7 september

Marmaris 7 september.

Idag är det tredje dagen i Marmaris och vi ligger fortfarande kvar vid bryggan. När vi kom hit i förrgår var vi helt uppstressade och planerade för avsegling nästa morgon. Vi hade knappt klivit ur bussen från färjeterminalen förrän det var dags för sjösättning, allt vi tänkte på var att komma härifrån. Inte för att det är dåligt här, men för att siktet är inställt på Grekland.
Medan jag packade upp ägnade Odd resten av sin födelsedag åt att installera instrumentet till nya vindmätaren, vi fick snabb hjälp från varvet att montera själva vindpropellern i masttoppen.
Vi borde ha märkt att någonting var fel med hela planen, för smågrälandet svävade ständigt i luften.

Samma kväll gick vattenpumpen sönder. Den som pumpar färskvatten från tanken ut i handfat, köksvask och akterdusch. Det hände just när vi varit och lämnat båtens transitlogg till agenten för att kunna klarera ut från Turkiet nästa dag, och betalat honom 500 lira (ca tusen kronor) för att alla papper skulle ligga klara hos tullen inne i Marmaris.
Utklareringen gick att stoppa, men pengarna fick vi inte tillbaka. Nåja, vi löser det genom att strunta i utklarering nästa gång. Det betyder att båten inte kan komma tillbaka till Turkiet efter det, men det är inte något problem. Nu går vi västerut i fortsättningen.

Igår morse var det toans tur. En trevägsventil som kopplar om mellan saltvatten och sötvatten hade beckat fast under sommaren och gjorde det omöjligt att använda toatanken. Dessutom märktes en otrevlig pissoarlukt i toan. Urk.
Idag är vattenpumpen fixad och ventilen utbytt. Nu återstår bara att laga gasolspisen så att man kan använda båda lågorna. Samt att få upp focken i rullen. Det blåser så mycket just nu att det är omöjligt.

Men det var tur att vi inte gav oss iväg hals över huvud. Det är en läxa att minnas. Bortsett från alla reparationer och annat fix så tar det ett par dagar att landa i båtlivet. Packa upp, inventera matförråd, handla, planera rutter och måltider. Samt inte minst njuta kväll i sittbrunnen med småprat, ost och vin och druvor. Det är en lyx att inte behöva kasta sig iväg så som vi ser att charterseglarna gör. Dessutom är det inte trevligt att börja seglingen i tolv sekundmeters vind. Vi kan bryggsegla tills det lugnar ner sig lite.

Varvet har nåtat om, bytt pluggar och slipat Ellems teakdäck. Nu är det som nytt. Så fint gjort!

6F2361B0-41ED-4248-A625-D0F3E7877792

Rent och snyggt, helt och fungerande. Turkiet är helt klart i en annan ekonomisk sits än Grekland. Ändå längtar vi tillbaka dit.

23CD5AF4-98F7-41B6-A548-6FD5823C1B63

Man måste vara antingen rik eller tekniskt begåvad för att äga en båt.

0C2F0110-4C81-4C73-822F-0DDE4BDB5F35

Vårt kök. Man kan laga gourmetmiddagar även med bara en gaslåga. Men det är lättare med två.

86A63FE4-F530-444F-A863-DBDC56DA82DB

Nu behöver vi inte gissa hur mycket det blåser.

7E0FFC9C-67F4-4E36-96D7-CB4687E02FCA

Vi är minst som vanligt. Ligger till vänster på plats 11.

71F7E313-FBCA-4279-B614-B6AB5D7E857C

8 juni

5 – 8e juni. Spetses andra ansikte.

Efter den första korta promenaden runt hamnen på Spetses var jag beredd att lämna ön direkt. Allt var så förutsägbart och påminde så mycket om en turistfälla. Gamla hus och hamnmagasin ombyggda och dekorerade till romantiska filmkulisser. Boutiquer med dyra smycken och ännu dyrare designerkläder, restauranger med menyer där alla förrätter kostade över 10 € och standardrätten Fried Calamares, som är en bra prisbarometer, gick på 17 €. Inga vanliga affärer. Hamnen helt överbelamrad med charterbåtar som ankrade och förtöjde i varann på rad, likt ett långt halsband med en lina i land i varje ända. Det fanns ingen kaj för gästbåtar.

