”God mat, men hur fan spolar man på toan?? Ursäkta lukten!” Gästboken hos getbonden var full av lyriska inlägg skrivna av seglare från hela världen. De enda dumma och ohyfsade var på svenska. ”Vi ska alltid minnas detta som vår sämsta dag någonsin.” Hur är man funtad när man skriver så i en gästbok utlagd i en minirestaurang hemma hos en getbonde på en enslig ö?

Så fort vi förtöjt i viken på Levitha, över sju timmars gång från Nisyros, tog vi oss iland och upp för den steniga stigen till getbondens gård för att fråga om vi kunde få något att äta. En australisk seglare hade berättat för oss hur han för tjugo år sedan ätit middag tillsammans med öns getbonde, i familjens eget kök, och hur han fått mata en killing med nappflaska under bordet.

Våra romantiska förväntningar grusades när vi öppnade den blå porten i muren, och såg den lilla uteserveringen på innergården. Bonden själv hälsade oss välkomna och tog i hand. Han pratade bra engelska. Under ett halmtak stod åtta små bord med vaxduk. Innanför den höga muren fanns ett par, tre låga hus sammanbyggda i längor, och en ganska stor kyrka. Genom öppna dörrar skymtade vi mejeri, slakteri, bostadsrum och och toalett/dusch. Det var kliniskt rent och prydligt överallt.

Gamla mamma höll sig i köket och lagade maten, menyn bestod av getost i olika skepnader, ugnstekt lamm, kolgrillade biffar av lamm- och getfärs, stekt lammlever, nyfångad, stekt red snapper och så grekisk sallad förstås.

Tre mindre fiskebåtar anlöpte viken sent på kvällen, när det satt matgäster vid flera av borden. Fiskarna kom in genom den blå porten, försvann in genom dörrar, kom ut igen nyduschade, gick tvåldoftande förbi vårt bord och tillbaka ner till sina båtar, sov ombord och var borta innan vi vaknade. Så många frågor som inte fick svar…

Över ön ringlade de högsta gärdsgårdar vi sett, säkert två meter höga, med tredubbla rader sten och taggigt buskris på krönet för att hindra getterna att hoppa över. Mitt på ön, omgiven av buskar och stenöken, ingärdad av dessa murar likt en Edens lustgård, öppnade sig en odlad slätt, kanske tio hektar åkermark. Vi såg en harv och en mindre traktor. ” Jag odlar mat till djuren”, sa bonden när vi frågade. Naturligtvis, mumlade vi och skämdes för den dumma frågan.  Murarna var flera hundra år gamla, krävde mycket underhåll men var nödvändiga för stt ha åkrarna ifred och hålla getter och killingar åtskilda. ”Annars blir det ingen mjölk över till oss”. Vi kände oss ännu dummare.

Varje morgon handmjölkade han ett hundratal getter. Han beklagade vänligt att jag inte kunde få fota, eftersom getterna skulle bli skrämda av en främmande människa.

Vi lämnade Levitha med delade känslor. Maten var god, men vi hade ju hoppats på något mer. Velat få höra hur livet levdes på ön, hur familjen såg ut, om bonden var gift och var frun och barnen fanns i så fall. På Kalymnos? Samtidigt insåg vi att det var för mycket begärt. Inte kan familjen förväntas dela med sig av sitt liv till alla oss som kommer på besök och sedan seglar iväg nästa dag. Inte vill de reduceras till pittoreska livsöden, låta sig konsumeras som souvenirer för oss att ta med hem.

Vi skrev förstås något fint i gästboken. Jag undrar fortfarande hur det kan finnas en svensk seglare som är så korkad att han inte vet hur en vattentoalett fungerar? När det dessutom står en full vattentunna på golvet bredvid toan, med en stor skopa i?

Kvällens matgäster i viken. En killing i busken.

På väg längs muren upp till gården.

På andra sidan muren.

Också instängda bakom mur.

Hur många getter? Eller kanske är det får. Typisk getöken.

Om vi hade haft en liknande vulkan hemma i Sverige skulle det vara tillträde förbjudet, utom för specialutrustade forskare. Men i Grekland får busslaster med turister röra sig fritt ovanpå det pysande locket i kratern på den fortfarande aktiva vulkanen. Den sprutar inte lava längre, ”bara” ånga och gas.
Vi satt i hyrbilen redan vid åtta för att hinna före turisterna som kommer varje dag med turbåt från Kos. Därför var vi helt ensamma i kratern, förutom tre tyska vandrare som klätttrade ner mot botten i svavelångorna framför oss. Hade det inte varit för dem hade vi kanske inte vågat oss fram till den bubblande, väsande dammen av lera mitt i kratern. Men eftersom tyskarna gick ända fram till snöret som avgränsade vulkanens kokande pupill, gjorde vi det också.

