Kusadasi är sista hamnen i Turkiet för oss för den här gången. Härifrån är det bara drygt tre timmars segling till Samos i Grekland där båten ska ligga kvar över sommaren. Det ser ut som om vi blir inblåsta här till fredag. På morgnarna är det oftast vindstilla, sen ökar vinden långsamt under dagen för att pipa i ordentligt efter tre, och då blir det rejäl sjögång utanför Kusadasi. Eftersom myndigheterna som ska klarera ut oss från Turkiet inte blir färdiga förrän klockan tolv, vill vi välja en lugn dag.

Alla fördomar om stora, snobbiga och opersonliga marinor har kommit på skam här. Setur marina Kusadasi är femstjärnig på alla sätt, men kostar ändå bara 340kr natten. Personalen är vänlig utan att fjäska, båtgrannarna hälsar glatt så snart jag visar mig och det tyska paret bredvid oss har en omfattande krukodling basilika på pontonen. Här ligger alla sorters båtar, stora och små, från många olika nationer. Några svenska har vi sett, ett par lite slitna Hallberg Rassy. Ryska, engelska, finska och tyska flaggor vajar bland alla bekvämlighetsflaggade turkiska båtar. Mer än varannan turkisk båt är registrerad i Wilmington, Delaware, av skatteskäl.

Idag gjorde vi en tidsresa igen, till Ephesos, Turkiets mest välbevarade antika stad ett par mil härifrån. Tvåhundratusen människor bodde här vid tiden för Kristi födelse. Tack vare att vi lyckades välja rätt tre gånger blev det en utflykt jag aldrig glömmer. 1. Vi tog inte taxi, utan åkte ordinarie minibuss. Alltså hade vi ingen väntande taxiförare att ta hänsyn till. 2. Vi valde hörlurar istället för personlig guide. Ingen styrde våra steg eller vår tidtabell. 3. Vi köpte den dyraste boken om Ephesos. Den hjälper mig nu att smälta dagen och tolka alla bilderna i min kamera.

Det går inte att berätta om Ephesos så att du förstår vilken upplevelse det var. Det är för stort, för överväldigande. Har du möjlighet, res hit. Ephesos är ett av besöksmålen i de subventionerade rundresor med buss som Turkiet erbjuder till löjligt låga priser under för- och eftersäsong. Jag har fått reklam med erbjudande många gånger och känner flera som har rest och kommit hem mycket nöjda. Två veckors rundresa i Turkiet med femstjärniga hotell, svenskspråkiga guider och all inclusive för runt tvåtusen kronor. Försöker de muta sig in i EU?

Vi är motvalls och ligger med fören in som vanligt. Mer privat och lättare att gå iland.

Lägg märke till hörlurarna! 

Inte mycket folk. Men alla fotade varann och sig själva. 

Teatern rymde en publik på tjugofemtusen. 25000!

Biblioteket…

Ett helt bostadskvarter var inbyggt, man gick runt på gångar med glasgolv och kunde se arkeologerna i arbete. Bra information på skyltar överallt. Andlöst imponerande, vi var helt tysta när vi kom ut, det enda ord man kommer på är: fantastiskt! och det blir tjatigt i längden.

Nej lilla kissen, att jag skrivit en bok där en katt har en viktig roll gör mig inte till kattälskare…

Sigacik är en liten stad med en välbevarad, mycket gammal ringmur. Inte långt härifrån finns lämningar efter staden Teos från mer än 500 år före Kristus. De gamla husen innanför muren är fortfarande bebodda av ortsbor, även om det kryllar av pensionat och butiker. Utanför ringmuren växer draken Teos marina, dyr, vräkig och opersonlig. Massor av restauranger, cafeer, glasskiosker och butiker breder ut sig. Allt verkar dimensionerat som för en sommar i Visby men säsongen har inte startat än.

Vi stannade kvar på vår avskilda ankarplats och tog Lill-Stina in till land, hittade en säker förtöjningsplats för vår gummibåt hos Kapten, en sjöman som gått iland och startat servering i sitt hus på utsidan muren. En lycklig man som förverkligat sin dröm om ett familjeföretag. Frun, döttrarna och mamman lagade mat och serverade. Han hade byggt allting själv, varje kvadratcentimeter var pyntad med mosaik eller snäckor. Vi åt världens godaste lunch; tunna, tunna calzonepizzor gräddade på en gasoleldad häll, fyllda med spenat och ost och som tillbehör små varma, syrliga vinlövsdolmar fyllda med ris. Till det Ayran, kall kärnmjölk, i stora glas. Portionerna var jättelika, resterna vi fick med oss räckte till middag idag också.

