3 oktober, Kategori: Författarblogg, Noveller

Novell: Hyresgästen

Detta är den första novell jag skickat in till en veckotidning, och den vann 2-dra pris i tidningen Allas novelltävling våren 2013.

HYRESGÄSTEN

Den första tanken när hon öppnade dörren och mötte hans blick var: Nej, det är omöjligt! Sen tänkte hon: Så oförskämt! Därefter: Lugn och vänlig, var bara lugn och vänlig. Prata med honom en liten stund så får han gå sen.

Zola som borde varit instängd i köket om hon hade tänkt sig för, kom nu sladdande över hallens parkettgolv, vilt skällande. I vanliga fall hade hon huggit tag i halsbandet och stoppat honom i farten, men nu tänkte hon att – att det var rätt åt besökaren. Jo, det tänkte hon faktiskt. Sen såg hon att bakom hans fotsida svarta yllerock gömde sig ett barn. Han hade alltså dragit med sig sin dotter. En liten flicka i vinteroverall och röda vantar. Barnet tryckte sig tätt intill sin pappa och dolde förskräckt ansiktet i rocken när Zola studsade upp på henne, galen av glädje över utsikten att få en lekkamrat.

Mannen låtsades inte om hunden, vilket förvånade henne. Istället räckte han fram handen och log, lite ansträngt tyckte hon, han hade kanske ändå den goda smaken att skämmas över att ha lurat henne, och sa:

“Cecile Mattson.”

Hon tog hans hand, tryckte den hastigt och sa:

“Kia Gren. Det måste vara ett missförstånd? Jag skrev kvinnlig i annonsen. En kvinnlig hyresgäst.”

“Jag ber om ursäkt om jag gör er besviken. Men jag skrev ju mitt namn i brevet?”

Han talade felfritt och vänligt men med en tydlig brytning. Hans röst var mjuk, bestämd och mörk. Precis som hans hand. Ögonen som såg stadigt in i hennes var helt svarta, hon kunde inte se någon skillnad mellan iris och pupill. Näsan var bred och kraftig, munnen fyllig och svagt violett. Han bar en mossgrön yllemössa, en vackert mönstrad halsduk var elegant draperad runt halsen och över ena axeln. Nedre delen av ansiktet täcktes av ett lockigt, ganska glest skägg. Han var i hennes egen ålder.

Annonsen hade varit införd i Göteborgsposten för en vecka sedan. Hon hade sett framför sig en ung, blyg AT-läkare eller forskarstudent, hennes hus låg i ett lugnt villakvarter på bekvämt gångavstånd från det stora universitetssjukhuset. “Kvinnlig inneboende sökes t 2 rok i villa i Änggården. Egen ingång. Ej rökare. Barn inget hinder. Skriftligt svar t “Kulturtant”.

Det hade kommit fler än tvåhundra svar. Hennes dotter hade hjälpt henne välja. Emma som hittat kärleken och flyttat hemifrån och som var den direkta orsaken till annonsen. Det är klart du ska hyra ut, mamma, hade hon sagt. Du kan inte ha min lägenhet stående tom. Vi bor i gästrummet när vi hälsar på!

Kia hade inte alls gillat idén med en främmande människa i huset. Mest var det ljuden hon fruktade. Hög, vulgär musik sent på kvällarna till exempel. Hennes musiköra var kräset och ömtåligt.

Eller lukter. Tänk om hyresgästen gillade friterad mat och drog hem vänner som gick ut i trädgården för att röka efter middagen. Fimpar i hennes rosenrabatt, det var otänkbart.

Men ge dig nu, mamma, hade Emma protesterat. Du måste våga lämna din bekvämlighetszon. Det är utvecklande att lära känna en ny människa med annan bakgrund. Du går ju bara här som en gammal sköldpadda i sitt skal.

Det tog skruv. En ängslig enstöring var så långt ifrån hennes självbild man kunde komma.

Det var dessutom orättvist. Bekvämlighetszon! Även om hon valt att inte gifta om sig, så hade hon verkligen inte isolerat sig sedan hon blev änka. Långt därifrån. Jobbet som lektor på högskolan innebar stora möjligheter till ett rikt socialt liv. Hon var engagerad i Filmfestivalen, hon skrev en film- och litteraturblogg, ledde bokcirkeln Kvinnlitt och målade akvarell varje onsdag. Dessutom hade hon egen PT och enligt specialvågen på gymmet en metabolisk ålder på bara 36 år fast hon fyllt 48.

Cecile. Hade hon helt enkelt läst fel?

Det var Emma som hade fastnat för brevet. Kia hade redan valt ut de fem sökande hon tänkt maila till, när Emma hade propsat på att hon måste träffa Cecile också.

Det här är en alldeles speciell person, hade hon hävdat. Det läste hon mellan raderna. Långtidsarbetslös musiker, omskolar sig till djurvårdare, frånskild med en dotter på sex år. En ensam mamma som tar tag i sitt liv, hade Emma sagt och räckte henne det vackert handskrivna brevet.

Hon tittade ner på mannen som nu satt på huk och hälsade på Zola. Hunden låg på rygg i underdånig dyrkan, svansen gick som en propeller.

“Dansksvensk gårdshund, inte sant?” Den stora, nästan svarta handen kliade Zola på magen och hittade alla sköna ställen, flyttade sig upp mot strupen, smekte mungiporna och drog lekfullt i öronen. Zola snurrade runt, flög upp och bekräftade lyckligt vänskapen med en snabb slick på näsan.

“Du vet verkligen hur man fjäskar med en hund”, sa hon och ångrade sig genast. Så dumt sagt. Han hade ju dessutom sagt Ni till henne. Tänk om han trodde att hon var rasist. “Kom in”, sa hon hastigt. “Jag har kokat the, men ni vill kanske hellre ha kaffe?” Det var också fel, det verkade plötsligt omöjligt att säga rätt saker.

“The blir perfekt”, sa han och tog av sig mössan. Han hade långa dreads hopsamlade med ett broderat band i nacken.

De satt i soffan i vardagsrummet och pratade medan Zola och lilla Inez busade runt på golvet.

Han berättade om bitarna i sitt livspussel; Inez mamma som gift om sig och flyttat till ett hus i närheten, skolan där Inez skulle börja, deras gamla lägenhet i andra änden av stan där han bodde kvar, utbildningen som han nu var klar med. Det hopplösa letandet efter en ny, egen bostad.

“Din signatur i annonsen lyste mot mig som svaret på en bön”, sa han ”jag tänkte: jag chansar, en kulturtant är vidsynt, hon kan nog ändra sig.”

“Är du adopterad? Eftersom du heter Mattson?” vågade hon fråga.

Han log och nickade bort mot hennes välfyllda bokhyllor.

“Adichie är ett namn som öppnar alla dörrar i Nigeria. Du har min farbrors bok ser jag. Men i Sverige var det tvärtom. Alla dörrar stängdes. Så min förra fru övertalade mig att ta hennes efternamn. Det var ett svårt val. Men ibland gäller det att våga sig ut ur sin bekvämlighetszon. Jag är ledsen om du känner dig lurad, det var inte meningen.”

Meningen.

Med ens var den så uppenbar.

 

Kommentarer

Inga kommentarer än