Igår läste jag något riktigt trösterikt på författaren Kajsa Ingemarssons blogg. Det var ett citat från Bodil Malmsten:

”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”

Va, tänkte jag, till och med hon? Kan det vara möjligt? Sen tänkte jag att även om hon kanske stryker och kasserar medan hon skriver så är nog innehållet i hennes papperskorg ändå i en högre klass än mina ratade skapelser. Ungefär som de där hyllorna med sekunda kristallglas i glasbrukens shopar. En liten bubbla här eller där som man måste leta efter för att upptäcka.

Men det hindrar ju inte att tanken är lugnande. Jag måste alltså tillåta mig att skriva dåligt emellanåt för att komma framåt och bli färdig med första utkastet. Jag har skrivit 200 sidor och tror att jag nog är halvvägs.

Men just nu tar det emot att skriva. Idag när jag hade kunnat sitta vid mitt vackra skrivbord hela dagen har jag gjort allt möjligt annat istället.  Arbetat i trädgården. Läst Maj-Gull Axelssons Moderspassion. Fotograferat blommor.  Karaktärerna i min roman finns hela tiden i tankarna. Kapitlet jag just nu skriver är riktigt svårt, det känns nästan omöjligt att gå in i den situation som min huvudperson befinner sig i. Jag måste ju tänka och känna som hon för att kunna berätta ur hennes perspektiv.  Sådär som Maj-Gull Axelsson gör så otroligt bra.

Bodil Malmsten har skrivit ett fint inlägg om Livet på sin blogg Finistere.

Jag fastnar för sista raden och tänker: Inte jag. Jag njuter. Det är kanske därför det går så långsamt med romanen just nu, i gullregnets månad. Det må vara hänt.

”Vi sörjer våra liv medan de pågår.
Så dumt.
Vi är idioter, Tjechovs Masja och jag.”