Det jag kommer att minnas från Sigacik, förutom den lycklige Kaptenen, är promenaden till det antika Teos. Vi gick två kilometer genom olivlundar och förbi citrusodlingar, kanske mandariner? och mötte inte en människa. Upplevelsen att vandra runt bland resterna av en civilisation som fanns för tretusen år sedan var omvälvande. Så kort vår tid på jorden är. Så svindlande små spår ett enskilt människoliv sätter. Många tankar blev det.

Ellem ligger lååångt ut, en liten prick längst ut, uppe i bildens högra kant.

Kapten ville bli fotad med Odd framför sin skapelse.

Tanterna sålde torkade örter och blomsterte. Den turkiska kvinnan som fotade oss hade en dotter som just kommit hem efter att ha sprungit Göteborgsvarvet! Världen är liten.

Vi hamnade mitt i en folkdansuppvisning. Inget turistjippo utan en lokal folkfest.

Bara vi och historiens sus i olivträden. 

Teatern i Teos.

Ett flera tusen år gammalt olivträd. Tänk om det kunde tala.

Torsdag kväll. Vi har kommit till Teos marina efter en dag när flera medelhavsdrömmar uppfyllts. Nu ligger vi för ankar utanför själva marinan. Sparar några hundra kronor på att inte gå in där förrän i morgon. Fredagsbönen studsar mellan de omgivande höga kullarna, överröstar för en stund hundskallen från land och knattrandet från ljuddämparlösa fiskebåtar på väg in. På andra sidan en av höjderna finns ruinerna av den antika staden Teos, med Akropolis, Dionysos tempel och teatern. Vi ska promenera dit imorgon.
I förrgår hamnade vi inknödda mellan två lokala bobåtar i den lilla hålan Dalyanköy, utan akterförtöjning men stadigt fastbundna i den ena båten. Farbrorn som bodde i den hade vinkat in oss när han såg vårt vankelmodiga irrande och sökande efter en plats. Fören kom inte ända in till kajen och jag vågade inte använda motorn i rädsla för det spindelnät av linor som löpte ner i vattnet. Men nästan in kom vi, med hjälp av flera vänliga händer. Egentligen skulle vi åt helt andra hållet än Dalianköy men tröttnade på motvinden och vände tillbaka en bit istället. Har ju inte bråttom. Det blev både en fin segeldag och en god middag på fiskrestaurangen vars kaj vi låg vid. Under kvällspromenaden upptäckte vi en ny, inhägnad och trist marina längre in i viken. Vilken tur att vi inte sett den när vi kom in.
Igår fortsatte vi till en naturhamn som Stefan i Bulgarien tipsade om. Nergis Limani. Skyddad för alla vindar och med kristallklart, turkosfärgat vatten. Vi sänkte ankaret på åtta meter och kunde se precis var det låg.
I morse snorklade Odd in mot stranden och hittade en skatt på ett par meters djup, en samling antika, mer eller mindre  hela amforor. Bilderna sparar jag till den privata fotoboken, det är strängt förbjudet att flytta fornfynd från havsbotten fick jag veta av facebookvänner i Medelhavet. Alltså återbördades det vackra kärlet till exakt samma plats där det legat.
På eftermiddagen gick vi mot Sigacik i lagom vind, Odds dröm om att få hissa gennakern i Medelhavet gick äntligen i uppfyllelse.
Min dröm om stora fiskar infriades också. Inte på kroken visserligen, men det gjorde inget. En svärdfisk på minst en meter, plus svärd, gjorde tre ystra krumsprång högt över ytan alldeles bredvid båten. Så vackert!

Tur att det fanns hjärterum.

Äntligen!

Fem knop i sex sekundmeter. Inte illa.