Jättekatamaraner fortsatte att försöka ta sig in i den lilla inre hamnen fast där var fullt med fiskebåtar och fast de bara med möda kunde vända därinne, de inhyrda charterkaptenerna tycktes ha bestämt sig för att ändå bjuda besättningen på fina bilder, för alla stod på däck med sina mobiler höjda.  En lokal fiskare skällde oupphörligt och skrek grekiska förolämpningar till en katamaran som backat in i hans förtöjning och fastnat hjälplös med ankaret i hans bojkätting.

Kort sagt, det var ingen mysig stämning. Alls. Förutom att vi kände oss obekväma var vi dessutom helt inställda på att bli bortkörda från platsen i fiskehamnen där vi trängt oss in. Där fanns en stentrappa, någon hade talat om för oss att den var avsedd för gästande fiskebåtar. Men så började vi prata med Antonis i fiskebåten bredvid, och det ledde till att allt förändrades. Hans fru Ulrika tog mig med hem, jag fick se att det fanns ett levande samhälle bortom strandpromenaden. Spetses fick ett annat ansikte.

Antonis är gift med Ulrika från Falun, de bor i ett fint, muromgärdat hus mitt i byn, i trädgården växer citroner, oliver och apelsiner. Tillsammans har de barnen Antonio och Isabella. Varje morgon tre timmar före soluppgången går Ulrika och Antonis ut med fiskebåten och lägger tre kilometer nät. Nu på sommaren jobbar dessutom sonen Antonio extra ombord, i höst ska han studera vidare till kapten.

Ulrika träffade Antonis när hon båtluffade med sin mamma på 90-talet. De blev kära, hon sa upp sin lägenhet och jobbet som expedit i underklädesbutiken. Flyttade in i huset där Antonis bodde med sin mamma. Sånt man gör i den åldern. Tala grekiska lärde hon sig av sin svärmor och läsa och skriva lärde hon sig från textremsorna på teven.

Tänk så mycket väsentligheter två kvinnor kan hinna med att berätta för varann på bara en timme! Odd var med och fiskade i över fem timmar, jag vet att de pratade om helt andra saker under den tiden. EUs fiskeregler till exempel.

Ulrika bjöd oss att komma tillbaka i september, när Spetses firar befrielsen från Turkiet med en stor festival. ”Hur ska vi få plats i hamnen då?” undrade jag. ”Det ordnar Antonis”, sa Ulrika.

Ulrika från Falun bytte liv och blev fiskare (med egen fiskelicens) på Spetses.

image

Från vänster: Antonio, Antonis, Odd, Ulrika.

image

Odd rensar vår middag. Tre sorters fisk. Makrill kände vi igen. Alla var goda.

image

Antonis spolar rockorna. Ellem är väääldigt nära. Sån tur vi hade att Antonis gillar Sverige.

image

Nästa dag ankrade vi i en liten skyddad vik som inte stod i Heikells pilotbok, och där vi därför nästan fick vara ensamma. Vattnet var det klaraste vi sett sedan Turkiet, och fritt från skräp. Det fanns inga svartingar (sjöborrar) och klipporna var släta som hemma i Bohuslän. Vattnet var rekordvarmt, +26C., man ville aldrig sluta snorkla och simma. Så småningom kom ändå en charterbåt med tyskar som cirklade över Ellem med drönare, men de hade åtminstone vett på att sluta när vi bad dem.

image

När vi kom tillbaka till Poros hade Elizabeth hunnit förtöja Aquarella vid sin boj, och tog en fin bild av Ellem när vi gick förbi. Det är trist att vi reser precis när hon kommer, hoppas vi hinner träffas lite mer när vi kommer tillbaka i höst.

