28 juli, Kategori: Okategoriserade

Skrämmer mig själv.

Inledningsscenen i en roman måste fånga läsaren så att hon helst inte vill lägga ifrån sig boken innan den är utläst. Den första boken av den sorten jag kommer att tänka på är ”Skumtimmen” av Johan Theorin.
Många bra deckare är bladvändare, jag vet att jag ibland har blivit så påverkad att musklerna i armar och ben börjat darra och jag har fått hjärtklappning.
Nu sitter jag med min egen inledningstext, där ett av offren/skurken långsamt dör medan han plågas av sina minnen och skuldkänslor.
Vinden sliter i riggen och en massa konstiga ljud uppstår i båten medan natten blir allt svartare. Det kommer att bli svårt att somna. Ikväll också.
Jag borde kanske inte skriva den här sortens scener så sent, ensam ombord? Eller också är det just därför de blir så ruggiga?


– Posted using BlogPress from my iPad

Kommentarer

  1. Kommentar av Kerstin Blanke den 1 september, 2013 kl 03:27

    Hej Katinka. Vilken skön sommar du har haft.
    Du är en härlig inspirations källa.
    Kram Sesse

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 2 september, 2013 kl 06:27

    Kära storasyster, tack för din vänliga tanke och titt in. DU är en stor inspirationskälla, jag glömmer aldrig när jag var liten och du och din kompis la till vid bryggan i Fiskebäckskil med er öppna båt fullpackad med tält, sovsäckar och packning. Ni var ute på långfärd utmed kusten alldeles själva och jag kunde helt enkelt inte fatta hur du vågade. Kram Katinka