Den absolut snofsigaste marinan hittills. Vi bestämde att gå in här när den sydliga motvinden friskade i och det kändes för jobbigt att stångas mot vågorna i tre timmar till. En riktig designermarina där allt är toppklass, arkitektritat och dyrt. 450kr dygnet för Ellem.
Den här sortens snobbcentrum undviker vi om vi kan. I receptionen blir man kallad Madam respektive Sir i varje mening, allting fungerar perfekt, det finns hårtorkar i duscharna. Men ingen hälsar när man möts på pontonerna. De flesta verkar vara anställda som städar och putsar på båtarna, på var och varannan hänger en skylt som talar om att ett visst företag har hand om total service. Ungefär som på gravarna hemma: Sköts av kyrkogårdsförvaltningen. Noll socialt utbyte alltså.
Men här finns ett vackert, högt beläget slott med flera spännande museer. Nu vet jag en massa om den ryska kejsarinnan Katarina den stora som startade krig mot Turkiet på 1700-talet. Det var en häftig kvinna med bl a omättlig sexuell aptit, googla gärna på henne! Jag har väl fördomar, men hade inte väntat mig så detaljerade redogörelser för en kvinnas alla älskare i ett turkiskt museum.
Jag hittade också – äntligen! – en fiskebutik där någon verkligen engagerade sig i mitt kastspöproblem. Nu ska här fiskas, nu har jag rätt grejer! Påminner om en vanlig hederlig ränndörj. Den eländiga trasselmaskinen till haspelrulle tar jag hem och donerar till experten i familjen.

Ordet Pascha fick sin förklaring. Storvisir och krigshjälte på 1700-talet med tamt lejon.

Om man skulle slå till på en Maserati?

Man kan inte hoppa som man vill mellan Turkiet och Grekland om man kommer med båt, fast det ibland bara skiljer några kilometer mellan turkiska fastlandet och en grekisk ö. Vill man besöka Grekland måste man först klarera ut från Turkiet, dvs besöka ett antal myndigheter och få sina pass och båtpapper stämplade. När man kommer tillbaka från Grekland måste man klarera in i Turkiet igen, till en kostnad av minst tusen kronor. Om man struntar i detta och det upptäcks, till exempel genom en grekisk stämpel i passet, att man smitit iväg till Grekland riskerar man att bli portad från Turkiet.

Ändå lät vi oss övertalas av vår nye, turkiske vän i Eskifoca att gå till grekiska ön Khios istället för till Cesme som planen var. Han försäkrade att det var helt ofarligt, i den lilla fiskebyn Langada fanns ingen hamnpolis och han brukade själv ofta segla dit bara för att äta. Om någon, mot förmodan, skulle vilja klarera in oss i Grekland, behövde vi bara säga att vi fått motorproblem och inte tänkte gå iland. ”Men bara ni hissar gästflaggan så bryr sig ingen, de behöver turister”, sa han.

Det var en underbar kväll i idylliska Langada, restaurangerna längs kajen fylldes av folk, det kom två turkiska segelbåtar som säkert var där lika illegalt som vi. Men vi blev helt paranoida, såg hamnpoliser överallt och klarade inte av att ligga kvar vid stadskajen. Efter en snabb lunch gick vi ut och ankrade på svaj i bukten. Snorklade i det kristallklara, 22gradiga vattnet och njöt av att vara i Grekland, om så bara illegalt för en dag. Nästa vecka är vi där på riktigt.

