3 december, Kategori: Foto, Las Palmas, Resor

Teide har talat och jag har surfat (på vågorna)

Egentligen orkar jag knappt sitta upp just nu. Tur att morgonens skrivpass var så lyckosamt annars hade jag haft dåligt samvete efter den här dagen.

På förmiddagen var det yoga. Passen präglas tydligt av vem som leder dem. Idag var det den hårdaste instruktören. Då är jag tvungen att hoppa över en hel del rörelser. Krafterna räcker helt enkelt inte och svetten rinner så att jag halkar med händerna och måste torka mig med handduken medan de andra går upp i brygga eller står på huvudet…

Under nedtrappningen efter passet tittade jag ut mot havet och fick se Teneriffa långt där borta,  den snötäckta toppen på Teide stack upp över molnen.

Plötsligt bara fanns den här tanken i mitt huvud: Nästa år reser jag dit! Nu har jag varit i Las Palmas tre år i rad, och det har bara blivit bättre för varje gång. Nu är det dags att upptäcka något nytt. Ta till exempel julscenen med stallet i Betlehem och de tre vise männen som just nu skulpteras i sand längst upp på playan. Den är lika fantastisk som alltid. Men den är ingen överraskning längre.

Jag ska inte bli en av de där kvinnorna som har varit här varje vinter i femton år och som förvarar sina juldukar och tavlor i källaren till lägenhetshotellet mellan april och oktober. Inget ont om dem, men det är inte min framtidsvision. Det finns för många underbara platser att upptäcka.

Efter yogan gick jag ner till andra änden av playan och bokade tid i surfskolan. Sen gick jag hem och sov en timme innan kursen skulle börja. Hur många mil har jag gått idag? I alla fall två.

Surfkursen var det mest utmattande jag någonsin gjort. Två timmar i vågorna. Då hade jag ändå ingen surfingbräda utan en bodyboard, en bräda som man ligger på magen på.

Man går ut till midjan (ca hundra meter från stranden) och väntar på en brytande våg som man hoppar upp på och följer med. Man har våtdräkt och simfötter och brädan är fastkopplad med ett armband. För att komma ut till rätt ställe måste man hoppdyka med en särskild teknik genom de brytande vågorna som är på väg in och undvika att krocka med resten av surfskolan som också är på väg in och inte kan väja.

Det var bara jag av 20 elever som inte hade en ”riktig” surfbräda, en sån som man står på. Jag är väldigt glad att jag inte var så övermodig att jag valde det. De flesta av de övriga såg ut att svälja ännu mer saltvatten än jag. När en sån där jättevåg bryter över en och man missar upphoppet och istället hamnar inne i vågen, då är man väldigt, väldigt liten och lätt och vad som är upp och ner är en helt hypotetisk fråga. Då gäller det bara att hinna stänga mun och näsa och fortsätta knipa ihop tills centrifugen har stannat.

Farligt? Nä, inte särskilt. En rödklädd instruktör fanns på plats där ute och en stod en bit ut i vattnet  inne vid stranden och såg till att alla som sköljdes iland reste sig igen. Alla elever hade klarblåa västar med nummerlappar. Det värsta som kan hända är väl att man blir överkörd av en annan surfare. Ungefär lika farligt som i en slalombacke alltså.

På något sätt tog jag mig hem efteråt. Nästa gång är på torsdag. Får ändra i 5:2 schemat och flytta halvfastan till fredag. Kroppen skriker efter mat en sån här dag. Fick stanna på vägen hem och äta en banan och en skinkmacka. Det är häftigt att märka kroppens signaler så klart och tydligt. Den är verkligen en maskin som behöver bränsle för att fungera.

Christmas Scene in sand in Las Palmas

Morningbeach

 

Hoppsan, en massa skräp på objektivet, syns väldigt tydligt när det är så mycket himmel på bilderna. Men titta på Teides snötäckta topp istället där uppe bland molnen. Mäktigt!

 

Teide

 

 

Kommentarer

  1. Kommentar av Maria del Mar den 10 december, 2013 kl 04:00

    Varför byta ö när det blir bättre och bättre för varje gång du reser dit? Jag har aldrig bytt och det blir fortfarande bättre och bättre för varje resa. Det finns ändå så många platser som jag inte kommer hinna besöka/lära känna i världen…

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 10 december, 2013 kl 06:18

    Det har du förstås rätt i. Att det finns för många platser för att man ska hinna med dem under ett liv, alltså. Men jag känner igen de där små signalerna av rastlöshet. Det är dags. Nästa år här skulle jag kanske börja klaga på något istället för att känna mig ständigt nyfiken och överraskad.

  3. Kommentar av Maria del Mar den 10 december, 2013 kl 07:04

    Nej, det är ju aldrig bra att börja känna sig rastlös och efter ett tag klaga och känna sig missnöjd; tråkigt. Såg nyss videon från eva7seas (tack för länktipset!) när hon gick på grund i Cadiz och alla snälla spanjorer som hjälpte henne. Så har också jag blivit bemött i Spanien och särskilt då på GC. Det är nog en av anledningarna till att jag är så pass fäst vid ”den lyckliga” ön och dess människor.

  4. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 10 december, 2013 kl 07:47

    Jag förstår dig verkligen, och håller helt med!