Varje fotsteg ekade, som om man gick på en träbro. Svavelångorna stack i näsa och ögon och man måste se noga var man satte fötterna. Överallt fanns små och större andningshål i jordskorpan som pustade ut svavelstickiga ångmoln. Säkert hundratals blåshål. Man kunde bara upptäcka dem med hjälp av de gula svavelkristallerna som avsatts runt kanten. Ångan är 100 grader varm, försöker man känna med handen ovanför ett hål är det som att hålla handen över vattenkokaren…. Ångventilerna i jordskorpan är inte utmärkta, Jag undrar hur många turister som bränner sig?
Vi ägnade hela dagen åt att åka runt till olika delar av Nisyros, klättra upp till högt belägna byar och vandra på getstigar med osannolika vyer över det terrasserade landskapet. Hela Nisyros består av lava och vulkanaska och växtligheten liknar inte den på andra öar. Inga olivlundar eller vinodlingar, mest är det järnek och gröna buskar. Markvegetationen är redan brunbränd och nerbetad men alla träd gör att det ser grönt ut ändå.
På kvällen blev vi sittande till sent på en av hamnens tavernor, med nya bekanta från en israelisk segelbåt. Alla ombord var pensionerade it-människor.
Nisyros hamnar på favoritlistan. Hit kommer vi att återvända.

Den heta svavelångan syns tyvärr dåligt. På den här bilden finns sju ångvisslor som pyser en brännhet blandning av gas och ånga.

Odd vid kanten av den kokande leran i mitten. Jag höll mig längre bak. Lägg märke till pinnarna som avgränsade det farliga området.

Kratern syns längst upp till vänster i bild. Vi har snirklat oss högt upp på en brant serpentinväg som också skymtar i bild.

Ajjj!

Tant med utsikt.

Finns det en bergstopp med en liten kyrka högst upp, då måste vi dit. Så vi klättrar och kliver, ibland på smala, snubbliga  getstigar där stickbuskar sveper över benen. Det är alltid värt besväret.

Utsikten över viken och bort mot Kalymnos var filmisk, och atmosfären runt det lilla kapellet sådan att vi kunde stannat i timmar om vi inte varit så hungriga. Doften av vild timjan nu kommer för evigt att vara kopplad till musiken från hundra getbjällror, skällande hundar, galande tuppar och kuttrande duvor.

Lefteris Soulos och hans fru Evelyn äger och driver Aloni restaurant precis vid stranden. De gula bojar de har lagt ut i vattnet är nästan alltid upptagna av seglare från hela världen, restaurangen är populär. Vi ligger här för tredje natten och har hittills sett flaggor från Tyskland, Belgien, England, Frankrike, Australien, Turkiet och USA.  Alla grönsaker och rotfrukter som står på menyn odlas av familjen. Vi råkade komma förbi när potatisen just togs upp av Lefteris och fyra grannar. Vi stannade för att titta och fick inte gå därifrån utan en rejäl bärkasse full. Vi försökte betala men märkte att det inte var läge att propsa på det. På bilden rensar Lefteris nyskördad horta, ungefär som spenat.

En sandstrand måste underhållas. Undrar om sommarbadarna är medvetna om det? Jag hade då inte tänkt på det tidigare.

Lilla Kymi taverna med de röda bojarna äger bara tre strandparasoller och några få solstolar. Men de har å andra sidan egen fiskebåt i familjen.

Getbjällror klonkar, hundar skäller och det luktar fränt från skräpbrasor i land. Det städas och målas inför turistsäsongen. Basttak lagas, strandstolar ställs fram. Stora säckar står på stranden, fyllda med hopsamlat sjögräs som vinterstormarna drivit upp i decimetertjocka mattor ovanpå sanden. Semesterfirarna som kommer hit om en månad märker inte allt arbete som ligger bakom bilden av det grekiska paradiset.

