7 juli, Kategori: Författarblogg

Om att ta sig själv på allvar. Franska funderingar 1.

”Han tar sig själv på alldeles för stort allvar.” Det är en lurig formulering. Falsk. För egentligen ligger det inte alls någon vänlig omtanke bakom orden, som man kunde tro. Egentligen är det samma gamla vanliga Jante. ”Vem tror han att han är egentligen?

Om man inte tar sig själv på allvar, vem ska då göra det? Om man menar allvar med att man vill lära sig spela till exempel ukulele, köper man inte då det bästa instrument man har råd med, och övar så mycket man har tid? Nej det gör man inte, inte obemärkt och okommenterat i alla fall. Det finns alltid någon som lägger märke till att man har skaffat sig onödigt dyr, onödigt stor, onödigt snygg eller onödigt onödig utrustning,  och som inte missar tillfället att högt kommentera hur duktig man måste vara eftersom man har allt det där.

Det gör mig så arg. Varje gång. Varifrån kommer människors drift att förminska varann? Ja, ja, jag vet, från den egna rädslan att inte duga. Om jag inte kan, då ska minsann inte hon göra sig märkvärdig och tro att hon kan.

Jag ska bli författare. Jag är författare. Jag har skrivit färdigt en skönlitterär roman och håller nu på med uppföljaren. Mina romaner kommer att ges ut av ett förlag och läsas av många människor. Jag tar mig själv och mina drömmar på allvar, hur ska de annars kunna förverkligas?

Tack, monsieur Champion för att du väckte dessa tankar i mitt huvud. Dag efter dag sitter du på kajen i gästhamnen. Den okrönte fiskekungen. Din utrustning har kostat tusentals euro. Mellan dina fötter, till hälften nedsänkt i vattnet, hänger en fiskhåv. Den är avsedd för de stora fiskarna.  Hittills har jag bara sett dig få upp små mörtliknande saker, som den du håller i handen på bilden. Dem krokar du av med varsam hand och släpper tillbaka till vattnet. Men när den stora fisken kommer, då är du beredd, då har du det som krävs.

Imorgon ska jag gå till bokhandeln vid torget och köpa den där dyra Parkerpennan som låg så skönt i handen och skrev nästan av sig själv.

image

Kommentarer

  1. Kommentar av Susanne Olars den 10 juli, 2014 kl 09:59

    Tack för ett fantastiskt bra inlägg! På pricken är vad det är. Tänk, jag tycker det är det bästa som finns att ta sig själv på allvar, jag mår bra och blir så hjärtans glad av det, men två gånger nu på kort tid har ”vänner” till oss reagerat på följande vis när de hör att jag går skrivarlinje och håller på och skriver: Jaha, du måste jobba för två du nu då? Och så tittar de med en ledsen blick på min man. Istället för att bara säga: Jaha, vad kul! Vad konstigt det kan bli ibland. Och jag skulle också vilja kunna småprata med en affärsinnehavare på franska, det är ju så TJUSIGT! 😀

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 11 juli, 2014 kl 04:13

    Tack Susanne! 🙂 Jag känner igen den där sortens kommentarer, tyvärr. Det är naturligtvis avundsjuka som ligger bakom, och rädsla. Ditt exempel hotar deras trygga kvarblivande i det invanda. Men för somliga andra är du en förebild och ett exempel på att rädslan för det okända inte ska få styra ens korta liv, tänk på det 🙂