14 juli, Kategori: Farmor svarar själv

Svar på Farmorsfrågan 166.

Ja, vem lyssnar när man pratar? Alltså verkligen lyssnar?

Inte många. Nästan alla använder tiden när jag pratar inte till att lyssna, utan till att tänka ut vad han eller hon själv ska säga när jag har tystnat. Nåt som passar i sammanhanget. Deltagande, vänligt tillrättavisande eller kanske berömmande. Kort sagt något som låter bra. 

Samtidigt som han/hon tänker på vad klockan är, vad det blir till middag, att någon går på vägen utanför och att mobilen glömdes hemma…

Att lyssna är en svår konst. Jag påstår inte alls att jag är bra på det själv. Men jag är i alla fall medveten om hur dålig jag är. Jag inbillar mig inte att jag är en god lyssnare bara för att jag vill väl.

För några år sedan var Odd och jag på en fantastisk kurs som handlade bl a om att lära sig lyssna. Den ordnades av Tidsverkstaden och kombinerade paddling i havskajak med djupa samtal och reflektioner, individuellt och i grupp. Tidsverkstaden finns fortfarande och ordnar såna här kurser både i form av  kajakpaddling och fjällvandringar, jag kan verkligen rekommendera det!

Vi pratar ofta om vad vi upplevde och lärde oss de där dagarna i Göteborgs yttersta skärgård, för det var helt magiskt. Ofta säger vi till varandra att det där sättet att lyssna borde vi införa hemma, både med varann och när vi umgås med andra. Det blir förstås sällan av. Men vi köpte två kajaker direkt efter kursen! 🙂

Hur gick den då till? Jo, vi fick en given fråga att fundera över först. Det gjorde var och en för sig själv medan man paddlade kajak under kanske en timme. Sedan samlades alla i en ring framför brasan i en liten stuga på ett skär, och berättade vad man kommit fram till.  Den som talade fick hålla på så länge han/hon behövde, och det var förbjudet för någon av oss andra att avbryta, fråga eller kommentera. När man var färdig blev det en tyst minut, innan kursledaren gav ordet till nästa person. Alltså – inget värderande, inget bemötande, ingen diskussion. Bara lyssnande!

Det här gjorde att jag, kanske för första gången,  kände mig helt fri att säga vad jag tänkte. Jag visste att alla lyssnade, och att ingen efteråt skulle vrida och vända och tolka det jag sagt. Detsamma gällde förstås för de andra. Vi fick höra sorgliga, hemska, svåra tankar som man i ett vanligt samtal skulle ha bemött på något sätt. Genom att trösta, försöka släta över, kanske skämta bort osv. Men regeln var att bara lyssna, inte reagera. Det var befriande och framförallt fördjupande. Under de där tre dagarna hittade vi okända djup både hos varandra och hos människor som vi aldrig träffat förut.

Bloggen kanske är ett sätt att tillfredsställa den där längtan att bli lyssnad på, helt förutsättningslöst?  Det är inte kommentarerna som gör att jag fortsätter och faktiskt tycker att bloggandet ger mig mer och mer.  Det kanske är de tysta lyssnarna där ute som ger mig trygghet?

Kommentarer

  1. Kommentar av Johanna den 15 juli, 2011 kl 10:59

    Du har så rätt, idag är man så stressade att man har svårt att ta sig tid för andra. Jag tror att jag är rätt bra på att lyssna på vissa, men dålig på att lyssna på andra… Du fick mig att fundera mer över detta och ta lärdom.. Tack =)