Vi ligger i vår favoritvik Xerokambos på Leros, även kallad krabbmadonnans vik efter kapellet på klippan. När vi var här i höstas fick jag en jättefisk på kastspö från båten. En guldmakrill, eller mahi-mahi. Vikens minsta taverna tillagade den åt oss, vi hade mat i tre dagar. Nu ler ägarinnan igenkännande när vi kommer och öppnar kylskåpet så att vi får välja mellan de fem dagsfärska fiskar som ligger där på ett fat. Vi bestämmer oss för bläckfisksallad till förrätt, följt av en stekt Mullet med potatis. Plus ett halvt kilo vin. Jo, hon säger så. Ett halvt kilo vin.
Vi är kvällens enda gäster. Ägarfamiljen röker och grälar vid ett bord längre in framför den obligatoriska storbildsteven där det spelas nån form av match. Ellem ligger förtöjd en bit ut, vid en av fem bojar utlagda av vår taverna. Framför restaurangens uteservering löper vägen, där brödbilen och grönsaksbilen stannar på morgonen. Ungerfär som Hemglass. Framför vägen finns en smal strandremsa och en liten betongbrygga dit man ror med gummibåten, och där ägarfamiljens fiskebåt lägger till. På den grunda havsbotten ligger dagens fiskrens och två kasserade, mindre rockor som havsmaskar och krabbor börjat äta på. En bit bort ligger gula bojar som ägs av den större tavernan, längre in i viken. Där finns solstolar, parasoller, glasskiosk och en bredare badstrand. Det är gratis att lägga till vid en boj, men det är underförstått att man äter på tavernan som tack. Eftersom det är lugnare att ligga vid en boj jämfört med att ligga för ankar, väljer vi såklart bojen.
Vi lämnade motvilligt vackra och vänliga Lipsi vid lunchtid, seglingen hit tog ca fyra timmar och vi hade fin vind nästan hela tiden. Nu siktar vi på att vara på Kos på onsdag för att kunna ha några dagars marginal till hemresan norrut. Då måste vi räkna med nordvind och motorgång.

Firren från förra året.

Kvällsbild från idag.

Det blåser envist sydligt. Alltså ligger vi kvar i den mysiga hamnen på Lipsi. Eller Lipso, som det står i sjökortet. (Man vänjer sig vid att det finns minst tre sätt att skriva och två sätt att stava samma namn på öarna. Fast bara ett sätt att uttala, vilket aldrig är det man först gissar på.)
Sedan vi lämnade Samos i tisdags har vi tagit oss hela trettio sjömil. Ger inga prestationspoäng. Men vi har seglat hela tiden, det är huvudsaken. För nu styr vi dit vinden blåser, om den blåser dit vi vill. Ligger still när den går emot. Ligger still ibland i alla fall. Målet är Kos, och sedan vända tillbaka till Samos. Vi ska vara hemma på Flatön till midsommar.
Ju närmare sommaren, desto mer och starkare blåser det från norr. I juli och augusti blåser den nordliga Meltemin så hårt i den här delen av Egeiska havet att man i långa perioder bara kan segla några timmar på förmiddagen och ofta inte alls. Det är perfekt att vara pensionärsseglare och kunna plocka de finaste månaderna före och efter turistinvasionen, när det blåser lagom och grekerna är som vänligast.

Vi har lärt oss att lägga till med aktern mot bryggan. Även när det inte finns mooringlinor utan man måste lägga ut ankare. Det känns lite som att sitta på cafe, och det är trevligt när folk som går förbi hälsar. På tyska, franska eller grekiska. 

De hopfällbara Stridacyklarna är kanske vår bästa investering. Lätta, rostfria och tåliga. Här på utflykt till norra Lipsi. På kullen bakom syns tydligt hur kalt det blir där getterna betar.

Agathonisi, den lilla ön bara fyra timmars segling från Samos. Här provade vi första gången tekniken att ankra och dessutom förtöja med en lina iland. 

Inga färgkombinationer är förbjudna på fiskebåtar i Grekland. ”Den ser ut som en bakelse”, sa jag till ägaren, och han log förnöjt.

Våra nyfunna vänner norska Janita ”Samos ängel” och grekiske Andreas och deras Mayflower, en svenskbyggd Ö10 som de just seglat hem till Samos via Donau och håller på att rusta till originalskick. De firade 21-årig bröllopsdag på Lipsi och bjöd oss på ouzeri på kvällen.

Nybakade scones är en baggis även om man inte har ugn ombord. ”Burkugnen” Omnia fungerar ovanpå gasspisen, och i kombination med silikonformar blir det riktiga födelsedagsscones.