image

image

Ellem fendrad och klar för tilläggning, på väg in till sin kajplats i Galatas, mitt emot Poros stad.

image

22 maj

Poros och Galatas 20-22 maj. Nästa hemmahamn?

image

Tack vare min vän konstnären, soloseglaren och livsförebilden Elizabeth Tyler kunde vi, efter åtta timmars segling från Kythnos, förtöja vid hennes röda boj mitt i kanalen mellan Poros och den lilla staden Galatas på fastlandet. Kanalen kan närmast jämföras med sundet mellan Marstrand och Koön, fast längre och med ännu intensivare trafik.

Snabbfärjor, taxibåtar och fritidsbåtar, de flesta modell jättestora, strömmar genom den trånga passagen som är mycket grund på fastlandssidan. Ellem ligger till höger i bilden, allt vatten hitom henne är grundområde. Den täta båttrafiken måste samsas i en smal passage som sniker kajen på Poros.

Själva Poros är vackert, pittoreskt och pulserande av turisternas lycka över att vara där. Det var söndag kväll och fullt av nykomlingar som firade första kvällen på charterveckan.  Vi lade till med Musslan (gummiflottens nya namn) vid den ganska höga kajen där restaurangerna har bord ända ut till kanten, och hjälptes genast upp på fast mark av en rusigt uppsluppen och vänlig ryss, som firade med sin charterbesättning. På deras bord stod en Magnum Magnum (5 liter?) Jack Daniels whisky. Alla chartersällskap är åtta personer, minst, så många kojplatser är det i de vanligaste hyrbåtarna.

Vi letade upp Elizabeths boj-hyresvärd, den glade taxibåtsägaren Mr Liakos, som vägrade ta betalt för bojen när han fick veta att vi var vänner till Elizabeth. Vi fortsatte längst bort på kajen med en hälsning till Cafe Fresko och Dimitri, som blev jätteglad över att Elizabeth snart skulle komma. Där delade vi på en portion ljuvliga vitlöksbröd och en stor skål yoghurt med honung, färsk frukt och valnötter.
Helt uttröttade av dagens långa etapp och det intensiva Porosbesöket, tog vi oss ändå över till Galatassidan också, för att rasta Sigge i lite lugnare omgivningar och spana in en svensk båt som vi visste låg här; Marie och Pelle i sin Nauticat Catten. De är längeseglare i Medelhavet sedan 2011 och våra inspiratörer att välja vägen utför Donau. Marie och jag har haft kontakt länge på Facebook, men aldrig träffats irl.

Vid en stillsam, kommunal kaj mitt i stan, granne med fiskeflottan, hittade vi dem. Och två svenska båtar till. Idel blågula flaggor vajade mot oss. Det fanns två lediga platser vid kajen. Måndag morgon flyttade vi Ellem till en av dem, och tillbringade en sen kväll med intensivt umgänge och tankeutbyte om livets väsentligheter, något som vi först då förstod att vi faktiskt saknat.

Idag tisdag har vi tagit det lugnt. Handlat, tvättat, pysslat och börjat bekanta oss närmare med våra grannar Marie och Pelle, Agneta och Runo, Lena och Gordon, och med Galatas förutsättningar. Här finns nästan inga turister, men en levande grekisk vardag och massor av små trevliga butiker  som säljer livets nödvändigheter, typ plastburkar, kökstillbehör och vaxduk på rulle. Samt såklart slaktare, bagerier, fiskaffär, järnaffär, blomsteraffär, grönsaksbutiker. Massa tavernor och cafeer, fullbesatta av greker. På en av dem lär det sitta gamla gubbar som brukar spelar bouzouki på kvällarna. Bara en sån sak!