Naken, så när som på en våt handduk mellan benen, knådades, skrubbades och gnuggades jag under en halvtimme av en liten rund, stönande gubbe endast iklädd höftskynke. Odd satt utmattad på en plastpall och såg på. Han var färdigbehandlad, jag hade sett på hela tiden och visste alltså vad som väntade. Vårt premiärbad i en äkta, turkisk Hamam.
Det var bara vi tre inne i en klockformad marmorkammare med kupoltak, utan fönster och med ett upphöjt, runt marmorbord i mitten. Svaga lampor lyste upp det ångande, runda rummet som kantades av mindre marmorkar där varmt, men inte hett, vatten ständigt rann ur kranar i väggen. Det kändes som i en bastu medan det fortfarande bara är behagligt varmt.
Gubben var nog lite mildare mot mig, fast Odd sa att han fjällade mig som en fisk, stora sjok av gammal hud flöt iväg över marmorgolvet. Mellan knådningar, skrubbanden och intvålningar öste han över mig hinkar med hett vatten.
Vi hade fått handdukar att knyta runt oss och gubben var mycket skicklig på att vika till den där plaskvåta handduken så att den täckte ädlare delar antingen man låg på rygg eller mage. Bröst räknades inte till ädlare delar.
Efteråt packades vi in som kåldolmar i flera lager torra handdukar och fick citronvatten. Så rena att vi darrade. Gubben skrattade och skämtade på turkiska, bytte om till shorts och skjorta och tog en bild på oss med sin mobil. Tyvärr behöll han den själv. ”No email.” Hamam vill vi snart göra om.
Vi kom hit igår, fredag, redan klockan elva eftersom vi lämnade ankarviken halv sju. Klockan tre skulle det börja blåsa och vi hade en bra bit att gå över öppet vatten söder om Lesbos. Som vanligt fick vi blandade vindar, motorgång och ganska mycket sjö. Men en dryg timmes riktigt fin segling blev det också.
Eskifoca blev jag kär i, här vill jag vara längre. En riktig sjöfarts- fiskar- och seglarstad, det känns som om hela stadslivet kretsar kring de två hamnarna och kajerna, bilarna kommer i andra hand. Massor av stora, vilda hundar som folk bryr sig om, ger mat och vatten. De ser ut som korsningar mellan labrador, schäfer och berner sennen. Skäller och tar plats, går långsamt och självmedvetet mitt i vägen om de har lust, jagar vissa utvalda bilar och är inte ett dugg strykrädda, kommer fram och vill bli klappade. Åtta hundar räknar jag till just nu från båten.
Idag, lördag, klättrade vi upp på ett berg ovanför stan. Långt bort såg vi en stor flock måsar som flöt på uppvindarna.
Men var det verkligen måsar? De rörde sig så konstigt. Vi cyklade dit och hamnade i en skolutflykt med drakflygning, bad, picknick och lekar. Precis som hemma. Komplett med entusiastisk lekledande förälder med megafon.
Eskifoca har också gett många sociala kontakter med båtgrannar. Alla är bofasta, alla är vänligt intresserade och vill gärna prata. Vi är den enda gästbåten. Det fanns bara två lediga platser när vi kom. Hur gör de under högsäsong? Närmaste grannen, en företagare som flyttat tillbaka hem till Turkiet med holländsk fru och stor båt, har fått oss att ändra vår rutt. Imorgon går vi mot grekiska Khios.

Äkta mattor på akterdäck. Klart vatten, minst sagt.

Lunch på hemväg från drakflygningen.

Ellem är den med rund häck och orange kulfender.

Efter gårdagens pärs orkade vi inte fortsätta som planerat. Istället satte vi igång Lill-Stina, gummiflotten som inte använts sedan Donau, och utforskade ön. Samt flyttade oss till en ankringsplats som skulle skydda för den nordliga vind vi hittills inte känt en pust av.

Man kan förstås inte låta bli att fundera över hur det var här när flyktingtrafiken pågick. Viken är en idealisk plats för att ta sig över till Lesbos. Det finns en bilväg. Nästan ingen bebyggelse. Två gånger tidigare har vi varit på platser där nyss inträffade katastrofer liksom finns kvar i luften, som en klart förnimbar sorg; i Louisiana ett år efter orkanen Catrina och i Thailand några månader efter tsunamin. Det känns. Det väcker både förtvivlan över krig och orättvisor och tacksamhet över den egna turlotten.

Sammanfattning av dagens intryck: skräpigt, underbart vackert, ensligt, hjärtskärande, oliver, mera oliver, mystiska övergivna lyxhotell, tre flytvästar, varma källor, vänliga fiskare.

Första ankringsplatsen. Öppen mot söder. I sydlig kuling var det inte nådigt här.

En av flera varma källor, alldeles i strandkanten.

Den största varma källan. Fyrtio grader varmt trodde Odd. Inte lockande att bada i och i Heikells bok varnas för svampinfektioner…

Andra ankrinsplatsen. Odd uppfyllde sin dröm att förtöja i ett olivträd.

Modern ruin. Övergivet lyxhotell. Varför?