Det var en väntans dag. Motordelar hade skickats till Athen för bedömning och eventuell reparation. Vi hoppades att det skulle vara fel på dem, för det betydde att ett allvarligare fel kunde uteslutas.
Vi kunde ha stannat i marinan och fortsatt fixa. Båten är till exempel inte ordentligt städad inombords sedan vi startade. Gummiflotten är inte framtagen, nya solpanelerna inte monterade, oljekletet på aktern inte sanerat. Mitt manus inte skrivet. Med mera.
Men våra nerver behövde komma bort från båten, långt bort och gärna högt upp. Så vi hyrde en minibil och gav oss upp i bergen på västra Samos. På 370 m höjd, i slutet av en hisnande serpentinväg (tack Janita för att du varnade oss för att hyra scooter!) ligger Manolates. Det är en liten bergsby omgiven av vinodlingar, olivlundar, höga bergstoppar och med andra byar inom vandringsavstånd.
Detta är Mecka för vandringsturism, så någon levande åretruntby är det inte längre. De hus som inte är förvandlade till mysiga tavernor, keramikstudios och silversmedsbutiker har skyltar med Rooms to let/Zimmer eller For Sale. De flesta invånarna bor någon annanstans på vintern. Men det är så trångt, högt och svårtillgängligt att byn ändå har kvar sin genuina charm, det känns inte förstört av turismen, det är inte sönderrenoverat och inte uppköpt av folk med för mycket pengar. Vi köpte lokalproducerat vin i flaskor utan etikett, och åt världens godaste hemlagade glass.
Vi kombinerade delar av lederna M3, M4 och M2 så att vi kom tillbaka till Manoletes en annan väg, vilket tog oss nästan fem timmar. Vi var så rådbråkade och trötta efteråt att vi inte orkade laga middag i båten. Mobilen redovisade 17000 steg och 64 våningar. Men om vi blir kvar här längre vill jag tillbaka dit och vandra mer.

I lummiga fågelsångsraviner mellan bergen rann vatten som måste korsas hela tiden eftersom leden slingrade sig på än den ena sidan, än den andra.

Kanske fanns här ett boställe förr. Nu var bara apelsinträden kvar. Det blev en smaskig paus.

Utsikter går inte att fånga med mobilen. Men man måste försöka.

Vandringslederna är ursprungligen åsnestigar som användes under arbetet med oliv- och vinodlingarna.  Ibland är det så smalt och så brant att man inte förstår hur en åsna har kunnat ta sig fram. Inte just här dock.

Vi mötte Laban! Min barndoms älskade sköldpadda, och jag mindes exakt kärleken när jag klappade hans fula skalle. Dessutom såg vi ödlor och grodor. Men inga getter, konstigt nog, så mycket mat som det fanns för dem. Hela tiden vandrade vi i ett moln av fågelsång, vandringslederna kallas också för Nightinggale walks efter dalen nedanför Manolates.

Valborgsmässoafton är en underlig tradition om man inte är svensk. Vi försökte beskriva brasorna, manskörerna och de lössläppta vårkänslorna för ljumt intresserade seglare av olika nationaliteter under kvällens barbeque. I Grekland är det morgondagen som alla laddar för. Första maj. Då demonstreras överallt, även på Samos, och allting är stängt.

Zlatcos dom över Ellems motor innehåller garderingar. Det kanske bara är insprutarna som behöver rengöras och justeras. Tar en vecka. Det kan också vara ventiltätningar/styrning som måste bytas – inte så blodigt. I värsta fall är det kolvringarna som måste bytas. Det får vi inte hoppas, det tar en vecka till. Men vi kan inte göra annat än gilla läget och vara glada att vi är på rätt plats med tillgång till proffshjälp.

Nu är det försommar på Samos. Nästan inga turister i Pythagorion än.  Det blommar överallt, i krukor och rabatter och vägkanter. Inne i de smala och slingrande gränderna står luften stilla och sval och doftar av rosor, citronblom och lavendel. Vi måste verkligen ta oss upp i bergen för en vandringstur, nu har vi ju några dagar som vi inte räknade med.

Janita och Andre har slagit vad med Odd om att de kommer att sjösätta sitt nyförvärv Mayflower innan vi fått ordning på motorn. 

Pythagorions hamn. En Octopus kräver en brysk behandling innan den kan tillagas. Den ska bultas, bankas och torka i solen. Små calamares kan man grilla eller steka direkt.

Mitt i byn ligger den vackra slottsruinen, alldeles intill kyrkan och kyrkogården. Fästningsmuren ingår som yttervägg i bostadshusen som klättrar längs ytterkanten av slottsruinen.