Kanske förälskade jag mig i Galatas för att jag var så trött och oförberedd. Det finns nog inga rationella skäl. Det är visserligen en fin kaj med el och vatten och bara ett tiotal gästplatser, varav fem nu är svenskflaggade. Det är bra ankarbotten och ganska ostört, om man bortser från färjorna som går över till Poros varje halvtimme. Man måste också bortse från trafiken som går förbi ganska nära, på andra sidan hamnpromenaden. Det är en lång promenad till närmaste badstrand. Eller bara en kort cykeltur, om man vill vara positiv.

I morse snorklade jag för att kolla hur vårt ankare låg, och man kan inte påstå att vattnet är klart. Det är mycket långgrunt och lerbotten. Det var knappt jag kunde följa kättingen, fast vattendjupet inte är mer än drygt två meter, kanske tre. Ankare var helt försvunnet i leran.

Om några dagar hoppas jag kunna beskriva Galatas mer rättvisande. Vi har just bokat plats här för två veckor. Det känns som början på en fast förbindelse.

Svensk-kajen i Galatas. Till och med kajen är blågul.

image

Poros syns, men hörs inte. Skönt på natten.

image

Tisdagsmarknad, femtio meter från båten. Idag blir det Horta och ostfyllda friterade zucchiniblommor (för andra dagen i rad). Honungsmelon till dessert.

image

Kan någon begripa att jag håller vikten? Lyxmiddagar varje kväll. Frityrkokaren används dock sällan, det var premiär igår, om sanningen ska fram.

image

Vår rutt såhär långt.

image

18 maj

Cykladerna 14-18 maj. Det blir aldrig som man tänkt sig.

I den medeltida staden Ano Syros på ön Syros föddes Marko Vamvakaris, en legendarisk musiker och skaparen av den grekiska musiktraditionen Rebetiko. Man måste jämföra med Evert Taube, för att få en uppfattning om hur stor och älskad han är i Grekland, och för mig var det ett måste att besöka Ano Syros. Vi låg ankrade i en liten idyllisk vik, Possidonia, på andra sidan ön, och hyrde en bil för att köra tvärs öven ön och besöka museet till hans ära, högst upp i byn. Det gick inte att få reda på några öppet tider, och när vi kom dit hade det naturligtvis stängt för en kvart sedan.

Nästa dag fortsatte vi västerut till ön Kithnos, där vi ankrade i en öde bukt för att kunna vara i byn Loutra runt hörnet tidigt nästa dag och förhoppningsvis få en bra plats i hamnen. Loutra fick vi bara inte missa, hade flera seglarvänner påpekat. Vi gick in vid elvatiden, lade ut draggen och backade in till en bra plats inne i hamnbassängen, trots hamnkaptenens frenetiska viftningar om att vi skulle lägga oss utanpå en motorkryssare på andra sidan. Icke sa Nicke, hamnkaptener kan man inte alltid bry sig om, inte ville vi springa tvärs över en annan båt när det fanns plats vid kajen.

En timme senare förstod vi att hamnkaptenen haft andra planer för vår fina plats vid kajen. Då var hamnen fullpackad av charterbåtar från Aten, och nya fortsatte att anlända i en aldrig sinande ström. Jättelika katamaraner, 50-fotare med mer eller mindre kompetenta skeppare parkerade överallt där det gick att lägga till, utanpå varann inne i hamnen och utanför hamnen längs stenpiren. Alla med åtta personers besättning. Över femtio stora segelbåtar räknade vi till.

Till slut var vi helt instängda och hade två dubbla led katamaraner liggande på tvärs ovanpå vår ankarkätting, enbart förtöjda i varann. Gud ske pris, som munken i Disneys Robin Hood utbrister, att det inte började blåsa!
Natten blev orolig på grund av partajande vid de fullsatta tavernorna på stranden och en tysk dragspelare med entusiastiska vänner. Samt att jag drabbades av klaustrofobiska katastroftankar.

Idag på morgonen berättade charterkaptenen på grannbåten, en trevlig litauisk kille, att såhär är det varje torsdag i Loutra, eftersom fredagar är återlämningsdag för charterbåtar. Han måste vara i Pireaus klockan sex i kväll, åtta timmars motorgång från Loutra. På lördag mönstrar nya besättningar på, och på söndag är det samma visa igen här i Loutra, då med nya, glada charterseglare på väg till en vecka runt Cykladerna.

