt. Att jag orkar hålla mig vaken efter midnatt på en fest, det är inte bara ett undantag, det är helt osannolikt.

Idag har vi inte gjort mycket mer än vilat, ätit och promenerat långt. Första dagen på år 2017 har varit vindstilla och solig. Stämningen från nyårsfesten finns kvar i kropp och själ.  Vi hade bjudit två nya seglarvänner och två gamla grannvänner, okända för varann. Det sa klick mellan dom, precis som vi trott. Allt stämde. Odds whiskyflamberade musslor flammade lydigt, den chevrefyllda lammsteken var smältande mör och de vinkokta fikonen med vispgrädde fungerade perfekt som final. Samtalen och skratten kom igång direkt och uckespelandet tog inte slut förrän framåt halv tre. Nånstans i mitten klarade vi av tolvslaget med hjälp av radion. Mobilerna plingade med jämna mellanrum när barnen hörde av sig – alla kom ihåg oss!

Först nu, den första dagen på det nya året, känns det som om jag har en plan för hur jag ska använda den nya rikedomen av egen tid. Hittills har jag stressat nästan lika mycket som förr. Som om det är bråttom. Som om tiden är begränsad. Som om varje sak jag väljer att göra, innebär att jag måste välja bort något annat. I vår familj finns en anekdot om en bekant, en professor som var expert på svampar. Mot slutet av sitt liv vågade han inte lära sig något nytt, inte träffa nya människor med nya namn, eftersom han var rädd att det inte fanns mer plats i minnet, att han skulle tappa bort någon av sina svampar.

Nyfiken vill jag vara till min sista dag. Även om det sker på bekostnad av att jag tappar bort en eller annan svamp. Jag vill skriva böcker, lära mig spela bouzouki, segla runt i Medelhavet, lära mig nya dataprogram, lära känna nya människor, förhoppningsvis få nya vänner.

Familjeporträtt – barnens present till vår bröllopsdag. Fotograf Anneli Lindkvist

img_0530

Flamberade musslor och fyra olika glas till varje kuvert – då är det en fin middag.

fullsizerender-3

På gång.

img_0506

Kommentarer

  1. Kommentar av Anna den 2 januari, 2017 kl 09:51

    Goda nyheter! Hjärnan kan mer än vi trott tidigare och nya celler bildas hela tiden! Det allra bästa man kan göra för att inte tappa bort svampar, är att motionera hjärnan – just genom att ständigt lära nytt! Så fortsätt att vara nyfiken!

    Kram
    Anna

  2. Kommentar av Katinka den 2 januari, 2017 kl 09:33

    Tack för att du har koll på hjärnforskningen Anna, och delar med dig! Kram Katinka

  3. Kommentar av Anna den 2 januari, 2017 kl 10:14

    Har för tillfället snöat in på Kunskapskanalen och Utbildnings Radion ;-P