9 januari, Kategori: Okategoriserade

Idag skulle vi ha firat pappa, 107 år, på namnsdagen.

Min pappa är död sedan många år och ligger begravd på kyrkogården i Fiskebäckskil, platsen som han älskade mer än någon annan. Idag när det är Gunnar tänker jag på honom, och känner en klump i halsen. För mig är han en sån otroligt levande person fortfarande. Jag vet precis vad han skulle svara på mina frågor även om det inte är de svaren jag skulle vilja ha, jag kan höra hans röst och tonfall. Jag skulle vilja äga något som har varit hans. En sak som får mig att alltid känna hans närvaro. Någon liten vardagsgrej, kanske en stol han brukade sitta i, eller ett par gamla glasögon, eller kikaren han alltid hade med sig i båten. Jag måste fråga mamma.

Det känns konstigt att mina barnbarn inte har något minne alls av min pappa, som var en så viktig och tongivande person i vår familj. Hur är det möjligt att minnet av honom så snabbt kan hamna så långt bak i tiden? Han tillhör ju redan historien, mina barnbarn vet inte ens att han hette Gunnar tror jag.

Jag minns i alla fall en massa halsbrytande äventyr han berättade… eller gör jag det? Tur att jag har mamma kvar i livet, som minns och kan berätta och som jag numera spelar in på min Iphone varje gång vi träffas.

Kommentarer

Inga kommentarer än