18 februari, Kategori: Okategoriserade

Farmor är långsam

Fyra barn har jag stressat, jagat, väckt i gryningen för att de ska hinna till skolbussen, skyndat på i affären och hoppat över kvällssagan för att jag ska hinna med mitt. (Nåja, så långt gick det sällan).
Med 6-åriga barnbarnet njuter jag av att vi såsar oss igenom köpcentrat, väljer och vrakar och ber om råd på biblioteket, provar att gå baklänges på rullbandet upp från Hemköp.
Jag vägrar stressa en enda gång till med ett barn i handen.
Vad hade hänt om jag tänkt likadant när hans pappa var liten?
Förmodligen hade inte himlen trillat ner. Kanske hade han växt upp till en något mindre stressad pappa.
Ingenting försvinner, allt kommer tillbaka.

20140218-185837.jpg

20140218-221628.jpg

Kommentarer

  1. Kommentar av Marianne Green den 19 februari, 2014 kl 07:39

    Ja precis så tänker jag också! Jag har arbetat och pluggat under större delen av mitt liv. Samtidigt som egen familj. Under senare tid tagit hand om två frånskilda föräldrar innan de fick plats på demensboende. Stress, Stress!
    Nu vägrar jag stressa! Med barnbarnen försöker jag leva i stunden. Ha roligt! Se saker på deras sätt!
    En verklig lyx!!
    I går sa den ena att han var ”sär” i farmor!
    Den andra stryker kinden på mig och ser verkligen förälskad ut! LYCKA!!!

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 20 februari, 2014 kl 10:40

    Så underbart att få höra såna ord och ta emot såna ömhetsbetygelser. Ett barnbarn i knät, det är verkligen lycka, håller med dig.

  3. Kommentar av Pappan den 19 februari, 2014 kl 09:56

    Inte så stressad så att han inte hinner läsa sin mors blogg. 😉 Kram

  4. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 20 februari, 2014 kl 10:39

    Jaså minsann, det var jag inte alls säker på 🙂 Kram!

  5. Kommentar av Susanne Olars den 19 februari, 2014 kl 09:46

    En sån gåva för ett barn, att ha en farmor som tar sig tid! Och läser Roald Dahl! Bättre kan inte ha ett barn ha det 🙂

  6. Kommentar av Katinka den 20 februari, 2014 kl 12:57

    Ursäkta röran på kommentarerna, mina svar blir ju helt osammanhängande. 🙁 Tack Susanna, äntligen slipper man dåligt samvete