18 februari, Kategori: Farmor svarar själv, Författarblogg

Svar på Farmorsfrågan 210. När omvärderade du senast dig själv?

Intervjuerna med mamma om hennes barndom och uppväxt i början av 1900-talet (hon är född 1919) har väckt mycket känslor och många funderingar. Jag trodde att jag kände min mamma ganska bra. Hur jag nu kunde tro det, när jag inte visste särskilt mycket om henne från tiden innan jag fanns till. Och praktiskt taget ingenting om hennes föräldrar och deras liv.  Min morfars mor Hanna till exempel, född 1849. (Det är min morfar med den den svarta mustaschen som står bakom henne på bilden.)

Hon gifte sig först med Johannes Persson och fick fem flickor som alla dog i späd ålder. Varför? undrar jag. Kanske kan man få reda på det i gamla kyrkböcker. Sedan dog hennes man också. Då gifte hon om sig med sin svåger Troed och fick i rask takt 8 pojkar som alla blev vuxna. Så småningom startade hon Bjärnums första sparbank i källaren på gården där de bodde.

Frågade hon sig någonsin ”vem tror jag att jag är?”  Hur överlevde hon sorgen efter alla sina flickor, hur orkade hon börja om och föda ännu fler barn, hur kom det sig att hon startade banken? Hon blev 76 år, mamma minns henne tydligt. Jag måste fråga henne vad hon kommer ihåg mer av sin farmor Hanna. Nu finns det bara bilder på en gammal ful och butter gumma, men hon måste ha varit så mycket mer än så. Jag vill så gärna tro att hon var en stark och okuvlig kvinna som omvärderade sig själv och vägrade vara ett offer. Det kanske bara är en romantisk fantasi, men det kan också vara sant.

Boken ”Niceville” som jag just läst ut handlar om att omvärdera sig själv, att sluta godta andras definitioner på vem man är, hur man skall vara och vilken plats man skall ta. Det är en fantastisk roman, en sådan man fortsätter fundera på flera dagar efter att den tagit slut. Läs den!

Kommentarer

  1. Kommentar av Ulla Olofsson den 18 februari, 2012 kl 11:50

    Jag tycker inte att Hanna är ful. ”Butterheten” är förmodligen mer ett uttryck för stundens allvar framför kameran. Att hon var en stark kvinna står utom allt tvivel – så många barn och banken i källaren!

    Jag håller med dig om att Niceville är en fantastisk bok som man funderar länge på efter att man läst ut den.