Rutten går mellan Lesbos och turkiska fastlandet. På kartan skyddar stora, höga Lesbos för västlig vind och förresten skulle det bara blåsa åtta sekundmeter. Vi såg fram emot en härlig segling, hämtade nya sjökortet i Ayvaliks marina, fyllde diesel och gav oss iväg.

Till en början stämde allt, Ellem gjorde sex knop i brant slör för västlig vind och Lesbos gav sjölä, det gick vita gäss men vågorna var inte särskilt höga. Sen dog vinden plötsligt helt ut och vi fick starta motorn.

Halvvägs till vårt mål kom vinden tillbaka men nu från sydsydväst och med nästan dubbel styrka, stadiga femton sekundmeter. Det betydde att vinden smet förbi Lesbos sydspets, vi mötte vågor som byggts upp över öppet hav. Ingen kris, men obekvämt och en utmaning, allt måste fungera och hålla. Vilket det gjorde. I stort sett. Vi hade alldeles för mycket segel, men det gick inte att reva storen. Odd orkade inte ta hem revet för hand och revlinan var för kort för att lägga på vinschen.

Lösningen fick bli att rulla in focken istället, och släppa på storen. Att gå upp i vind och ta ner storen var inget alternativ i den höga sjön. En lattficka blåste sönder, ingen större skada skedd, går att laga. Ett fockskot blåste ut i sjön, ändan borde varit fastknuten på winschen. Som tur var fanns där i alla fall en knut längst ut som fastnade i blocket, Odd kunde få tag i linan från sittbrunnen med hjälp av båtshaken. Att gå på toa och kissa… nej, jag besparar dig den beskrivningen kära bloggläsare.

Den skyddade ankarviken Bademli Limani visade sig vara skyddad för alla vindar utom just sydliga. Vi gick missmodigt fram och tillbaka i viken mellan fastlandet och den lilla ön, letade efter lä och lagom djup. Antingen var det för grunt eller för blåsigt. Till slut fick vi bara bestämma oss för den minst dåliga platsen och lägga ut så mycket kätting vi vågade, med tanke på att vinden kunde vrida under natten och vi inte ville vakna på grund.

Natten blev orolig, Garmins ankarvakt pep och väckte oss när vinden fick båten att snurra runt. Bra att det funkar får man tänka.
I morse vaknade vi av en fiskare som tog upp hundratals meter nät alldeles nära oss. Hur vi kunnat missa att lägga ankaret i hans nät är en gåta.

Strax före Lesbos tog sjökortet över Svarta Havet i vår garminplotter oväntat slut. Jag hade felaktigt trott att det täckte även Medelhavet. Det blev lite panik, att enbart förlita sig på Navionicsappen i Ipaden kändes inte tryggt. Vi har alltid både Garmin och Navionics igång, och jag lägger upp rutterna i båda. I Ayvaliks marina fanns lyckligtvis den mest välsorterade tillbehörsaffär vi sett sedan Hjertmans i Stenungsund. De hade allt, även Garmins sjökort. Det måste dock beställas, leverans på tisdag, idag alltså.

Men idag ligger vi inblåsta i Alibey, en tvillingstad till Ayvalik tvärs över bukten. Det blåser tio sekundmeter sydligt rakt in i hamnen, att gå härifrån är inte aktuellt. Vi kom hit i morse när den tilltagande vinden fick oss att lämna nattens ankarvik.

Det blev lite för bråttom, vi låg för nära land efter nattens vindkantring. Det hastiga ankarlyftet ledde till att den alltför långa sladden till dosan som styr ankarspelet åkte in tillsammans med kättingen i winschen som tvärdog. Ankaret fick hissas upp för hand medan vi körde därifrån. Tur att det hände där och då. En olycksrisk upptäcktes och kunde elimineras. Nu har Odd lagat sladden och ändrat i rutinerna så att det inte kan hända igen.

Vad vi gör hela dagarna? Igår var det underbart väder i ankarviken, vi simmade runt båten och tvättade vattenlinjen, jag provade min våtdräkt för första gången, Odd monterade ett fotsteg ovanför badbryggan, jag tvättade och pumpade upp gummibåten, kort sagt vi pysslade var och en med sitt. Idag har han gått en långpromenad medan jag läst och skrivit.