Idag har Loutra varit en underbar, sömnig liten fiskehamn med tavernor som städar upp efter invasionen och en öde sandstrand där det rinner ut en het bäck från en underjordisk varm källa. Bäcken mynnar i en bassäng som byggts på stranden av stora stenar, det varma vattnet flödar därifrån direkt ut i havet. Igår var det skrik och skrän hela dagen från stranden och vi avstod från att gå dit. Idag njöt vi helt ensamma av den extraodinära upplevelsen att flyta som på en luftmadrass i havet, ovanpå en kudde av varmt vatten. Inne i själva bassängen var vattnet mycket varmt, säkert över +40C. Det tog en stund innan jag vågade sätta mig ner där.

Loutra kommer vi gärna tillbaka till. Men aldrig på en torsdag eller söndag.

Ankringsviken i Possidonia på Syros.

image

Vi var där! Jag hade t o m packat min baglama i ryggsäcken…

image

Lugnet dagen före Loutra.

image

Ursäkta, men ni ligger på vårt ankare…

image

Loutra idag. Allt är förlåtet. Men inte glömt.

image

image

image

Nu är vi här. Nästa hamn Poros eller grekiska fastlandet.

image

20 april

20 april. Hamnrapport från Samos.

Tionde dagen sen vi kom, och vi är fortfarande kvar vid vår pontonplats i Samos marina. Jag klagar inte, men Odd börjar bli lite rastlös. De senaste tre – fyra dagarna är det blåsten och väderprognosen som håller oss kvar. Varken fock eller storsegel kan sättas på plats när det blåser som nu, över 15 meter per sekund i kastbyarna som störtar ner från bergsluttningen i norr, likt laviner av luft. Det ska fortsätta blåsa ända till måndag.
Bloggen här har varit tyst länge, eftersom råmanuset till min nästa bok ligger hos lektören för genomläsning, och jag fortfarande är fokuserad på mitt viktminskningsprojekt. Den som är nyfiken kan gå in på www.matdagboken.se och leta upp signaturen seglar67 s blogg.
Idag är jag sexton kilo lättare sedan livsstilsomläggningen annandag jul, och känner mig som en ny människa. Nu ska jag återgå till att blogga här som vanligt. Inte om viktresan, även om den faktiskt påverkar precis allting. Hur jag tänker, hur jag rör mig, vad jag orkar, hur jag mår. Och hur vi äter, inte minst. Odd tycker att det har blivit femstjärnig restaurang ombord, och det är lite sant, jag lägger mycket tid på att planera, handla och laga goda middagar. LCHF, förstås.
Det är vår på Samos, och de senaste dagarna har jag gått väldigt långa promenader, uppåt en mil, för att letat örter och blommor som ser ut som på bilderna i min grekiska flora. Av någon anledning ger det en särskild kick att känna igen åtminstone en del av växterna man går förbi. Dagens ryggsäck blev full av gissningar som jag packade upp på disken hos en vänlig kvinna i en organisk te- och kryddbutik. Det mesta fick slängas, men kapris var i alla fall rätt. Fast allldeles för tidigt, påpekade hon ogillande, inte förrän i maj är kaprisknopparna stora nog att plockas.

Blommor i fönstret – bara för bryggseglare. 🙂

image

Tidig morgon på kajen i Pythagorion. 

image

Dagens växtskörd innan identifiering.

image

Otillräcklig men spännande ändå.

image

Vild kapris.

image

Doft av timjan , rosmarin och oregano i hela båten!

image

 

 

12 juni

12 juni. Favorit i repris- Agathonisi

Kvart i sju i morse gick vi från ankarviken Xerokambos på södra Leros. Strax efter elva nådde vi Agathonisi. Nu är vi nästan hemma. På Samos alltså. Agathonisi är en pärla, så vacker och fridfull och lagom turistig. Inga hotell, bara små hus med Rooms to let och underbara trädgårdar med rosor, nerium, pelargoner och bougainvillea.

