12 juni

Är det mig eller Sofi Oksanen det är fel på..?

Det är förstås en retorisk fråga. Klart det är mig det är fel på.

På sidan 261 i Sofi Oksanens hyllade succebok ”När duvorna försvann” får jag fortfarande kämpa för att inte hoppa över varannan mening. Jag får inget sammanhang i de politiska turerna, de olika ockupationsmakterna, huvudpersonen som byter namn och åsikt fram och tillbaks, berättarrösten som än talar i första, än i tredje person fast det är samma karaktär det handlar om, tidsplanen som hoppar mellan 1942 och 1963 och sen tillbaka igen. De tyska militärtitlarna som sprutar över sidorna får mig att sluddra inombords, min hjärna förmår inte att för hundrade gången artikulera SS-Hauptsturmfûrer Hertz eller Sturmbannfûhrer Aumeiers, jag snubblar över titlar, namn och militära termer och begriper inte hälften av sammanhanget. Fattar inte vem som är vän och vem som är fiende eller varför. Känner mig dum. Politiskt obildbar. Varför begriper jag inte hur det hänger ihop med tyskar, ryssar, judar, ester och balter, det är ju min nutidshistoria?

Då och då drunknar jag i bottenlös beundran inför hennes språk, metaforerna liknar inget annat jag läst. Huden i folks ansikten blir spända, likt svampar på tork på en plåt. Kanske måste jag ändå köpa ett eget exemplar, bara för att kunna stryka under alla makalösa ordbilder.  Och hur hon kan beskriva en stämning mellan två älskande. Sidan 195 är t ex ensam värd all möda läsningen kostat på fram till dess.

Det är inte bara den komplicerade händelseutvecklingen som lägger krokben för läsningen. Karaktärerna blir inte levande för mig heller. Jag förstår till exempel absolut inte hur Juudit kan riskera allt hon uppnått så plötsligt och utan närmare förklaring. Huvudpersonen det fega monstret Edgar är lättare att tro på. Fast jag tycker hon halkar förbi hans sexuella särart alltför lättvindligt.

Det är hundra sidor kvar av romanen. Klart jag ska läsa ut den. Men jag känner inget sug. Inte som med hennes förra bok  Utrensningen, som var omöjlig att lägga ifrån sig.

Efter När duvorna försvann ska jag ta en läspaus. För nu är det dags att ta tag i det egna skrivandet igen. Jag vill skriva två nya noveller, en till ICA-kurirens tävling och en till Hemmets veckotidning. Då duger det inte att läsa litteratur som ger mig skrivkramp och mindrevärdeskänslor.

oksanen