Vad äter vi? För det mesta lagar vi mat ombord. Det finns bra råvaror att köpa överallt. Idag åt vi en turkisk lammgryta från i förrgår. Långkokad ombord (premiär för nyförvärvet Wonderbag!) med nymald lammfärs, färska kikärter och massor av grönsaker. Det blev bara så mycket… räcker till lunch imorgon också. Frukost fem dagar i veckan är fruktgröt. Som vanlig gröt men med dinkelflingor, hackade aprikoser och tärnat äpple i också. Till lunch tar vi vad vi hittar i kylskåpet, yoghurt och mackor oftast. Vilken yoghurt det finns här. Och kärnmjölk! Fika och frukt tar vi när vi blir sugna. Måndag och torsdag fastar vi. Vi är inne på tredje året med 5/2 nu, det går av sig själv. Odd håller sig på det viset smärt, jag håller mig något överviktig eftersom jag småäter mer än han. Turkish delight till exempel, gud så gott.

Ayvalik är känt för sina olivprodukter. Man får provsmaka.

Lödkolven, snart båtens viktigaste verktyg.

Dagens middag. Lammfärsgryta, bulgur, skärbönor, sallad. Riven fetaost, nybakat bröd och lokal olivolja som tillbehör.

Odd som är bäst på det sociala är redan kompis med flera av våra båtgrannar. Alla är nyfikna på oss så det är inte svårt att få kontakt. Eftersom de ligger med aktern mot bryggan kommer man dessutom så nära, går förbi mitt i middagen och kan liksom inte undgå att hälsa. De flesta båtarna är större än vår, i 40- fotsklassen, många Beneteau och Jeanneau. Fast de flesta är stora motorbåtar.

Människorna beter sig som vi, tjejerna ser ut som hemma, det känns mera som Europa här än det gjorde i Bulgarien och Rumänien. I Istanbul såg vi många kvinnor i heltäckande svart burka, här syns inte någon, bara de vanliga schalarna i vackra färger. Alla är vänliga. Inte bara inne på den välbevakade marinan, där folk säkert tillhör övre medelklassen och högre. Även helt främmande människor på stan är spontant vänliga. Här finns inga påträngande försäljare.

Vi gick en lång promenad upp på de gräsbevuxna pinjekullarna ovanför stan, letade efter vägen tillbaka, frågade med kroppsspråk en man om vi kunde gena genom den förfallna trädgården till en moske. Han nickade och följde med för att visa, stannade vid ett stort träd och plockade några frukter som vi skulle smaka. Mullbär! Jättestora, saftiga, fullmogna.

Tillbaka i hamnen var vi hungriga och la märke till hur folk bar omkring på stora kärvar med små runda frukter som de åt av. En kvinna såg vår nyfikenhet och förklarade oombedd att det var en sorts ärtor, väldigt nyttiga och goda, skalade en och bjöd oss att smaka. Färska kikärter! Vi köpte en kvast för nio kronor och lagade en smaskig bulgurgryta till middag.

Hemifrån kommer förmaningar att vi ska vara försiktiga, akta oss. Men för vad? Var finns de dolda farorna? Jag ser mig omkring och undrar vilka som är, eller var, flyktingsmugglare. Vi frågade lite försiktigt på marinakontoret om flyktingsituationen, och hamnchefen började nästan gråta. Hon berättade hur Coast Gard kommit in i marinan varje dag med döda människor, barn. ”Very bad memories, so many”, sa hon.

Är det en del av en komplott, att vi ska förföras? Det var inte den här bilden av Turkiet vi hade med oss hemifrån. Efter att ha blivit bjudna på mullbär bakom mosken frågade vi oss om en turkisk turist hemma i Sverige skulle bli lika vänligt bemött som vi blir här. Jag vill verkligen tro det. Kanske inte i storstan. Men säkert på mindre orter som Uddevalla och Henån. Eller?

Ingen turistfälla. Både gott och billigt och fin utsikt. Lägg märke till kikärterna, brödkorgen och måltidsdrycken Ayran – kärnmjölk.

Goa gubbar, eller? Fiskhallen i bakgrunden.

Dagens inköp. Ayvalik är berömt för sina olivprodukter, vi bunkrade olivolja, oliver, krämer och olivblomsdoft.