En magisk lördag.
Sedan en tid har jag vetat att jag vill skriva en bok. Kanske flera.
Viljan har nog funnits i mig ända sedan jag var liten men alltid tryckts tillbaka. Av mig själv. Kan inte, vågar inte, har inte tid.
Under några dagar hände en rad saker som fick den där nedtryckta viljan att börja växa och övervinna den ena invändningen efter den andra.
1. Det låg en inspirerande bok på bordet hos K när jag satt barnvakt förra veckan. En på många sätt motbjudande bok, men samtidigt öppnade den mina ögon för hur jag faktiskt kastar bort min tid och vad jag kan göra för att få tillbaks den.
2. Genom Twitter har jag kommit i kontakt med Ann Ljungberg vars liv som långseglande författarcoach gör mig både imponerad och fascinerad. Kanske lite avundsjuk också. OrdenRunt heter hennes företag! 🙂 Nu bestämde sig mitt undermedvetna för att hoppa på två av hennes kurser. Dels SkrivarPrat som är en distanskurs och innehåller bl a en massa föreläsningar och praktiska övningar, dels en 2-dagars skrivarhelg i Stockholm.
3. Under en av Anns videoföreläsningar ger hon rådet att lyssna på vad författaren Elizabeth Gilbert säger om kreativitet på Ted.org. Jag gjorde det, och blev helt tagen av vad jag hörde utan att kunna förklara varför. Det gick bara rakt in i hjärtat, utan att passera kritiskt tänkande.
4. Äldste sonen L mailade om en arbetskompis som kan tänka sig att ställa upp som fotomodell i en annonskampanj jag jobbar med. Märkligt nog är denne unge arbetskompis dessutom en etablerad thrillerförfattare med flera böcker bakom sig… Vilket sammanträffande. Eller? Jag läste förlagets sammanfattningar av hans böcker och funderade vidare på frågan om vad min bok ska handla om, vem huvudkaraktären är. Det enda jag säkert vet är att det är en hon.
5. I lördags på färjan över till Orust fick jag plötsligt idén till en huvudperson liksom rakt i mitt knä. Hennes yrke, hennes hemlighet, hennes personlighet, allt kändes självklart. Utan Elizabeth Gilbert vet jag inte om jag hade vågat lita på den här Sarah som jag nu har i mitt huvud och i mitt hjärta. Och utan Ann hade jag inte vetat vad jag skulle ta mig till med henne.
Nu återstår ”bara” hantverket. 🙂