Agathonisi ligger på perfekt utflyktsavstånd från Samos, om man har familj eller vänner ombord som vill segla bara lite. Barnbarn till exempel. Här kan man bo några personer i båten och några kan hyra rum iland, bada, äta gott på tavernorna och ha det fint två, tre dagar och sen gå tillbaka till Samos för omväxlings skull. Här smids planer!????

image

Vinden pendlade mellan 8 -12 m/s rakt emot hela vägen från Leros. Vi stampade på. Tänk om vi hade varit på väg söderut istället… Men vi har haft många fina segelsträckor i vår också.

image

Badstranden längst in i hamnen. Ellem syns i bakgrunden, mitt i bilden.

image

att samla vackra stenar är en underbar ideBlir nog en påse med hem till barnbarnet S.

image

Förtöjda i boj i fören och lång tamp iland. Vi kom tidigt och fick en bra plats. Senare blev det lätt kaos som vanligt, med snodda kättingar och korsade ankarlinor. Populära natthamnar bjuder alltid på underhållning.

11 juni

Meltemins lyxfångar. 8 – 12 juni.

Det blåser för mycket för mig. Kuling i byarna och motvind i fem timmar över öppet hav vill jag slippa om det går. Hade det varit killsegling hade Ellem kanske inte legat kvar vid bojen här inne i den skyddade viken så länge. Man ser ett och annat segel på havet om man går upp på berget. Men fy vilken sjögång, och vilka våldsamma byar..
Det är inte bara jag som är harig. Alltid en tröst. Alla bojar är upptagna och dessutom finns några ankarliggare. Arton segelbåtar ligger här, alla betydligt större än vi.  Meltemin brukar inte börja blåsa förrän framåt eftermiddagen, men kan också hålla i sig veckor i sträck. Imorgon utlovas en lucka med bara 8-10 m/s, då tar vi ett skutt härifrån norrut, till Agathonisi. Så hinner vi förhoppningsvis tillbaka till Samos innan meltemin tar nya tag på onsdag.
Jag skulle gärna stanna här. Solen skiner, vattnet är ljummet, det är perfekt att gå en tidig morgonpromenad runt viken och sen sitta i skuggan på Alonis taverna och skriva. Ingen skrällig musik, bara badande barn, en euforisk kanariefågel och vågornas och vindens brus. Men vi har ett flyg hem att passa, och ett midsommarfirande. Och vi längtar efter barn och barnbarn.
Vilket fynd vi gjorde på flygbiljetterna hem! De var bokade sedan tidigt i våras, reguljärt med två mellanlandningar och många timmars väntan i Athen och Köpenhamn. Men, inspirerade av vår båtgranne Stig i marinan, kollade vi igår sista minuten enkelresor från Samos med några charterbolag. 270kr per person, direkt till Landvetter med SAS! Klart vi slog till, och bokade om de reguljära biljetterna till nästa hemresa, i oktober.

image

Det är gratis att ligga vid bojarna som tavernan har lagt ut. Men det hör till god ton att äta där, som tack. Och det gör man ju gärna. Lefteris, ägaren på Alonis taverna, hade bytt alla rep och lagt ut nya, enorma bojstenar. Vi kunde inte ligga tryggare förtöjda. 

image

Plötsligt kom skrivlusten tillbaka. Undra på det. Kanariefågelns bur skymtar uppe till vänster. Inga gäster utom jag såhär tidigt.

8 juni

Inblåsta! Leros 8 juni.