(mer…)

Sista etappen. Sista nattseglingen, med riktigt fin segelvind, sjösjukeplåster på. Peristera forsade fram i natten. Gunilla och jag hade vakterna 22 – 24 och 06 – 08. På morgonen såg vi ljusen från Las Palmas tydligt, när gryningen kom försvann de. Vinden försvann också medan vi närmade oss land. Vi såg valblås på avstånd, vi tog oss tid för ett sista atlantbad i böljande vågor och stiltje medan Linda tog en tupplur för att samla energi inför ankomsten.

Plötsligt dök välkomstkommitten upp. Resan avslutades precis som den började i Gibraltar, med massor av delfiner runt båten.

Havet kokade av delfiner. De hoppade och dök på båda sidor om båten och fotopanik uppstod. Tur att vi gick för motor just då.

Ovädret laddar upp över Las Palmas. Fast det blev inte så farligt.

Trött skeppare laddar för ankomsten till Las Palmas.

Peristera har lagt till vid ankomstbryggan. Här blev vi kvar till nästa dag, i väntan på att vår plats vid L- pontonen skulle bli ledig. Hamnen full av ARC- seglare. Pekka Karlsson, 70+ och femfaldig ARC-seglare tillsammans med sin Barbro i deras L31, tog bilden.

Peristeras besättning på den här delsträckan. Nu mönstrar sex nya kvinnor på över till Karibien. Sen fortsätter Peristera med samma skeppare och växlande besättning till Söderhavet, Patagonien, Kap Horn, Argentina osv. Kolla rutten på www.tarodret.nu och boka in dig om det finns någon plats kvar!

Överst Sofi, sedan från vänster Jutta, Gunilla, Ann (som firade sin 60-årsdag ombord) Annika, jag och Linda Lindenau.

Avslutningsfest på Sailors Bar i marinan. Legendariskt vattenhål för långseglare och långliggare i Las Palmas.

I egenskap av besättningsmedlemmar på Peristera fick vi ”åkband” till den stora festen på kvällen. En av många under ARC-veckorna i november. Obegränsat med mat och dryck, fantastisk steelbandmusik, massor av glada seglare och häftig dansuppvisning. 

På söndag siktade vi äntligen land igen. Dagens ritual, att markera vår position på sjökortet, blev extra uppsluppen. Sista biten innan ankomst gick vi för motor. La Graciosa ingår i ett marint naturreservat med stränga bestämmelser om vad man får och inte får göra. Egentligen måste man ha tillstånd i förväg för att lägga till med båt. Men vi hade tur, det var den vänliga hamnpolisens dag och vi blev anvisade en ledig plats vid en ponton. Turbåtar löpte in och ut ur hamnen hela dagen med horder av turister från Lanzarote, Gran Canaria och de andra öarna. Sandstränderna är enorma, så någon trängsel blev det inte.

Måndag morgon hade vi skeppsråd och kom överens om att stanna här en dag extra för bad och ledighet. Återigen är det vädret som bestämmer. Natten till fredag väntas hård sydlig vind, dvs motvind. Innan dess vill vi vara framme i Las Palmas, dit det tar ungefär ett dygn. Alltså avsegling härifrån först på onsdag.

Lanzarote till vänster, La Graciosa till höger.

Vi har seglat till Kanarieöarna! Fram med bubblet!

La Graciosa tar bara emot ett begränsat antal övernattande besökare, och man får inte stanna länge. Vi fick tre dagar på oss.

Tidvattnet på mer än en meter gör stor skillnad.

Hamnbassängen är full av stora och små orädda fiskar. Fiske är förbjudet här. En kväll såg jag en jättestor (1,5 meter/diameter) rocka makligt flaxa iväg mellan stranden och pontonbryggan.

Även de som ligger på svaj måste ansöka om tillstånd. På den långa sandstranden inte en fimp, inte ett godispapper, inte en plastflaska i sikte. Underbart!

Inga asfalterade vägar, bara sand. Byn kändes mexikansk. Enstaka jeepar och lastbilar och massa mountainbikes för uthyrning. Väldigt många barn! Undrar hur det är att växa upp här?

Internet är fantastiskt, överallt kan man hitta nya kontakter som kanske utvecklas till vänskap. Bente från Norge och hennes man berättade hur de tagit steget att våga segla till Kanareöarna utan någon tidigare långseglingsvana. Nu är vi vänner på Facebook!

