7 november, Kategori: Okategoriserade

7 november. Omstart.

Det händer ibland att folk undrar: Hur hinner du med allt? De skulle bara se mig vissa dagar… Förr fick jag skuldkänslor de där dagarna när jag bara drev omkring, seg och håglös, låg på sängen och stirrade i taket eller slumrade, åt saker direkt från kylskåp och skafferi, inte klädde på mig, glömde laga mat och glömde gå och lägga mig på kvällen.

Nu vet jag att det handlar om omställning. Det är energikrävande att byta fokus. Äventyret att segla till Kanarieöarna är slutfört. Nu är det Skriva Nästa Bok som gäller. Ledtid heter det visst enligt Bodil Jönsson.
Idag är min sista dag i Las Palmas, och idag har jag … nä, vi skippar det. Jo, jag har bytt hotell. Annars ingenting, bara deg och dimma och oföretagsamhet.
Igår hände något riktigt stort. En tung recensent på nätet, Bengt Eriksson, utnämnde Diktaren till Årets Deckardebut! Jag har aldrig blivit så glad och stolt över ett omdöme.
Det känns magiskt att det kom just nu, just här i Las Palmas där jag skrev största delen av manus. Igår gick jag med en signerad bok till Casa Suecia, fiket där jag satt så många timmar med min laptop och skrev. Varje vinter i tre år! Anette, den svenska servitrisen, blev glad på riktigt, det såg jag, när hon läste dedikationen. Hon trodde nog inte att det skulle bli någon bok. ”Som du har kämpat”, sa hon.

Bengt Erikssons recension hittar du här. Jag har dessutom kopierat in hela texten nedan, för säkerhets skull.

image

Ӂrets svenska deckardebutant


Ska jag utnämna Katinka Bille till årets svenska deckardebutant?

”Diktaren” (Black Skerry) heter Billes debutdeckare. Intrigen har placerats på och kring Flatön i Bohuslän, den ö där Evert Taube sommarbodde på 40-talet och diktade visor om Maj på Malö (en grannö), Huldas Karin och handelsman Flink.

Deckarens huvudpersoner är väl två eller tre: Paula (äldre kvinna som blivit änka) och Cattis (ung, vikarierande journalist på tidningen Bohusläningens lokalredaktion) samt Gerda (gammal kattgumma som liksom är med utan att vara med trots att hon verkligen är den som varit med.)

Kanhända i omvänd ordning mot min uppräkning och kanske att ”Diktaren” själv är den fjärde huvudpersonen?

Tre yngre barn är ensamma hemma: två pojkar och deras lillasyster. Pojkarna ska vara barnvakt åt Angela, fem år, men de är mer intresserade av att titta på förbjudna filmer som de inte fått se om föräldrarna varit hemma.

Så Angela öppnar ytterdörren, försvinner ur huset och ut i höstkvällens motvind och ovädersmoln. Hon stretar på neråt Svarteskär. En enda observerar detta, katten Fjodor, som följer efter.

Och sen försvinner Angela…

Så börjar det. Eller rättare sagt: så börjar det inte alls eller blott till viss del. För grunden till Katinka Billes debutdeckare ligger längre bakåt i tiden, i de olika personernas svunna liv och relationer.

Mer som händer också: en sommargäst och advokat (pappa till Angela) dricks till medvetslöshet på öns höstfest, en äldre tant samarbetar med den lokala polischefen om att sätta dit trafikfarliga bilister, en gammal man i rullstol råkar (eller…?) köra omkull och ihjäl sig vid sin båt, företaget Fisherman Retreat & Spa fortsätter att exploatera Kosteröarna, ett medium förmedlar budskap från Angela/Angelina och en tidigare misstänkt pedofil tas in till förhör av polisen.

Mycket mer, alltså. Så pass att det först blir många trådar att hålla i huvet. Vilket nog också författaren insåg – annars hade hon väl inte skrivit rubriker i form av ett personnamn på vissa kapitel (så att läsaren inte ska missa vem det handlar om).

Trådarna förenas allt mer, tvinnar sig tajt och hårt med växande spänning runt varann. Och miljöskildringen är mycket bra, så atmosfärrik att nu har jag besökt Kosteröarna fast jag aldrig varit där. Personskildringarna kommer inte långt efter, varje romanperson blir en människa.

Och så Katinka Billes språk. Hon är något så ovanligt som en verkligt välskrivande deckardebutant och som till råga på allt gett ut sin debutdeckare på eget förlag. Då brukar det ju vara en regel med få undantag att språket kärvar, mindre ibland men oftast mer.

Nej, inte här. Inte vad gäller Bille. Man kunde tro att ”Diktaren” är hennes tredje, fjärde roman.

Här finns en extra epilog också. Den var kanske inte nödvändig men jag tycker den är fyndig. Epilogen blir hörnstenen till deckarhistorien men även nånslags kommentar till skrivandet som sådant, hur verklighet påverkar fiktion och fiktionen laborerar med verkligheten.

I epilogen kommer Diktaren in (utan citattecken). Han själv – verklighetens store visdiktare.

Ska jag nu utnämna Katinka Bille till årets deckardebutant? Det kan ju finnas någon annan debutdeckare – för alla svenska deckare som getts ut under året har jag förstås inte läst eller ens fått syn på – som är snäppet bättre än ”Diktaren”.

Det vet jag inte – än så länge. I väntan på att den där andra deckarromanen, högst eventuellt, uppenbarar sig: Katinka Bille utses härmed till årets bästa svenska deckardebutant.

Kommentarer

Inga kommentarer än