Här ligger vi i vår gamla kära favoritvik Xerocambos på Leros igen, gungande och svängande i vindkulorna som rullar ner från bergen norrifrån, förtöjda i en boj som förhoppningsvis, ja alldeles säkert, är stadigt förankrad på botten. Lefteris på Aloni taverna har lagt ut den och är mån om sina kunder.
När vi lämnade marinan i Lakki, Leros stad, var planen att hinna före det väntade ovädret till den väldigt lilla ön Arki där det finns en fin skyddad hamn med tre tavernor och bara några få gästplatser vid bryggan. Enligt väderapparna Weathertrack och Windfinder skulle det bara blåsa 2 – 4 m/s idag. Imorgon däremot skulle det braka till fram emot eftermiddagen. Vi planerade att vänta ut blåsandet i lugn och ro på Arki till på måndag.
Men, men. Vi borde kollat två helt andra vädersajter. Poseidon och framför allt OpenSkiros.org som vår nye israeliske bekant från Nisyros byggt. För vi hann inte ut ur Lakki förrän nordanvinden var över oss med regn och över 12 m/s i byarna. Inget vi hade lust att gå rakt emot i flera timmar. Vi mötte en stor italiensk segelbåt som lämnat marinan tidigare på morgonen och nu vände tillbaka.

Det är aldrig skämmigt att vända om. Skulle vi också? Nää, inte flera dygn till i Lakki Marina, hur trevligt och välordnat där än är. Man ligger nära trafiken, färjor kommer och går mitt i natten och det är liv och russel hela tiden. Svårt att sova minst sagt.

Vi bestämde oss för att istället åka med vinden söderut, runda Leros södra udde och slinka in i Xerokambos skyddade vik.
Som tur var fanns en ledig boj. Nu gäller det att tänka om. Odd har redan somnat med en bok. Jag ska ägna mig åt att skriva en.

image

Övning i tillit. Vi litar på Lefteris, ägaren till Aloni restaurant. 

image

8 juni

Lakki marina, Leros. 6-7 juni.

Lakki stad på Leros är väldigt fin. Här finns grekiskt vardagsliv, vanliga affärer utan en massa souvenirer. Två marinor, den ena storskalig, lyxig och anpassad till de mest bortskämda båtägarna. Den andra, Lakki marina, en mindre anläggning inklämd mellan färjeterminalen och stadskajen, där man ligger gratis.  Lakki marina erbjuder färskvatten, el, fina duschar och tvättmaskin, och det var vad vi behövde efter nästan en vecka på helt egen försörjning. El klarar vi oss utan helt, tack vare solpanelerna. Vatten behöver vi fylla på efter en vecka.

I Lakki kan man köpa allt, från vaxdukar till getpinglor. Frukt- och grönsaksutbudet är enormt, jag hittade zucchiniblommor! Eftersom vi hade landström plockades den elektriska frityrkokaren fram, och vi lagade fetaostfyllda, friterade zucchiniblommor till middag. Den kaloribomben hade vi förbrukat i förväg, genom en låååång och framförallt brant och backig cykelutflykt.

IMG_2230

Oemotståndligt.

image

Vi cyklade medsols. Nästa gång väljer vi motsols. Backen upp från Lakki hela vägen till Gorna Bay var mördande.

image

Getpinglor. Måsteha.

 

8 juni

4-6 juni. För ankar i Emborioviken.

Här händer inte mycket. Vi har gått in i semestertempo och förtöjt vid en boj i viken Emborio på sydöstra sidan av Kalymnos. Alldeles nära Telendos, dit vi reste hela familjen föröver tjugo år sedan, och där minstingen J lärde sig simma. Vindarna är ljmma, solen strålar och det är +24C i vattnet.

Det står Captain Costas Restaurant på vår gula boj. Det är en liten vink om att vi bör äta på den rrstaurangen eftersom vi utnyttjar deras boj.

IMG_2192

Odd på simtur.

IMG_2200

Oss fårägare emellan. Fast gubben till höger har sex, sjuhundra stycken. Getter. 

IMG_2201

Lättnaden är total. N är hemma igen, med ett extrahjärta inopererat. Inte kunde man föreställa sig att det han redan hade inte var gott nog.

1 2 3 16