Det skulle bli ett personligt eldprov. Rädslan för stora vågor, starka vindar och nattseglingar skulle utmanas och botas. Flera av besättningsmedlemmarna var lika ovana vid nattsegling som jag, med samma ängslan. Jag såg mig själv kopplad bakom ratten medan vågor höga som hus bröt i nattmörkret akterut. Riktigt så blev det inte.

När stormen på Atlanten blåst ut och vi kunde lämna Rabat på Marockos kust hade vi fyra dygns segling framför oss rakt ut i Atlanten. Dygnet delades upp i rullande tvåtimmarsvakter, vi var alltid två samtidigt. Linda fanns på ropavstånd, men redan efter första dygnet fick hon sova ganska ostörd genom nattpassen. Såvida hon inte ingrep på eget initiativ. Som sista natten när genuan flaxade och slog i en allt svagare, vridande vind. Då stack hon upp huvudet, halvsovande, och fräste: ”Gör något!”

Det var i själva verket ett stort erkännande, eftersom förhållningsordern under de första dygnen hade varit att inga segeljusteringar fick göras utan att först konsultera/väcka Linda. Att göra fel vid segelsättning eller revning kan få svåra konsekvenser på en så stor båt. Risken för skador på människor eller material vid misstag är hög, eftersom det är så starka krafter i seglen. Jag har lärt mig massor, men är fortfarande osäker på vilka spärrar som är vilka om det är kolmörkt och jag inte ser att läsa. Som tur var slapp vi ta några sådana initiativ under våra nattvakter, Gunilla och jag.

Däremot var det tillåtet, till och med nödvändigt, att experimentera på egen hand med Aina, vindrodret. Jag är väldigt glad för det. Ett så dyrt vindroder till Ellem blir inte aktuellt, men nu när jag förstår principen tänker jag försöka mig på ”sheet-to-tiller-steering”, dvs att rigga upp ett eget vindroder med hjälp av rep och gummiband mellan skot och rorkult. Kolla här på Youtube! https://youtu.be/d5oXymClVDo

(Kolla fripassageraren som också ville styra.)

Den lilla liftaren var ganska orädd och tacksam för både brödsmulor och vatten.

Högtidlig provsmakning efter invigning av Watermakern. Den var monterad av leverantören för flera veckor sedan men fungerade inte. Triumfen var total när besättningsmedlemmen Jutta listade ut att två slangar var felkopplade.

Att försöka fiska i fem knop ansågs meningslöst, men jag ville ändå försöka. Det tog bara tio minuter att få ett kraftigt napp. Den första fisken som fångats från Peristera blev en bonito på dryga kilot. Det fanns ingen håv ombord, så jag fick kopplad i säkerhetssele ge mig ner på badbryggan och ta in fisken med en hink.

Efter den ganska tuffa seglingen mellan Gibraltar och Tanger, fick vi nu vänja oss vid svaga, växlande vindar. Väldigt växlande, ibland flera gånger i timmen. Det blev bra träning i att sätta segel, ta in segel, minska storen, skota storen, skota genuan, gå över stag, veva in genuan, flytta över genuan osv. Väldigt ofta blev järngenuan, dvs motorn, den enda möjligheten att komma framåt fortare än två knop.

Linda förklarar vindrodrets (Ainas) principer.

Efter varje vakt skrivs loggbok. Vaktlaget har ansvar för att hålla kursen, hålla farten, hålla utkik, passa AIS, VHF och radar om det behövs, samt väja om det blir nödvändigt. Allt ska dokumenteras.

Styrketräning.

Dieselpåfyllning.

Nattvakterna var drömlika, osannolika. Solnedgång eller soluppgång eller becksvart mörker, jag kan inte välja vilket som var mest fascinerande. På nätterna hörde vi ibland frustningar och plask utan att se var ljuden kom ifrån, andra gånger kom grupper av delfiner självlysande av mareld flygande genom vattnet som fyrverkerier. Under vindstilla vakter speglade sig stjärnhimlen i oljeblanka dyningar, när vinden kom och startade vågspelet misstog man marelden för stjärnblänk.

Alla (utom Gunilla) var rädda för sjösjuka, vi preparerade oss med plåster bakom örat och/eller tabletter. Jag mådde bra med Lergigan Comp och en och annan Marzinan, hade inga biverkningar. Några som använde plåster klagade över muntorrhet, men alla slapp vi sjösjuka trots att det stundtals gungade rejält.

Land i sikte! På fjärde dygnet ser vi La Graciosa och Lanzarote.