26 november, Kategori: Författarblogg

Skrivartvivel

Just nu läser jag om Tomas Bannerheds ”Korparna”. Romanen som vann Augustpriset för två år sedan. Lånade hem den från bibblan till min läsplatta.
Förra gången läste jag den hemma på kvällarna, otåligt och rastlöst, tempot i berättelsen kändes segare än morgonköerna genom Tingstadstunneln. Snart skummade jag bara och till slut gav jag upp.
Nu, när jag är totalt avstressad, upptäcker jag en helt ny bok. Tomas Bannerhed måste läsas långsamt.
Korparna är en sån där bok som drar mig djupt ner i självtvivlets kärr.
Men ändå måste jag fortsätta läsa för att den är så fruktansvärt bra.
Språket känns nytt och alldeles eget, gestaltningen är fantastisk, handlingen hjärtskärande och trovärdig, metaforer och liknelser lyser självklara och originella och står som spön i backen ( klyscha, jag vet. Finns inte en enda i den här boken).
Och vilka naturskildringar! Som han beskriver fåglarnas läten och beteenden. Det tar aldrig slut, man tror att det är omöjligt att beskriva ett fågelbeteende på ännu ett nytt sätt, men han bara fortsätter att servera nya omskrivningar av livet bland trädtopparna. Varenda bisats tål att njutningsfullt läsas om igen.

Tyvärr fick det till följd att jag ville elda upp mitt manus.

Men under en lång strandpromenad idag kom jag fram till följande:
Jag kan bara skriva på mitt sätt. Det är nästan fritt från liknelser och metaforer. Ganska rakt och snabbt. Men det är drivet och målande. Framförallt sitter mitt sätt att formulera mig så djupt att det är svårt att ändra det i grunden. Jag kan inte ens lära mig något av Tomas Bannerhed, hur mycket jag än beundrar hans stil.
Jag skickar en tacksam tanke till min vän konstnären Ewa Evers som en gång berättade för mig hur hon försökte ändra sitt sätt att måla när hon gick på konstskolan. Hennes sätt var inte ”rätt”. Så småningom hittade hon tillbaka till, och byggde vidare på sin personliga stil.

Det är ingen idé att en talgoxe försöker härma en rödhakesångare. Båda fyller sin plats i den stora orkestern.

Man tänker så bra med gungande sand under fötterna och brusande hav i öronen.

Las Palmas in my dream

– Posted using BlogPress from my iPad

Kommentarer

  1. Kommentar av Hans Klaive den 27 november, 2013 kl 09:41

    Bodil Malmstens Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig – är mer av en bloggbok. Korta notiser varvat med små vardagshändelser, ilska, tvivel, humor. Av någon anledning tänker jag på dig när jag läser ( den ska läsas i max fem-minuterspass – så du anar kanske var). Det är nog ilskan, tvivlet och humorn som ger mig den kopplingen.
    Om man inte vill ägna sig åt plagiat ( vanligt bland sk kreatörer i vår gamla bransch) så ska man bejaka sitt personliga uttryck. Det är väl då man har en chans att märkas.

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 27 november, 2013 kl 11:17

    Tack gulle dej för att du tar dig tid att peppa. Bodil Malmsten är en favorit, hennes ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper” hör till mina älsklingsböcker. Har inte läst Hör bara… ska genast låna den. Kram!